23 december 2007

Om prinskorv

Några personer omkring mig har upptäckt boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson och konstaterar därför att all mat som inte är äcklig är direkt livsfarlig.

Mmm. Fast det mesta är ändå naturliga ingredienser, som i alla tider har använts och tagits tillvara för att dryga ut och helt enkelt få maten att räcka till. Får den dessutom en trevligare konsistens är det förstås en fördel.

Undantaget är alla de tillsatser som finns i lätt-produkterna; fett-ersättning, socker-ersättning och konsistens-ersättning... jag har faktiskt alltid hävdat att det är bättre med "riktiga" produkter och att äta mindre av dem, än att lura sig själv med allt som börjar på "light-". Även om jag också förstås har testat dem emellanåt.

Men jag vill att maten skall se ut som den brukar. Här kommer min filosofi om prinskorven in. Jag undrar om det finns folk som på allvar föredrar "skinnfri" prinskorv framför den trevliga variant som är buntad tre och tre med snöre, så man får upp en hel radda när man öppnar paketet och lyfter upp den första. Lite "Kalle Anka"-feeling (det brukat alltid vara någon hund där som springer iväg med korvar hängande som en girlang ur munnen).

Helst skall prinskorven förstås inhandlas över disk hos den lokale slaktaren. Men i brist på sådan duger t ex Willys färdigförpackade förvånansvärt bra. Bara det är snöre i den.

18 december 2007

Dagens I-landsproblem

I min närmaste omgivning har jag bl a två personer som så här års brukar gå från det ena julbordet till nästa.

I år har det blivit så att den ene av dessa oavbrutet berättar för alla som vill höra på om hur han har lyckats komma undan vartenda julbord i år. Han har varit upptagen med andra saker i en annan del av landet, så det har bara inte varit möjligt att närvara.

Den andre har varannan kväll uppbokad med julbord än här och än där, på det stället var det ganska bra, men på det stället var det inget att ha. Pust och stånk. Åh, vad jobbigt. Han har ingen chans att slippa.

Jag är inte bjuden på något julbord, men skulle uppskatta det väldigt mycket om jag så vore. Tänk att få sitta ner och bara äta utan att behöva beräkna, laga till, duka, plocka undan och diska...

Men jag är bjuden på middag en gång i Advent i alla fall, men då på vanlig mat (eftersom omgivningen klagar så högljutt på den stackars julmaten). Det skall bli gott och trevligt det också.

Och jag är tacksam för att jag åtminstone får äta julmat en gång, fastän det blir jag själv som får stå för alla fiolerna. Det finns ju faktiskt många till och med i Sverige som inte ens har något att göra julmat av. Eller vet hur man gör. Eller bryr sig.

17 december 2007

Dofter

Under veckorna före jul är det några dofter som inte får saknas hemma hos mig.

Nybakta lussekatter och pepparkakor. Söta ångor av kola och fudge. Stekta köttbullar och kokt grynkorv, trots att de närstående rynkar på näsan och kallar det "os". Och möbelpolish, ett särskilt märke skall det vara. Även om jag inte har så många möbler som kräver polering. (När vi hade "styling" före visningarna av huset innan vi sålde, sprayade jag polish UNDER möblerna, bara för doftens skull...)

I ett hem som lever finns det både dofter, lukter och os. Och det är vi själva som avgör vilket som är vad.

13 december 2007

Luciamorgon

Tidigt begav jag mig ut i morgonkylan. Ljuset hade just börjat kämpa sig fram över horisonten på andra sidan Vättern.

Bilens kupévärmare hade gjort sitt jobb och jag kom ihåg att dra ur sladden innan jag backade ut. Termometern visade på -2, i luften singlade små, små snöstjärnor, och på marken låg ett tunt täcke likt florsocker på ett pepparkakshus.

Längs hela Hamngatan hade någon ställt ut och tänt maschaller. Så även i rondellerna. Flera hundra små eldar som lyste i mörkret och mötte det tilltagande ljuset från öster. Så vackert!

Både i Skultorp och inne i centrala Skövde hade de också varit uppe i ottan och placerat ut maschaller - längs trottoarer, på refuger, säkert tusentals. Så även i Stockholm, hörde jag på telefonen, medan bilradion spelade luciasånger från Radiohusets entré. Kanske är det någon ny, rikstäckande manifestation mot mörker? Vem vet, men vackert är det. Särskilt när eldarna placeras i små skyddande metallkorgar, så de är i lite säkrare förvar.

N Kyrketorps k:a ligger ruvande som en rödspräcklig höna nedanför Skövdevägen, den gamla genomfartsleden i Skultorp. Jag gick ett varv till alla mina kära som finns på kyrkogården; pappa, mormor, morfar, gamlamormor m fl - tog bort lite vissna och frusna blommor och talade om att jag var där. Sedan gick jag in i kyrkans värme och ljus.

Fler besökare tog plats, och sist kom lärare och barn från skolan intill. Min mellanstadieskola, där nu dottern R har vikarierat som lärare under hela terminen. Idag hade hon hand om Luciafirandet.

När alla kommit på plats genomfördes det fina programmet med gamla och nya sånger och verser i en stämningsfull blandning. Extra roligt var det att R hade tagit med min sång "När vintern är som mörkast", och att barnen hade tyckt så mycket om den. De hade själva föreslagit R att jag skulle bjudas in för att lyssna. Fast jag hade nog gärna kommit ändå. Så skönt att få sitta och bara lyssna - första gången efter 9 års mer eller mindre medverkan bakom Hjo Lucia.

Och R spelade piano som om hon aldrig gjort annat. Det var första gången hon gjorde det inför publik. Hon behöver ju inte det eftersom hon sedan många år är tillsammans med en av västsveriges bästa amatörpianister. Men trots att kyrkan var full och hon enligt egen utsago var iskall om händerna så gjorde hon det helt utan anmärkning, som vilken utbildad musiklärare som helst. Hon kan konsten att hålla nerverna på insidan.

Sedan var det lussefika på skolan, till vilket jag inbjudits, tillsammans med alla gamla lärare som gått i pension. Här började det roliga. Trots att R gått ut och in på skolan i flera månader hade ingen någon aning om att hon hade någon koppling till Skultorp. När så jag dyker upp som R's mamma - en del kände igen mig och en del fick jag presentera mig för - blev det nästan en liten chock för somliga. Min familj/släkt är ju lite av kändisar på orten sedan 1940-talet eller så, som handlare i den största och sedermera enda livsmedelsaffären. Tre av mina egna tidigare lärare var där, och två skolkamrater som valt lärarbanan och var tillbaka på samma gamla skolgård...

Varför hade hon inte sagt något??? Tja, ämnet hade helt enkelt inte kommit upp... och det kan kanske vara en fördel att få skapa sig ett rykte på egna meriter.

Jag är så stolt över alla mina barn! När jag får barnbarn kommer jag att bli helt odräglig!

10 december 2007

Om någon undrar

hur det blev med min "wunderbaum" så blev det så här i år:

Lite glesare än förra året, men ändå samma intryck, tycker jag. Man skall inte överdriva.

Och detta är "vår gata i sta'n" med nya istappsdraperier. Personligen är jag lite kluven till dessa. De är fina, visst, men dels är de lite för moderna för de gamla trähusen, dels är den här typen av dekoration väldigt vanlig och dels sitter de för långt isär. De gamla ljusslingorna satt i gröna girlanger, lite mer klassiskt. Men nästa år har vi väl vant oss.



En del av julpyntet har fått komma fram redan, tillsammans med stjärnorna. Jag har ju haft "julbutik" här i hallen vid julmarknaden den 1/12 och skall ha öppet även på fredag när affärerna här har kvällsöppet, mellan 17 och 23 hade jag tänkt.

Detta är en av mina favoriter. Sonen T gjorde denna tomteljusstake som sexåring. Tyvärr ritade han ansiktet med det dåvarande favoritmediet blyerts, så det syns lite svagt. Han har fått fram en fullkomligt vansinnig glimt i ögonen! På baksidan har tomten någon slags mohikanfrisyr som avslutas med en hästsvans nedanför luvan.



Släng dej i väggen, Jenny Nyström!

05 december 2007

Lasse Berghagen och jag

För en tid sedan skrev jag i min blogg om min stora likhet med Charlotte Perelli - en likhet som sedan visade sig ha vissa brister, men ändå.

Nu har jag även upptäckt att jag har gemensamma drag med Lasse Berghagen. Innan den känslige slutar läsa, vill jag skynda mig att påpeka att det varken är Flirtige Knut, Ding Dong, Tacka vet jag logdans eller Teddybjörnen Fredriksson som åsyftas. Inte heller den väl tilltagna kroppslängden.
Nej, en helt annan för mig okänd sida. Både hos Lasse Berghagen och mig själv.
För ett par veckor sedan medverkade den folkkäre sångaren i det utmärkta TV-programmet Videokväll hos Luuk. Där berättade han om sin hobby: att odla orkidéer. Det är väldigt lurigt att få orkidéer att blomma om, de skall ha speciell jord, duschas men inte få för mycket vatten osv. Kräsna krabater med andra ord. Han kunde detta på sina fem fingrar, förstod man, och gjorde allt "efter boken".
För ett par år sedan blev jag "fodervärd" åt en orkidé, som dottern R hade fått vid någon uppvaktning. Den hade blommat över och hon tyckte inte att hon hade plats för de gröna spretorna som var kvar. I synnerhet inte som växten skulle vara så nogräknad med sin skötsel. Den ömma modern tyckte att det var synd att slänga en frisk planta, så den hamnade bakom gardinen i TV-rummet. Fick en skvätt vatten då och då tillsammans med sina kamrater av andra, mer robusta sorter.
I somras när jag planterade om en del krukväxter som höll på att krypa ur krukan, såg jag att även denna stod i begrepp att göra det. Ingen orkidéjord hemma, förstås, och planteringen skulle ske på direkten eller inte alls, så vad gör man? Ja, jag tog det som var närmast. En överbliven slatt plantjord för balkonglådor och rabatter - den är ju inte lika gödslad som blomjord, utan lite mer torvig, som riktig orkidéjord. Tänkte att den fick väl dö, då, om det inte passade.
Sedan tittade jag inte så noga på den stackars plantan, utan den fick sin skvätt vatten lite då och då. Tills jag en dag kom att tänka på den - hur mådde den egentligen? Och gick och tittade efter.

Döm om min stora förvåning när jag drog undan gardinen och fann en stängel översållad med de perfekt utmejslade blommor som bara orkidéer kan ha! Ofattbart, efter som jag verkligen inte hade skött den som man skulle utan varit ganska "styvmoderlig". Ett Herrans underverk, som Kristina från Duvemåla skulle ha sagt.
Men alltså. Lasse Berghagen och jag HAR något gemensamt. Fast tvärt om. Räknas det?

02 december 2007

Nej, jag klarar det inte!

Det går inte. Jag har verkligen försökt.

Jag kan inte titta på världscupen i störtlopp.
Jag glömmer att andas. Och jag får spänningsvärk i ryggen och benen.

När de åker nerför en fallhöjd på 750 meter, en bana på ett par km, på ett par minuter så går det RUSKIGT fort.

Vad gör de om det kliver ut en älg?

26 november 2007

Times they are a-changing

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på mycket länge. Jag lagade kålpudding. Riktig, gammaldags, svensk kålpudding. Till på köpet lagade jag kålpudding efter recept, så länge sedan är det jag gjorde det.

M var hemma för en gångs skull, så vi åt först. Med kokt potatis, lingon och brunsås. Jag ställde undan en portion åt sonen T som han tog när han kom från skolan.

- Är det det här som är "maten"? - Ja, du kan värma den i mikron.

Efter en stund:
- Var det gott? - Uhmmmm. *tugg, tugg*

Efter ytterligare en stund:
- Vad var det för nå't?

Det har nog blivit för mycket pasta och "kinamat" på sistone...

25 november 2007

Wonderbaum...

Idag, en typisk svensk gråmulen söndagseftermiddag i november, tog vi en tripp upp till ägorna i skogen. Tanken var att hämta granris till balkongräcket, för att om möjligt hinna få upp detta inklusive små ljuspunkter i detsamma inför nästa helg som är första advent. Det kan ju se trevligt ut för alla de människor som under sitt besök på Julmarknaden på lördag passerar vårt hus på Hamngatan, om det icke blott finnes adventsstjärnor utan även ljusdesignat granris som tindrar frampå eftermiddagen.

Alltnog. Under vägen sjönk molnen allt lägre och mer än ett fåtal vattendroppar föll över vår väg. Trots det höll det faktiskt upp så länge just över vår lilla plätt att vi hann såga/klippa ner det erforderliga antalet grenar och packa in det i bilens bagageutrymme innan regnet på nytt började skura.

När min pappa planterade det minst 40-50-tal olika plantor enbart av gransläktet som finns på och runt tomten hade han full koll på vad han gjorde. Inte bara var han satte ner de späda telningarna, utan också vad de hette - för- och efternamn - på latin, samt var han hade köpt/fått/tagit stickling på resp individ. Dessutom finns det förstås en stor mängd alldeles vanliga granar i skogen, samt alla andra träd och växter av möjlig och omöjlig art, alla lika kända till namn och utseende.

Nuförtiden råder en annan ordning. De nuvarande ägarna (=vi) har betydligt mindre kläm på vem som heter vad i Vår Herres Hage. Förlåt mig, pappa! Även om jag vet att det finns en hel del taraxacum vulgare, hepatica nobilis, anemone nemorosa, clematis jackmanni, ett stort prunus myrobellanum, rosa rugosa osv, så känner jag inte alla vid namn. Lite svårt har jag att motivera mig att lära in dem, ehuru de med stor sannolikhet inte kommer att gå någonstans, så jag behöver ropa på dem. Jag frågar mig också om de över huvud taget skulle lystra till dessa namn à la Linné om så skulle vara fallet.

När vi alltså skall pryda vår stadsbalkong med dessa utvalda delar av Billingens fauna, omnämner vi dem endast i två kategorier. "Blågraner" och "vannlig schettgran" (ja det skall uttalas så). Och avverkning sker enligt principen "luft och ljus". Det är enklare än att ta hänsyn till vilken ras som eventuellt är mera omistlig.

Och slutresultatet blir förhoppningsvis lika vackert. Se förra årets modell av dekoration nedan.

20 november 2007

En mor är en mor är en mor?

Min Stora blev akut sjuk idag. Inte livshotande, doktorn fanns där och allt gick bra, men ändå.
När Min Stora blir akut sjuk är det inte till mig de ringer längre.

De ringer till någon annan som släpper allt, åker dit och ser till att hon kommer hem.
Håller henne om pannan när hon kräks och säger lugnande ord, när hon undrar varför detta skulle drabba henne.

Sedan, när allt är över, kan hon själv välja att ringa till mig. Om hon vill. Och det gör hon, när allt är över och har gått bra. Säger att hon inte ville oroa mig. Men oroar mig gör jag ju ändå. Så det gör ont.

Lite vemodigt och sorgligt kan jag medge. Att det inte är mig hon ringer efter i första hand längre.

Ändå är det på någon punkt skönt att veta att jag inte är oersättlig. Life goes on without me.

Å andra sidan - no man is an island... Så när det blir dags för tidsbokning och inte fullt så akut besök på sjukhuset och hon inte vill åka ensam - då kan det behövas en morsa att hålla i handen.

Ställer jag upp? Självklart gör jag det! Jag vill "bära mina barn som den sista droppen vatten"... (Ranelid)

Så länge som de vill.

18 november 2007

trött...

Med sådan här "fritid" behöver man inget "jobb"...

Skall vi någonsin komma in i något som liknar en "normal" livsrytm igen? Plötsligt går allt i turbo när det inte står helt still. Är det någon slags ketchupeffekt?

Att vara "arbetslös" är mycket, mycket jobbigare än jag någonsin kunnat tro. Det jobbigaste är insinuationerna som avslöjar den allmänna föreställningen om att man inget har att göra.

16 november 2007

Alltid morsa i alla fall

Jag vet att mina barn är vuxna och klarar sig själva. I alla fall de som fyllt 18, den som har ett år kvar dit får jag ju fortfarande lägga mig i litegrann. Formellt sett. (Fast han går till skolan i tygsneakers när det är snö i alla fall. )

Ändå slår jag knut på mig själv för att underlätta deras väg genom livet. Antingen det är fråga om mina egna hjärnspöken eller ett blixtlås som skall lagas. Befogad oro eller inte.

Ibland undrar jag om det skulle märkas om jag lade ner hälften så mycket energi på mina barn. Troligen inte. Men det får vi aldrig veta eftersom jag inte kan rensa ut den virus som intog min hårddisk till hjärna för nästan 25 år sedan, i samma ögonblick som jag fick veta att jag var gravid för första gången.

Ett orosvirus som heter "morsa".

14 november 2007

Analys - njaa

Jag gjorde just en bildanalysövning på facebook - inte många siffror som stämde, inte... Så här bedömde de min personlighet:

Temperament
Flexible
Nothing seems to bother you - you sail through life crisis free. It's not that your life doesn't have its ups and downs, it's just that you handle everything without unnecessary drama and antics. You approach each day fresh, not worrying about yesterday or tomorrow. You are confident that you can handle anything that comes your way and experience has shown that you are absolutely right about this.


Interests
Simple Nja, något bättre matchning här!
You are continually pursuing a simpler and less complicated life - you don't allow yourself to fall victim to all of the "should do's" that society continually bombards you with. You are thoughtful about your life choices and think in terms of yourself, others and the world in which we live. You have a great sense that we are part of something much bigger and we must be good to others, if we want others and the world to be good to us.

Amusement
Thoughtful - ja, kanske det, fast hur går det ihop med ovanstående?
You are easily stressed out and overwhelmed - you need to take care of yourself first and foremost. Because you tend to be self reflective, you know your limits quite well and must remember to not exceed those limits. When you overwhelm your life with obligations and responsibilities, you tend to shut down and go into yourself even further. Take some time to find your serenity and kick back your feet.

Passion
Traditional - nja, inte så klockrent här heller faktiskt.
Your notions about romance are viewed as unrealistic by many, but don't let that stop you. When you think of romance, you think of huge gestures of commitment, sacrifice and love like we see in the movies. Flowers, chocolate, and wine are just some of the ways to your heart. You want to feel loved and treasured by your partner and you expect to be courted, admired and hotly pursued. You long for old fashioned dating.
Fast det kanske är lite trevligt ändå...?

Bäst att ta det här med en stor nypa salt! Påminner om gamla tiders veckotidningsanalyser, som man roade sig med när man var 14 eller så.

Inte ens detta, Charlotte Perelli!

Härom kvällen hörde jag Charlotte Perelli i en intervju, där hon bl a berättade om sitt tekniska kunnande. Hon hade blivit tvungen att ta tag i det, eftersom hennes man tar varje ny teknisk apparat, trycker lite slumpvis på knapparna och när den inte fungerar slänger undan den i ett hörn. Hon har i stället metodiskt tagit fram och läst bruksanvisningarna och steg för steg satt sig in i hur produkten fungerar och därmed fått ett större kunnande och teknikintresse.

Jag kände igen det där. Utom det allra sista. Jag har nämligen en enorm förmåga till selektiv perception just när det gäller tekniska prylar. Jag lär mig exakt vilka funktioner som jag har omedelbart bruk för hos varje apparat, och kan ytterst sällan generalisera dessa kunskaper till en annan apparat. Det finns några få undantag. Adobes datorprogram, t ex, där det i alla fall finns vissa funktioner som man begriper direkt, efter några års övning på tänkandet.

Jaha, jag hade i alla fall något gemensamt med Charlotte Perelli - trodde jag, tills igår, när jag hämtade min datorburk från service och satt i alla sladdar efter alla konstens regler. (Jo, jag hade gjort mitt alldeles eget "kopplingsschema" som fungerade utmärkt!) Dessutom passade jag på att bunta ihop och hänga upp sladdarna lite när jag ändå var under skrivbordet och kröp.

I alla fall. När jag skulle ut på Nätet så pluppade det bara upp en liten ruta (på engelska) där det stod att ett program behövde installeras för att anslutningen skulle fungera. Någonting med Belkin, router och modem... Upp i garderoben och leta rätt på någon cd bland alla gamla kartonger med "datorjox", hittade en som såg rätt ut - och tillbringade minst fem försök med att installera routern, som redan var installerad och fungerade hur bra som helst! Det var den lilla antennen till den sladdlösa routern som skulle installeras, med en egen cd-rom, förklarade sonen som kom hem ett par timmar senare, när jag hade gett upp. När vi hittat den cd'n tog det tre minuter, så var det klart.

Mitt förtroende för mig själv och min förmåga att läsa instruktioner har fått sig en allvarlig knäck. Och jag hade inte ens detta gemensamt med Charlotte Perelli...

25 oktober 2007

Så sant som det är sagt

Nu har jag varit på Filmstudion och sett von Triers "Direktören för det hele". Det finns mycket man kan säga om den, det är en bra film, se den.

Framför allt hade jag önskat att vissa speciella personer hade varit där och sett den. De personerna är INTE med i filmklubben!

Ännu hellre skulle man förstås haft en sådan som Jens Albinus rollfigur att skicka direkt; som förklarar klart och tydligt att du måste säga som det är och be om förlåtelse, annars kan de ju inte förlåta dej!

...själv har jag försökt vara en sådan...

...men det är alltför lätt att bli missförstådd i känsliga lägen, när det handlar om människor man känner... eller trodde man kände...

23 oktober 2007

Solen lyser

...himlen är blå.

Här sitter jag vid datorn iförd brun velour likt "Farbror Barbro" och väljer mellan tre olika projekt att ta tag i, alla lika obetalda. Och oinspirerande i detta läget.

Känner mig lika attraktiv som produktiv. Vilket skall jag börja med? Jag tror jag tar en sång, som Claes Eriksson i En himla många program. Varför inte "What a difference a day makes". Eller "- some wages make"...

Det kanske blir en promenad när det börjar mörkna. Som, typ, belöning när jag har slutfört dagens uppgifter.

Ingen saknar ju mina insatser ändå. Om de inte blir klara idag. Eller denna veckan. Jag bara låtsas att jag har en deadline, för att de över huvud taget skall bli av.

19 oktober 2007

Trodde...

...verkligen att jag skulle känna lättnad nu när mammas hus äntligen är sålt. Efter hela sommarens slit med sortering, packning/tippkörning, röj i trädgård och inte minst utösande av 8,5 ton gårdsgrus för att få huset i presentabelt skick. Efter kontakt med mäklaren som ringt flera gånger i veckan och rapporterat läget. Efter besked om visningar och ett antal intresserade. Och inte minst efter det slutliga budet som blev 200 000 mer än utgångsbudet.

Jag har sett fram emot dagen i måndags hela sommaren. Den dagen när jag tog med mamma in till mäklarens kontor för att skriva på papperen, en rejäl bunt i tre exemplar, och träffa den som skall ta över hus och trädgård. Det visade sig vara en väldigt trevlig kille som såg fram emot att få börja bygga om och flytta in med fru och liten dotter. Och tillträde redan om ca 6 veckor, kan ju knappast bli bättre. Så nu är det bara att säga upp el, vatten och villaförsäkring och släppa det hela.

Hela veckan har jag gått och känt efter. Hur lättad jag är. Men jag känner mig bara trött.

09 oktober 2007

Mammografi

Helt osökt kommer associationer till Mordkommissionen. Utan ett spår av Mads Mikkelsen, förstås.

Tur det. För han skulle nog vara mer hårdhänt.

08 oktober 2007

Gemenskapsaktiviteter,fast sällan

Då sonen T går på målarkurs på torsdagskvällarna kan han inte vara med i Hjo Filmstudio den här terminen heller. Så dit går jag med vännen I. Fast den senaste filmen tyckte varken hon eller jag om, så vi smet faktiskt innan den var slut.

Däremot ryckte sonen T tag i mig en kväll och tvingade upp mig i sitt "trum-rum" på vinden, där det även finns några andra instrument, eftersom han var så spelsugen och inte hade någon kompis i närheten att spela med. Så jag drog igenom hela "boken" med gamla låtar, från Bob Dylan till Cornelis. När fingrarna sa ifrån på elgitarren, fick det bli den skruttiga synten. Men T tyckte det var kuligt.

Idag gjorde vi en helt annan gemenskapsaktivitet. Vi klippte håret hos A på Hårstudion båda två. Det har heller aldrig hänt förut. Och på onsdag skall R gå dit och klippa sig, rena familjebiljetten!

Undrar vad det blir nästa gång!

01 oktober 2007

Politiskt korrekt

Vissa dagar är jag mer politiskt korrekt än andra. Idag har jag en hel lista:

1) Jag har inhandlat en ny gaspatron till Soda Stream-maskinen = behöver inte bära hem flaskvatten från Norge, Frankrike eller Bergslagen

2) Jag har även inhandlat ett nytt "spara-vatten-munstycke" till kökskranen, eftersom det gamla läckte efter flitig användning

3) Jag har köpt en present till dottern R - i Hjo, inte i Skövde eller Jönköping

4) Jag skall laga vegetarisk pytt-i-panna till middag (var det inte någon "vegetarianismens dag" eller nå't idag? Äsch, skit samma!)

5) Jag har tagit ner vind- och insynsskyddet från balkongen för säsongen för tvätt och vinterförvaring. Det är ju förste oktober! Möblerna står också på tur, de kanske också kommer in i dag.

Kan detta väga upp att jag skjutsade maken M (i bil) till Stockholmståget i morse? Annars hade han nämligen fått vänta en dryg timme mellan bussankomst och tågavgång, inte lockande halv 7 på morgonen... Bu för SJ och Västtrafik som har ändrat i tabellerna, i förra turlistan var det typ 10 min emellan!

20 september 2007

I god tid

Härom kvällen när jag gick runt på "släck-och -stäng-runda" på bottenplanet hörde jag hur sonen T börjar klinka på pianot.

Det händer så sällan, och han höll på så ihärdigt så jag måste lyssna efter vad det var han gjorde. Uppenbarligen plockade han ut en melodi.

Efter någon minut hade jag identifierat vilken melodi det var han höll på med. Då hade han knäckt den. Det var "O, come, all ye faithful" (Dagen är kommen, sv ps 122). I F-dur, samma tonart som den står noterad i i psalmboken, dessutom.

Notkunskap och fingersättning lämnas därhän. Sådana här spontana uttryck för en väl dold musikalitet bör inte få alltför mycket uppmärksamhet, då kvävs de.

Men det är roligt när det glimtar till. Och snart är det jul igen.

12 september 2007

Änglar och änglar

Jag berättade för vännen M om att jag hamnat i en massiv orosperiod för mina barn, särskilt efter A's död.

Hon svarade att hon är minst lika orolig - jämt!- och delgav mig sitt knep för att hantera det hela. Hon har det särskilt jobbigt när barnen är ute och flyger, det kan ju hända så mycket. Men då har hon kommit på att man kan visualisera skyddsänglar runt dem!
M är verkligen inte vad man kallar kyrklig, men visst kan hon få se sina änglar, tycker jag. Hon beskrev dem som klädda i stålrustning, med hjälm på sig. Hon ser dem gående fram och tillbaka i flygplansgången eller sittande i klungor runt det/de barn som är ute och flyger. Och det hjälper!
Jag har lite svårt för änglar i stålhjälm. Jag vill nog se deras ögon. Men små söta lockiga bokmärkesänglar tror jag inte på, vad skulle de kunna göra om det kniper?
Nej, jag tror mer på pondusen i sådana änglar som framställdes i Änglarnas Stad (City of Angels, 1998). Nicholas Cage, typ. Som diskret, vänligt och bestämt ser till så man går rätt här i livet. Och som kommer och hämtar en när man skall härifrån. Så ser mina änglar ut.


09 september 2007

Denna konstiga sommar...

...och då menar jag inte i första hand vädret, som alla talar om men ingen gör något åt.

Inte heller evighetsarbetet med röjningen av huset, som nu äntligen är ute till försäljning (det ligger här). Det är dock inte sålt än.

Och som ytterligare peppar på gröten den tragiska olyckan med A.

Som om inte detta vore nog, så har jag även under denna sommar fått reda på saker och förhållanden som rör mig och flera nära vänner. Oacceptabla saker och förhållanden som jag inte ville veta om, men som jag ändå nu måste försöka förhålla mig till. På ett moget, rättrådigt och vuxet sätt. Fast man bara vill gråta åt det. Maktlös försöker jag att göra något men kommer ingenvart.

Kan det inte bli vinter snart? Kan jag inte få bli en björn, så jag kan gå i ide? Eller hellre en ekorre - de sover ju när det är kallt och snöar småspik, och vackra vinterdagar kommer de fram och skalar kottar i solen.

08 september 2007

"Det som inte fick hända har hänt..."

Begravningen i förrgår blev på något sätt ändpunkten på denna konstiga sommar.

En begravning som inte liknade någon annan begravning jag varit på, den präglades på något sätt av ljus och tacksamhet trots att allt egentligen var så outsägligt hemskt och ofattbart fortfarande. Men det var hans egen önskan, han hade sagt det, så ung han var, att "på min begravning vill jag inte att någon skall gråta..."

En önskan har väl sällan varit så svår att uppfylla. Man sitter där och ser alla unga ansikten i kyrkan - skolkamraterna som ordnat en buss och anlänt i samlad tropp från Högskolan, uppsträckta i finkläder, med allvarliga ögon. Kompisarna från barndomen och i en del fall deras föräldrar, kollegor till föräldrarna och andra vänner från olika sammanhang som vill visa medkänsla genom att bara finnas med. Den lilla tunna flickvännen, som sedan jag såg henne för någon vecka sedan blivit ännu tunnare - och blomstergärden med en liten hjärtformad rosenkudde med kortet "miss you" bland ståtliga kransar av gerbera och liljor.

När mamma E gick fram och höll talet till sin yngste son i kistan böljade kyrkan av snyftningar. Att det kan göra så ont att känna empati - som om hjärtat skulle sprängas - när hon beskrev deras förtroliga samtal innan han flyttade hemifrån. "Mitt hjärta sa mej: Du fick aldrig försvinna från mej..." Och jag visste att många, många som var där i kyrkan med mig bar på samma tanke: det kunde precis lika gärna varit jag/vår familj som satt där framme, splittrade för resten av detta liv. Det finns absolut inga garantier för någonting. Ibland händer faktiskt det som inte får hända - citatet ovan kommer från prästens fina tal - men bara att våga tänka den tanken till slut gör så ohyggligt ont.

Men att något som gör så ont också kan kännas så varmt längst in. "Delad sorg är halv sorg" heter det ju, och det ligger lite grann i det i alla fall. Ingen skulle behöva se en 21-åring jordfästas sörjd av mamma, pappa, syskon, flickvän m fl - men när det händer så vaknar urgamla, outtalade sätt att visa sitt deltagande. Jag tror ingen tog i hand och sade det formella "beklagar sorgen". Däremot såg jag att de flesta kramade om alla i den närmaste familjen, en del flera gånger, många kompisar tröstade varandra genom att hålla i och krama om varandra - jag tror det var lika mycket för sin egen skull som för den man försökte trösta.

OK, världen är inte perfekt. Världen är fruktansvärd, ond och orättvis ibland och vi sörjer att sådant här får lov att hända. Det är en kollektiv sorg vi bär, jag tror att den är universell. Men så länge vi finns här kan vi i alla fall göra vad vi kan för att "bära varandras bördor". Göra någonting. Om det är en kram, plocka ur diskmaskinen eller baka en limpa. Livet går vidare och vi är en erfarenhet rikare. Trots allt.

03 september 2007

Vuxenpoäng

kan man fortsätta att samla hela livet, vill jag påstå.

Idag har jag samlat en hel hög, tror jag. Och då menar jag inte främst att jag lyckades skjutsa och vinka av yngsta dottern F vid tåget till Sundsvall (58 mil) utan en synlig tår.

Efter denna bedrift tänkte jag pigga upp mig med att titta på en ny höstjacka och styrde kosan mot "Maxi-huset" i Skövde, där flera av de kära svenska klädkedjorna huserar. Men det behövdes även ägg och socker i det Kihlströmska hemmet, därför fick det bli Ica först.

Det var väldigt lite folk mitt på måndagseftermiddagen, och det slog mig att det vore ett ypperligt tillfälle att lära sig "själv-scanning" som ju har funnits där i några år vid det här laget. De senaste 287 gångerna jag har gått förbi stationen med scannrar har jag tänkt att det där skall jag nog göra, men jag har alltid haft något skäl att inte göra det just då.

Men nu blev det alltså av. Döm om min förvåning när man just denna vecka fick en kupong på 50:- att utnyttja vid inköp för minst 500:- vid nyregistrering... så det var väl någon mening med att jag skulle göra det just idag. Sedan var det bara att köra - när jag väl hade skakat av mig den lilla olustkänslan som infinner sig varje gång man registrerar sig någonstans. Nu kan de hålla ännu bättre koll på vad och när och hur mycket jag handlar.

Det visade sig i alla fall vara riktigt kul! Närmast en "nära-leka-affär-upplevelse" för vuxna. Jag handlade ändå BARA sakerna som stod på lappen...jag lovar! Risken är förstås att man tycker det är så kul så man inte kan hejda sig, utan bara fortsätter och fortsätter att scanna.

Fast det är väl det de vill. För det är så fascinerande att se hur den lilla apparaten vet vad jag heter och precis vilken vara jag just har hållit den mot...

30 augusti 2007

Att växa till sig

Vi har haft besök av två kusiner nu i augusti.

Först den ena med familj, sedan den andra på egen hand.

För tio år sedan skulle vi inte ha trott på det, om man sagt att någon av dem frivilligt skulle åka och hälsa på oss. Båda två har under uppväxten haft ett stort behov av att hävda sin självständighet, för att uttrycka det milt. När vi åkte 18 mil för att hälsa på familjen flydde de fältet. Tråkigt, men det var ju deras val. Vi gjorde inte mycket väsen av det.

Men därför är det extra kul att de numera väljer att komma hit, och faktiskt inte ha någon brådska att komma härifrån! Mysiga, artiga och trevliga, och till på köpet blev den sistnämnda överförtjust av att hitta ett Jeopardy-spel i hyllan och lyckades övertala sina jämnåriga att ta en match (jag var, som alla vet, inte särskilt svår att få med). Jag tror att alla tyckte det var en kul kväll - trots att E låtsades tjura för att han förlorade. Han fick ju kladdkaka sedan.

Farfar och farmor har också fått lite fler besök av barnbarnen på köpet. Nu lever de på det i flera veckor.

Det är skönt att människor får lov att ändra sig, utvecklas och "växa till sig" på olika plan. Och det mest fascinerande är att man aldrig blir "färdig"! Det är också skönt att se när människor inte fastnar i negativa roller utan vågar ändra sig. Man behöver ju inte utplåna sin personlighet för det.

Men det är tråkigt att få en stämpel på sig, en gång för alla, att man är på det eller det sättet. Vissa människor vill gärna stoppa in andra i sin egen referensram för att det är bekvämast så. När det kan vara så spännande att ta reda på vad som har hänt innanför "skalet" sedan sist! Där kan finnas en skimrande fjäril!

22 augusti 2007

Forskning och framsteg

Nu är det bevisat! Sockerberoende är ärftligt.

Frågan är vad denna revolutionerande upptäckt kommer att leda till. Ska man genom fostervattensprov kunna se att ens avkomma lider av detta och förbereda sig genom att beställa ett inbrottssäkert skafferi?

Eller ska man kunna ta bort dessa barn för att få fram den perfekta människan?

Sanningen är att vi alla har våra akilleshälar, genetiskt betingade eller inte. Dags att ta fram läderstövlarna och sluta gå med sommarens öppna sandaler! Bort med allt som kan betyda fel och brister!

19 augusti 2007

Livets gåva och gräns


Livet är verkligen en underlig historia som jag länge försökt sluta att hitta någon mening med.

Knappt har jag hunnit glädjas över vår nya lilla släkting O som vi träffade för första gången på hans morfars 50-årskalas för två veckor sedan, förrän vi nås av det hemska beskedet att ett par av våra bästa vänner råkat ut för det allra värsta - deras yngste, älskade son omkom i en drunkningsolycka någon vecka innan han skulle börjat sitt sista år på Högskolan.

De två saker man kan var riktigt säker på med livet är att det tar slut, och att man aldrig vet när och hur. Ändå lever vi och strävar på, för kanske blir det lite bättre i morgon... när det kanske egentligen var som bäst igår, fast vi inte begrep det.

Och alla våra jordiska samlingar från igår blir helt meningslösa när någon annan skall ta hand om och sortera det som blir kvar - kasta, kasta, spara, kasta, kasta, spara i en affekterad prioriteringsordning som man kanske skulle gjort annorlunda.

Nä, det finns nog ingen mening. Man får försöka ta tio minuter i taget och leva "good enough" den stund som är. Och efteråt förlika sig med att man inte kunde ha gjort det bättre, med de förutsättningar man hade just då.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Men ibland hänger det på ett hår.

26 juli 2007

SEMESTER

och vi lyckades pricka in den allra regnigaste perioden för att åka till solen! Fast egentligen var det så att vi bara måste åka iväg lite och pusta innan vi samlade oss för att ta nya tag resten av semestern - med mammas hus som skall röjas ur, vilket inte är gjort i en handvändning... I skrivandes stund har vi ägnat tre dagar åt det sedan vi kom hem och räknar med att det tar minst nästa vecka också i anspråk. Någon "home-styling" blir det dock inte fråga om - men vi skall försöka se till att trädgården och huset inte ser helt förfallna ut när det kommer intressenter i alla fall. Så skönt att vi inte har någon egen trädgård och hus längre! Stugan uppe i skogen har ju inga grannar som kan reta sig på om gräsmattan blir lite hög eller det blir lite mer ogräs i rabatten än vad jag egentligen vill ha.

Semester, ja. Tänkte dela med mig av några bilder från vår slumpvist valda restresa till Menorca, vilket visade sig bli en högstavinst! Perfekt, lugnt ställe, perfekt hotell och perfekt avstånd till stranden! Häng med!



04 juli 2007

Någon gång slutar regnet

Dagsregn som håller på långt in på natten
påfrestande en ledig sommardag
När det håller på
känns det som om det aldrig skall sluta
Men sedan kommer en liten glipa i molnen
och det blir uppehåll
Gatan får en ljusare grå nyans när den torkar och växterna sträcker sig mot solen

Gå ut och dra ett djupt andetag -
doften är värd att vänta på
under en hel dags regn

Att vänta på att "det löser sig" känns också för evigt
men jag hoppas att lösningen blir som doften efter ett sommarregn

14 juni 2007

"En tändstickstavla med Bodens fästning..."

...nej, det är nog det enda som inte kom med idag.

Vi håller på och flyttar ett liv nu igen. Denna gång vår mammas/mormors, samtidigt som väldigt mycket av pappa/morfar givetvis också flyttas - eller avslutas.

Mamma är lyckligen installerad i en ny och fräsch, men ack så liten lägenhet som ju inte rymmer mer än en bråkdel av all saker som samlats under nästan 50 års äktenskap och ett par decennier före det. Hon har fått med sig det hon behöver, men när hon är tillbaka i huset ser hon hela tiden fler saker som hon vill ha med.

Mycket är saker som pappa har gjort, eller saker som de köpt tillsammans vid något speciellt tillfälle. Klart att det är svårt att bara kasta bort!

Jag försöker så mycket som möjligt att säga att "den kan jag ta hand om åt dej", eller "den vill kanske dottern R ha"... ändå kommer en massa "onödiga" saker att samlas i förrådet vid lägenheten. Av nostalgiska och sentimentala skäl, snarare än att det kan vara "bra att ha" (som är det stadium som jag är i nu).

En hel del saker hamnar säkert i onödan hos oss också.

Ingen tändstickstavla med Bodens fästning från faster Greta, nej. Men nu har jag inte mindre än tre tändstickstavlor med andra motiv, som pappa gjorde någon gång i slutet av 40-talet...

11 juni 2007

Världen är så biten...

...sjöng Hasseåtage för lilla Totte i vaggvisan "till en otäck hund". Fast det var hunden som hade bitit.

I mitt fall är det betydligt ilsknare varelser som varit framme. Vi var nämligen uppe vid stugan och klippte gräs och kollade över rabatterna lite lätt i ett par timmar i går. Jodå, allt som jag hade planterat och flyttat om hade överlevt, om än med lite liv efter den senaste tidens värmebölja och torka. Så det fick bli hinkande upp med vatten och strilande över de törstiga små liven. Som tacksamt svarade med att nästan omedelbart lyfta sina krulliga toppar mot solen igen. Märkligt vad livskraftiga de är! I min trädgård är det iofs bara de starkaste som överlever - det är min enda eftergift åt darwinismen. T ex den Rhododendron som pappa fick på sin 40-årsdag för 42 år sedan på söndag, den börjar bli som vackrast nu igen. Den har överlevt flera starka vintrar plus ett råttangrepp ända nere vid rötterna. Så den lär överleva mig och mina handfasta grepp också.

De ilskna varelserna å sin sida har nog funnits på Billingen sedan isen drog sig tillbaka, bland andra kvardröjande urtidsarter såsom ormbunkar, mossor och fräken. En och annan mygga, visst, men även blinningar och andra jättestora varianter av stickande flugor blandar sig med vanliga flugor och bjuder in varandra till släktkalas när solen skiner och det är så varmt så man svettas innan man har börjat göra något ens. Och vinden står still. Och om det är mulet, då kommer knotten. Det är inte heller bra. Tur att göken finns och gal och gal som en tosing bortåt väster.

Idag har jag fullt upp att göra med att INTE klia på alla bett, som är i storleksordningen ett par millimeter till ett par centimeter i diameter och kliar något infernaliskt... Det är bara att stå ut till ett par veckor efter midsommar, då brukar de ha lugnat ner sig däruppe i skogen.

06 juni 2007

Nationaldag

En helgdag helt fri från tvingande traditioner mitt i den vackraste syréntiden.

Sol från blå himmel större delen av dagen, och ljumma vindar - utom allra närmast sjön, förstås.

Besök av trevliga vännerna E och N, middag på paradbalkongen och blåsorkester som marscherar förbi till fläderblomsparfaiten. Som i en film av Roy Andersson, sa mågen E. Och försvann en stund för att spela storbandsjazz från scenen på Strömparterren på andra sidan ån.

Kort promenad bland trävillorna i stadsparken, prat om ditt och datt, sorgfälligt undvikande ämnet förlossningssmärtor. Det får bli en annan dag. Barnet tänker komma till världen på min födelsedag, det tyckte jag var trevligt uttänkt.

27 maj 2007

Hur hamnade jag här?

Det kan man undra. Mors dags kväll. Alldeles ensam. M är iväg med sin mamma. Och pappa.

Tårtan åker väl in i frysen. Får väl bjuda min mamma en annan dag, fast jag hade tänkt just idag.

Det är ju tanken som räknas.

Men ingen frågar vad jag tänker. Utan det "bara blir" annat hela tiden.

Mina barn har i alla fall hört av sig var och en efter sitt sätt. Jag är så glad att jag har dem! Det kan ingen ta ifrån mig.

25 maj 2007

allt flyter...

Jag börjar undra vad jag har gjort den senaste veckan egentligen... Jag har haft helt fullt upp men jag vet inte med vad.

Förra helgen var vi i alla fall i Stockholm hela familjen, M och jag och tre barn plus blivande måg. Vi skulle fira att vi varit gifta i hela 25 år - silverbröllop, minsann. Det låter vansinnigt gammalt när man säger det, men man får betänka att vi började ganska unga.

Vi åkte bil upp under fredagen och installerade oss i två lägenheter i Bromma, för att sedan med hjälp av Stockholmskort åka lokaltrafik och "göra sta'n". Fast vi började med ett besök på Dramaten på fredagskvällen, där gällde inte kortet... Vi såg "Lång dags färd mot natt" av muntergöken O'Neill - en föreställning på drygt tre timmar med Börje Ahlstedt, Lena Endre, Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö. Sonen T fick välja pjäsen. Därmed var den kulturkvoten fylld för flera veckor, kändes det som. Men de spelade, som man kunde tro, fantastiskt bra med minimal rekvisita och stor professionalitet. Tråkigt var det bara med det hånglande paret som satt bredvid mågen E och höll igång HELA PJÄSEN IGENOM - det är faktiskt en aning störande om man vill följa med i handlingen. Spelade mindre roll att det råkade vara två killar.

Lördag förmiddag tog vi oss upp på Mosebacketerassen, där Mosebacke Etablissement serverade "Jazzbrunch" med en massa gott både för magen och för örat, i form av levande musik. Rekommenderas! Att några i sällskapet gjorde en "kändis-spotting" på Teliachefen som satt med familj vid bordet intill får anses som en bonus.

Sedan gick vi och spanade in M's kontor inne i hetluften. Massor med slussar och kortspärrar och koder att knappa in. Till råga på allt kom det en securitasvakt och undrade vad vi höll på med... Vi förstod ännu mer än förut hur viktigt det här stället är!

Det regnade en del under eftermiddagen, så vi tog vår tillflykt till Hallwylska palatset för ett par timmars begrundan av vad samlande kan leda till. Den stora behållningen där var att grevinnan hade "löst krustad-problemet..." med hjälp av små nysilver-pytsar osv. Den stackars guiden hade ingen aning om att E kvällen innan ingående hade redogjort för sin fars kommande klassjubileum, där just krustader spelade en viktig roll. Han såg ett ögonblick lite vilsen ut när vi brast ut i diskreta fniss-paroxysmer, men fann sig snabbt och fortsatte guida bland högt och lågt som främst grevinnan hade ägnat livet åt att samla och katalogisera. Mina barn börjar inse att jag inte är så galen ändå.

På lördagskvällen intog vi middag på restaurang Kungsholmen. Där fanns flera olika "koncept" att välja på, vi tog alla olika rätter och allt var helt superbt! Ändå inte oöverstigligt dyrt. Och många glada människor runt omkring, det är inte kul att sitta i en halvtom lokal.

På söndagsmorgonen unnade vi oss en hotellfrukost innan det var dags att packa ihop för denna gång. Vi gjorde oss av med resp bagage och sammanstrålade igen i city för en liten tur ut på Djurgården. Först hade vi tänkt fjärilshuset på Haga med bifogad lunch, men på grund av tåget till Sundsvall vågade vi inte riskera att det drog ut på tiden utan åkte i stället buss till Waldemarsudde. Där var det enormt vackert så här års, både ute och inne. Massor av blommor överallt. Det var en spännande utställning av stengods gjort av Ulla och Gustav Kraitz, som bl a har gjort Wallenbergsmonumentet i New York samt tavlor med motiv från Tolkiens värld målade av Paul Raymond Gregory.

Sedan tog vi museispårvagnen tillbaka in till centrum och åt lunch på "Deli-burger" där det också finns en massa olika koncept att välja på. Men de hela små bläckfiskarna i "seafood"-woken fick faktiskt vara...

Några minuters spring på sta'n hanns med innan det var dags att följa dottern F till det norrgående tåget. På väg mot spåret passade hon på att köpa sig en ny mobiltelefon - de där Telenor-säljarna står ju överallt, alltså även på Centralen.

När hon kommit iväg var det dags att säga hej till M, som ju stannade kvar och skulle jobba nästa dag. Tunnelbana ut till Bromma igen och så inpackning i bilen för övriga som skulle hemåt.

Hemresorna gick bra, men för F blev det lite omständigt med buss förbi Hudiksvall där en skorsten höll på att rasa över järnvägsområdet... men det gick bra det också.

Jaa, sedan har jag tvättat och städat lite, jobbat lite både med "nästan-jobb" och riktiga jobb, samt haft konsert med den kör vi ihärdigt övat med hela terminen. Och idag laddar hela sta'n för Konstrunda. Jag skall hjälpa systern M med utställning på Hotell Bellevue (se min andra blogg) och i morgon och på söndag skall jag finnas på Turistbyrån mellan 10 och 15. Så jag vet vad jag skall göra den här helgen också!

13 maj 2007

Kroppsarbete

Före - efter


Naturen strävar efter att återta det som
människan erövrat, är min tes. Och säkert håller många, mer bildade än jag, med om det. Det finns en underbar web-plats som mer än andra belyser detta faktum. Kolla in den här.

Nu är inte vår stuga riktigt lika övergiven och igenväxt - som tur är. Men redan innan vi fck ta över den efter mina föräldrar år 2001 hade de åtta rabatterna och stenpartierna i trädgården börjat förfalla. Och vi ägnade oss under de första åren mest åt att hinna ta ner och klyva ved för att kunna elda i kakelugnen som vi hade i huset på Slingervägen. Jag gjorde ett par försök att gräva ut ett par rabatter i alla fall, men vid det här laget hade de blivit rejält igenväxta igen.

Kruxet är att hinna göra det innan växterna i dem blivit för stora (om man alltså har tänkt att ha kvar samma växter). Förut har alltså veden tagit sådan tid att det gått ända in på sommaren innan man hunnit titta sig omkring i trädgården. Men i år skall det bli ändring. Nu har vi ju inte heller trädgården i Hjo att tänka på längre, så det känns riktigt kul.

I går hann jag gräva ur nästan hälften av den långa rabatten längs hela altanen på husets framsida. Jag känner mig riktigt nöjd. Jag trodde jag skulle orka ett par meter. Nu skall jag köpa några fina marktäckare också, så blir det klart nästa gång.

10 maj 2007

Inget nytt under solen

Nu har jag varit klasslärare i musik i tre dagar. Instruktion: att gå igenom lite vår- och sommarsånger och för övrigt repetera ungarnas gamla favoriter.

OOOh vilket ansvar! Att välja ut vilka sånger som skall bära kulturen vidare till nästa generation! Till hjälp hade jag den utmärkta boken "Sånggåvan" som innehåller en elementär "sång-kanon" för den svenska grundskolan.

Det fick bli Sjösalavals, Här är den sköna sommar, Nu grönskar det, Uti vår hage och några till. När vi kom till avdelningen "gamla favoriter" kunde jag inte annat än småle. Det var ju samma låtar som "på min tid"! Lingonben, Brevet från kolonien, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, Var nöjd med allt som livet ger m fl. Povel Ramel, Cornelis och Evert Taube i all ära, men har det inte hänt något på 35 år?

06 maj 2007

Det går aldrig över.

Det gör bara lite mindre ont. Och man kanske inte tänker på det varje dag längre. Men när man påminns utan att vara beredd - DÅ gör det ont.

Igår var jag och lyssnade på en hel del tänkvärt i dikt, tal och sångform. Det var flera medverkande och bl a vännen, tillika bryllingen, U som sjöng. Mitt i programmet kom en sång som hon skrivit själv, om hur det var efter hennes make M's död i cancer för ett par år sedan. "Jag vill aldrig mer höra de orden - det finns ingenting mer vi kan göra..." "Hur förklarar man för ett barn att pappa inte längre finns..."

Då flöt det upp igen. Det är trots allt inte mycket mer än 10 år sedan det kunde ha varit jag som skrev det. Jag skrev också ner en massa, men inget som jag skulle klara att läsa upp eller sjunga för någon annan. Det scenario som U's text beskrev var lika verkligt för mig då, som det som verkligen hände - att min make M blev frisk. Jag hade säkert 500 scenarier om hur det skulle bli att bli ensam. Inget om hur han blev frisk, det vågade jag inte ha. Det fanns inga garantier.

Jag klarade inte av att gå på M's begravning. Och när jag hörde U igår insåg jag att det aldrig kommer att "gå över".

05 maj 2007

Tidig lördagsmorgon

och jag kan inte sova längre.

Ute är det ljust sedan länge och fåglarna håller konsert för fullt.

Båtägarna börjar också söka sig neråt hamnen för att putsa på sina båtar - en del börjar med sina slipmaskiner redan vid halv 7. Även söndagsmorgnar. Hoppas de inte använder båtfärger med tungmetaller och andra gifter i, jag vill bada vid vår strand.

En laddning tvätt från maskinen är upphängd och en till är på gång. I USA firar man den 19/4 "National Hanging Out Day". Den rörelsen har jag varit med i så länge jag kan minnas, utan att veta att det var särskilt märkvärdigt. Klart man hänger ut tvätten när det är väder, och däremellan hänger tvätten inne om det inte är jättebråttom - då är torktumlaren en nödlösning. Visserligen säger vissa forskare att kondenstumlare inte är så farligt för miljön, men vadå? Alla tumlare och torkskåp drar ju el i alla fall, och det skulle vi väl försöka spara på när det går?

Det blir vackert väder idag också.

Om ett par timmar skall vi åka till stugan och riva det gamla staketet, ett arbete som stormen Per redan påbörjat. Så småningom skall det upp ett nytt. Och rabatterna kanske skulle grävas om. Det är väldigt mycket mer mossa och vitsippor på Sydbillingen än jag minns från det jag var liten. Det lär tyda på surt nedfall.

Men jag vill inte tänka på klimatförändringarna idag. Jag vill se hur vackert det är när allt slår ut och blommar, och se skönheten i en gammal mossig stenmur som någon har stretat ihop för att kunna bruka jorden runt min stuga för ett par hundra år sedan. Jag vill vara glad åt att solen skiner och att kroppen håller för åtminstone en stunds trädgårds- och skogsarbete.

26 april 2007

Två nyslingade blondiner i en cabbe...

var jag och dottern R för en halvtimme i eftermiddags. En ny mazda som låg som en rem på vägen, var det 150 eller 250 hästar tro? (Jag såg ingen, men det sägs så)

Fler sommartecken: jag har börjat min vetenskapliga undersökning om nya sommarglassar, och har nu provat 2 stycken. GB's Magnum Ecquador och Klings Calypso. Båda mycket goda, den första kan man ha i stället för middag, den andra som - glasspinne... Fast Magnum har en annan fördel. Det tjocka chokladöverdraget sluter tätt intill pinnen under glassen, alltså ovanför där man håller i pinnen. Detta innebär att även om man äter glassen ganska långsamt, som jag, så stannar glassen på pinnen ovanför chokladhöljet och man behöver inte hålla på och passa och slicka för att det rinner glass ner på fingrarna. Detta kan vara ganska viktigt i avvägningen mellan glassorterna i kiosken.

Jag har idag sett flera människor med bara ben. Både maskulina och feminina. Det var 20 grader i luften, typ. Folk sitter ute och solar på fiket tvärs över gatan. Utan filtar på sig.

Jag har shippat iväg en STOR laddning av mina vykort till stadens största turistmagnet - jippi! Det är det enda stället där jag på allvar tror att jag får sälja mer innan sommaren är slut. Jag trodde aldrig att de skulle ta in dem ens - men frågar man inte, får man inget svar! Inte för att man blir miljonär på att sälja vykort, men jag vill få ut mitt varumärke. Så kanske jag får andra, flashigare erbjudanden senare!

22 april 2007

Att cykla är nödvändigt


särskilt när cykeln är ny och solen skiner.


Vitsipporna blommar i parken, men vinden blåser snålt.


Jag ville också haft en blå cykel, men tjejvarianten fanns bara i rött och killcykeln i blått. Stereotypt så det förslår!


Vi cyklade ca 5 km. Det var lagom.


Vätternrundan är 30 mil... det får nog vara.


M tycker att vi skall ta med en kaffekorg och åka ut och cykla mycket i sommar. Säger han som inte är hemma. Får bli på helgerna, då.

20 april 2007

Vind i håret

om än inte i seglen. Ännu ett brev om ett jobb jag inte fått.

Jag köpte mig en röd cykel. Den är blank. Så var jag väck.

Jag cyklar och cyklar och inte en enda gång hoppar växlarna som på den gamla. Känner mig lite som Mamma Mu när hon lärt sig - det går, det går! - tills jag kommer till en vägg...

17 april 2007

Jag finns!

Jippi.

Jag har fått in en insändare i Tara. Igen.

Scribenda et "printenda" sum - ergo sum.

08 april 2007

Shut up, chicken

...nu är påsken snart slut igen, och det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Man skall vara glad och äta god mat tillsammans med alla man tycker om och vädret skall vara vackert och man skall gå till en påskeld och få påskägg med godis i (och inte bara göra iordning dem till "barna"). Någon gång skall man också ta sig tid att gå till kyrkan och fundera igenom själva meningen bakom påsken. Tycker jag.

Dottern F har knappt hunnit komma hem förrän hon skall åka igen - det vänjer man sig aldrig vid. Och folk skall sova och äta på olika tider hela tiden. Utom när hela släkten skall träffas med hej och hå. Och rätt som det är ska kompisar träffas och nycklar och pengar och mat och tjosan och ta en tröja på dej och ungefär när kommer du hem mitt i natten? Och så sitter man ensam med det man hade tänkt och stirrar in i väggen.

Det underlättar om det första villkoret är uppfyllt redan före helgen. Det var det fram till i onsdags då luften gick ur. Sedan har den inte riktigt gått i igen.

Snart är det vardag igen. Och trots allt har det väl varit en bra påsk ändå. Om man fått typ hälften som man tänkt så får man vara nöjd.

01 april 2007

Leka med kottar och pinnar

I går var vi äntligen uppe vid stugan igen. Det är otroligt svårt att hitta tiden - ändå blir det oftast bara frågan om några timmars jobb innan man åker hem igen. Totalt ledbruten.


Stormen Per hade tagit även några av våra träd, bl a en jättegran som stod precis där vi brukar (brukade) ställa bilen. Så den var vi bara tvungna att få bort. Sist vi var uppe och sågade i den var det snö... Nu gjorde vi ett allvarligt försök att få undan allt ris och M sågade för allt vad tygen och motorsågen höll. Det blev en liten bit av stubben kvar och en liten hög, ungefär en femtedel, granris som jag bara inte orkade forsla bort. Och sådana massor av kottar! Hur många kottar kan det vara på en enda gran? Det räcker inte med tvåtusen!


Solen sken och fåglarna kvittrade. Men man blir helt ledbruten ändå. Vi är ju inte vana vid den sortens grovarbete. Och flera träd ligger och väntar så snällt, utan att flytta på sig...

27 mars 2007

Halva min familj

är i Stockholm. Och här sitter jag framför en fyrkantig skärm när solen skiner. Det är väl inte rättvist?

Jag tror jag skall ta mig en promenad om en stund. Jag måste ju till Apoteket och fylla på min medicin.

20 mars 2007

Ett steg fram och två tillbaks - eller kanske inte

Att marknadsföra ett företag som inte riktigt finns är lite påfrestande.

Tre av fem personer satt igår och drog upp linjer för profilering, tittade på möjliga säljbilder och diskuterade vilken marknad man kan satsa på. Den fjärde väntar bara på säljmaterial och den femte skulle enligt egen utsago sitta på alla kontakter som vi behöver för att bli miljonärer.

Ett mail gick iväg till denna sistnämnda, i en annan stad, om vad vi hade kommit överens om här. Lite bilder och några halvfärdiga skisser på olika loggor och namnförslag. Med vändande mail kommer ett meddelande om att det var det fånigaste hon sett, ungefär. De bilderna och den profilen passade inte alls in i det som tidigare sagts osv. Och absolut inte hennes "stil". Så hon bad att få tacka för sig om vi inte önskade hennes tjänster.

Initiativtagaren till denna konstellation av människor har trots detta bakslag bestämt att han vill fortsätta enligt Hjo-modellen, jag får sitta kvar och pilla med loggor och broschyrmaterial så ska vi söka våra egna kontakter sedan. Mmmm..kul att någon ser ens förtjänster... men jag känner lite bävan för att det är MITT EGET material som skall sälja tillräckligt för att avlöna både mig själv och alla de andra som vill ha lön så småningom. Gulp!

Jag håller mig tills vidare till en ganska strikt och traditionell modell, eftersom produkterna är rena och naturliga blir det mycket så i bilder och text också. Det skall kännas SVENSKT.

Jag bara undrar lite lätt i mitt stilla sinne vad det var som var så himla fel med de bilderna som jag skickade ner? Det var ingen konstruktiv kritik, precis.

Jag lär få fortsätta undra!

09 mars 2007

En del dagar

när jag känner mig allra mest osynlig, sätter jag mig ner och skriver en insändare.

Jag skriver ner någonting riktigt angeläget som är fel eller bra och filar på texten i ett par timmar. Jag låtsas att jag är kreativ.

När insändaren kommer in i tidningen vet jag åtminstone att jag finns.

04 mars 2007

Nya små liv

Klimatförändring

Miljöhot

Krigszon

Hungersnöd

Flyktingvåg

Segregation

Ändå finns det hopp!

Idag fick jag veta att ett nytt litet liv spirar-
Vi får möta en ny liten släkting i sommar!

Livet vinner över hopplösheten. Det finns en framtid i alla fall.
Tänk om det blir denna nya lilla världsmedborgaren som har lösningen på något av världens problem. Andra lösningar kanske finns i en barnvagn nära dej?

Fåglarna kvittrar och solen knegar sig upp tidigare för varje dag.
Det finns människor som med öppna ögon utsätter sig för att sätta nya små liv till denna värld, så full av problem.

Trots allt finns det hopp för dessa nya små liv!

26 februari 2007

Dags för årets bokfrossa

eller är det bok-chock, bok-kränkning eller något annat ord som det gått inflation i?

Trots att det finns en hel del bra böcker på årets bokrea, en del är t ex listade här, så är bokrean inte vad den varit. Eller vad den borde vara.

Bokhandlarna måste nämligen städa ur sina hyllor och lager, med produkter som inte säljer så bra, och skicka tillbaka dessa till förlagen, för att i stället ta emot leveranser av böcker som förlagen har bestämt skall vara med på "rean". Inte sällan är det specialupplagor som trycks i mängder i ett billigare utförande som är med i de standardiserade katalogerna.

I dessa tider när man kan sitta hemma i värmen och göra sin beställning hos någon av världens alla bokhandlar-sajter, samma titlar för samma rea-pris, så finns det snart ingen anledning att ställa sig och köa mitt i natten hos de fysiska bokhandlar som gör detta till ett jippo. Det skall vara för att det är just ett jippo i så fall. Om man är lagd åt det hållet.

Jag tror att bokhandlandet skulle få ett uppsving om varje handlare fick lov att ha ett något mera profilerat utbud, åtminstone vid sidan om de förtryckta katalogernas sortiment. Det finns t ex många böcker om min egen stad, Hjo, som kunde säljas till ett lägre pris ett par veckor om året, eller kanske säljas ut till förmån för nya böcker. Det skulle kanske också stimulera nya lokala författarförmågor att börja skriva böcker.

24 februari 2007

Mera Kultur!!!

Måste bara slänga in en kommentar om konserten med Ale Möller Band som var här på Park i Hjo i torsdags kväll. Tack regionen som gör så att även vi i utkanten får in en och annan fläkt från den stora världen!

För den som inte vet vad Ale Möller spelar för slags musik - ja, hur skall man beskriva det, egentligen? Man brukar ju placera honom i facket "världsmusik", alltså en blandning av folkmusik från hela världen. Dessutom på en salig blandning av olika musikinstrument. Jag själv kom på mig med att dra paralleller till Rauchenberg, eftersom jag upplevt hans utställning så nyss (se nedan). Fast det här var mera för öronen. Man tar det man råkar träffa på och gör konst/musik av det. Ale hade inte bara färdiga instrument utan hade också t ex en flöjt som han hade tejpat ihop av plaströr och eltejp - jättefint ljud.

Jag är ständigt lika fascinerad av att se musiker som verkar ihopväxta med sitt instrument PLUS med sina medmusiker som siamesisa sexlingar och dessutom ser ut att hitta på allt i stunden och tycker det är jättekul på scenen. Dessa sex personer var dock allt annat än syskonlika, eftersom de alla representerade helt olika kulturer till utseendet. Musiken var dock som sagt en otroligt samkörd men helt hejdlös cross-over med fart och fläkt.

Att få gå på denna konsert tillsammans med kompisen I ("Ale Möller är min största, nej, enda idol!!!") och dessutom under en liten del av den få ha ett lånat barn i knät att vagga i takt - det räknas som bonus!

19 februari 2007

Stockholm ligger kvar!

men det är hemskt mycket ogästvänligare i snömos och snålblåst än en julikväll med glass i nybakt våffla på ett utecafé! Trots försök att skapa VM-stämning med storbilds-TV, uteserveringar och partytält i Kungsan.

Skall man hålla ihop ett sällskap som stundtals består av fem personer är det gåsmarsch som gäller, och alla försök till samtal medan man går är dödfödda. Orden blåser bort och man blir omkullsprungen. Korsa gator är ganska livsfarligt, eftersom alla har sitt eget sätt att tolka fotgängarnas företrädesrätt. Säkrast att satsa på den hederliga gröna gubben. Och reflex.

Skönt är det i dubbel bemärkelse att vara tidigt ute, komma in bland publiken på Moderna Muséet och gå runt och inspireras av Rauchenbergs alla knashäftiga konstverk. En man av mitt sinne! Man tar det man har; en slips, en kvast, ett paraply, en bit av ett par byxor, ett foto av mamma och varför inte en uppstoppad get? Sedan sätter man ihop det till någonting absolut "breathtaking". Listan på material/teknik i hans verk är oftast längre än konstverkets titel. Vem bestämmer vad som är konst? Huvudsaken är att hjärnan blir stimulerad.

Bio: "The Queen" är något överreklamerad, tycker jag. Visserligen utmärkt skådespel, men den handlar mer om prins Charles förhållande till Tony Blair, eller "En vecka som förändrade imperiet" kanske. Lite övertydliga kulturmarkeringar mellan det stiffa slottet Balmoral och familjen Blairs stekta fiskpinnar framför TV.

Kvällspromenad: Fönstershopping längs nästan hela Götgatan med alla mystiska hantverks- och designaffärer och högaktningsfullt strunta i Melodifestivalen! Ändå kom vi "hem" så vi hann se de sista avgörande minuterna - men den avgörande skillnaden mellan låtarna uppfattade inte jag... Byt namn till mediafestivalen! Men Kristian Luuk REGERAR fortfarande.

Söndagsförmiddag - grundligt guidad tur på Nationalmuseum av sonen T. "-Jag måste nästan skriva upp vad det är jag har sett nu..." Stig Lindberg var tydligen också en fascinerande renässansperson. Även om hans oljemålningar inte hörde till världsklassen - man kan ju inte vara bäst på allt! Det räcker med porslin, barnboksillustrationer, tygtryck, toalettstolar mm. Allt riktigt "Stig-Helmerskt" och inne-retro.

Och så hem tryggt inpackad i baksätet på en bil av traditionstyngt tyskt märke. Alldeles rutig i huvudet. Dags att ladda för en ny vecka med nya överraskningar!

15 februari 2007

Vuxenpoäng

Inte endast syntestet till körkortet har klarats av idag. Vi har även utrett vad som kännetecknar "Dagens Lunch" samt klargjort skillnaden mellan "knappt" och "drygt". Vi har dessutom lärt oss att det är bättre i längden att köpa tre tvåpack boxerkalsonger och betala för två à 159:- än att köpa tvåpack à 99:-. Det bör nämligen vara bättre kvalitet på de förstnämnda.

Det är stimulerande att göra sta´n med en 16 ½-åring.

14 februari 2007

Den bästa alla-hjärtans-dag-presenten

fick jag nyss av vännen G i form av en tjänst. (Ja, maken M och sonen T fick förstås också del av den...) Härmed får du offentlig cred för det, G! Du är toppen!

Jag skall försöka hitta på ett sätt att "ge igen" men det blir svårt. Måste få ett lämpligt jobb först... men en stadsvandring, kanske :) ??

12 februari 2007

Konstiga drömmar

Efter ytterligare en natt med sömnstörningar i form av hosta mm tillät jag mig själv att somna om när huset blivit tyst på morgonkanten, och sova någon timme till.

Under dessa ibland förekommande omsomningar händer det att mina allra mest underliga drömmar infinner sig. Undrar vad Freud skulle sagt om denna:

I morse var det så att vi hade något slags kulturutbyte eller projekt i Hjo, då vi skulle ta emot ett större antal internationella och svenska kulturpersonligheter av olika slag. Jag hade anställts för att vara värdinna för en grupp av dessa. Jag förmodar att det var några aktiviteter på dagen, men sedan skulle det övernattas.

Jag befann mig alltså i Kulturskolans sal 3 (fiolrummet) tillsammans med David Bowie, Paul McCartney, Anita Lindman (ja, hon med Televinken) och Kersti Adams-Rey. Samtliga, inklusive jag själv, utrustade med sovsäck och luftmadrass. Vi hade jättetrevligt. Säkert åt vi chips och berättade spökhistorier, och tog kanske fram en gitarr och sjöng "House of the rising sun".

På morgonen när vi alla vaknade gav jag luft åt en sådan där överväldigande känsla av "imagine, me spending the night here in this room with these famous people" (jag var ju tvugnen att prata engelska, det hade varit oartigt annars) varpå David Bowie tar ner mig på jorden med att fråga "Where can I find the place where I can fix my little private boys business?" Jag lovar, exakt så sa han! Och jag fattade ju att han menade duschen. Som inte finns på Kulturskolan.

Drömmen slutade med att jag sprang runt i olika kommunala byggnader och letade efter en dusch, som jag VISSTE fanns någonstans... inget av husen såg förstås ut som de gör på riktigt. (Det gör de aldrig i mina drömmar.) Vaknade och var alldeles slut!

Jag kunde ju bara ha skickat honom över skolgården till B-husets gympasal, där finns det ju gott om duschar...

02 februari 2007

Att vakna med en sång

I morse vaknade jag tidigt, tidigt. Innan det var morgon.
En sång ringde i mina öron.
Det händer inte så ofta.

Vilken sång? Jo, "ont, det gör ont, det gör ont..."

Som tur var somnade jag om.

Det är dags att jag skaffar mig en "theme song". Alla som har sett Ally McBeal (nu dagligen på TV4+) förstår vad jag menar.

Jag vill inte ha "Det är lika bra att sluta drömma.." med Ronny Eriksson. Inte heller "Que sera sera" eller Orups "De' e' okej...". Kanske den gamla "Jag vill inte va' som alla andra", den proggigare "Kan vi, vill vi törs vi..." eller melodifestivallåten från mitten av 70-talet "Just idag är jag stark" med Kenta (vad hände med honom sedan?). Är det någon som har något annat bra förslag?

Vad som helst utom "ont, det gör ont, det gör ont..."

27 januari 2007

Om stormen Per

Är det inte det ena så är det det andra. Har man ingenting så är man bekymrad, har man något så är man ännu mer bekymrad tror jag.


Jag har en liten, liten skog. Typ två hektar eller vad det är. Den ligger på ett berg ca 5 mil hemifrån. Där ligger en liten liten stuga med ett litet litet uthus. Dit upp går en liten liten väg, som fortsätter till ett par andra små, små ställen uppe i skogen. (Fast det bor ingen liten liten gumma med en liten liten ko där...)


Hur som helst. Den här lilla skogsplätten orsakar bara genom sin existens en del sömnlösa nätter, bara genom att finnas, och särskilt när Sverige har överfarits av stormar liknande Gudrun och Per. Står stugan kvar? Ligger det träd över den? Ligger det träd över vägen? Om elen fungerar eller ej är inte mitt bekymmer eftersom det varken finns el-, vatten- eller telefonledningar, men det är ju retligt om någon annan skogsägare behöver komma förbi och det ligger träd där.


Eftersom det är lite för långt att cykla till min skog, i alla fall på vintern, så förbarmade sig systern M, som bor närmare och dessutom har tillgång till bil, och körde upp redan efter ett par dagar och kollade läget. Jodå, det låg ett träd över vår del av vägen, och några till på olämpliga ställen, men stugan och trädgården hade klarat sig.


Väder och andra makter spelar ju viss roll för när det kan funka att åka iväg och härja med motorsågen, så inte förrän igår kom vi dit, M (maken, alltså) och jag. Trots den nyfallna snön och halkan gick det riktigt bra att köra ända fram. Vi konstaterade snabbt att det var två "typ" 20-metersgranar som behövde åtgärdas ganska omgående, men den som låg över vägen hade någon vänlig själ tagit itu med redan. Den hade tydligen knäckts i två bitar i fallet, för den var helt avbruten, och toppdelen måste vederbörande ha dragit iväg med skogsmaskin och lagt den vid andra sidan vägen. Bara den var ju i storlek "torg-julgran", och skulle inte ha gått att rubba med handkraft utan att såga upp den i småbitar. Resten av granen låg kvar på den sidan av vägen där den vuxit.


Tusen tack, anonyme välgörare! Jag antar att du är en av dem som äger någon av grannfastigheterna! Nu kunde vi i stället koncentrera oss på en annan 20-metersgran med dubbel topp (= TVÅ torg-julgranar!) som hade fallit ner precis framför ingången till tomten, där vi brukar ställa bilen. Så nu kommer vi in igen. Vi höll på i 1½ timme och sågade, kvistade och drog undan det mesta av riset till stora högar, sedan började det skymma. Fatta hur mycket granris det finns på en enda gran! Och på de översta grenarna var det jättemycket fina kottar, synd att man inte skulle ha dem till något. Får väl bygga kossor av dem när vi får tid.


Jag sänder en tanke till alla som har fler hektar än jag att bekymra sig för... Jag hoppas att de har bättre och större skogsmaskiner, och inte behöver skynda sig hem för att det blir mörkt och kallt. Man vill ju inte bli sittande nerhalkad med en vanlig personbil i ett dike vid en pytteliten skogsväg när det inte finns täckning för mobilerna ens, så vi vågade inte bli kvar när mörkret föll och sikten blev sämre. Dags att komma hem och ta ett skumbad, och leta i almanackan efter nästa potentiella "leka skogsarbetare-dag". De' e' mycke' nu!


20 januari 2007

Produktplacering

I går kväll var jag med kompisen I på bio. Hon ville pigga upp mig för jag var lite dowm och jag ville pigga upp hemme för hon hade fått en fläskläpp av en av hästarna (inte ens hennes egen).

Vi var och såg en typisk tjejfilm, "Djävulen bär Prada", med bl a Meryl Streep. Bra och sevärd film i det stora hela, lite små lustiga situationer och poänger och lyckligt slut. Men jag tyckte att titeln var ganska missvisande, för det visade sig i några scener att Miranda, Den Elaka Chefen (Streep) egentligen inte var så diabolisk. Fast det kanske inte syftade på henne, utan på hela moideindustrin? Å andra sidan framställdes den unga, smarta, "feta" (stl 38) Assistenten som totalt naiv och blåögd när hon kommer till anställningsintervju och inte har en aaaning om vilken typ av tidning hon söker jobb på, vad chefen heter osv. Kanske skall hon symbolisera motpolen - men det verkar för korkat att bära sig åt så. Som tur var fattade hon snabbt vad som gällde, så filmen blev bättre efter hand. Annars hade det varit lite för mycket Ugly Betty-stuk.

Hur som helst så var hela filmen ett exempel A på produktplacering. Undrar hur många procent av filmens budget som räddades genom företagens sponsring, från ceratet "Chap Stick" och Perriervatten i första minuterna, genom alla designhus till bilmärken. Till och med Harry Potter var med på ett hörn! Det var nästan lite övertydligt.

Jag är svag för lyckliga slut, det medges. I det här fallet lyckades Den Smarta Assistenten behålla sin integritet och personlighet, Den Elaka Arbetskamraten tvingades smälta en aning och erkänna hennes storsinthet och till och med Djävulen själv gjorde en mycket generös gest i slutet. Däremot var det inte riktigt solklart hur det gick med Den Gullige Pojkvännen, men vid det laget var det så öppet för egna tolkningar så det gjorde inte så mycket. Vi var i alla fall lite mer uppåt när vi gick ut från bion.

14 januari 2007

Dramatisk jubileums-blogg

Idag är det exakt ett år sedan jag skapade denna blogg, och samtidigt är detta inlägg nummer 100. Läge för fanfar och fyrverkeri, alltså. Men det blev mer drama än så.

Det har varit en riktig slappar-dag idag. Eftersom vädret varit så dåligt - storm, regn och stundtals hagel på tvären - har det absolut inte varit inbjudande att gå den där långa promenaden som man alltid tänker ta på söndagseftermiddagen. Så när vi hade ätit middag och satt på diskmaskinen gav vi upp och slängde oss i soffan med en DVD. Då och då tittade vi ut och förfasade oss över vädrets makter, och spanade särskilt in ett jätteträd på andra sidan ån som står lite för sig själv. Dess lårtjocka grenar böjde sig stundtals 45 grader över gatan, och vi undrade så smått hur länge det skulle gå.

Strax före kl 18 släpade jag mig ur soffan för att besöka toaletten. Råkade titta ut genom sovrumsfönstret och - hoppsan! En stor björk har tröttnat på att stå på den sanka marken alldeles vid Hjoån och helt sonika lutat sig mot vårt grannhus! M sprang ner och möter grannen som bor innanför björken. Han sa att det hade hänt för en minut sedan, och att den hade kommit så sakta och mjukt och bara lagt sig mot vindskivan och balkongräcket. De satt i rummet innanför och såg den falla.

Stort pådrag med räddningstjänst och allt. Tre fordon med sky-lift och motorsåg och säkert ett dussin käcka gossar i orange overaller.

För att göra en lång historia kort hade de på knappt 1½ timme dragit ner trädet och placerat det åt andra hållet, över ån ut på gräset vid strömparterren, utan skador på vare sig människor eller material. Slutet gott, allting gott!



Fast sonen T är "inblåst" kvar i Göteborgsområdet och dottern F befinner sig i stormens öga precis nu. Ja, jag har ringt och sagt åt henne att inte på några villkor gå ut! De sitter och avslutar sin uppsats, och har varken sett eller hört nyheter på flera dagar. Stanna inne, det säger jag! Ring skolan och säg till dem att skjuta upp inlämningen en dag om det fortfarande blåser 30 m/sek i morgon! Det räcker med två döda av nerblåsta grenar eller annan bråte.

13 januari 2007

Dagens I-landsreflektion

Hur ofta är man inte missnöjd med tekniska prylar som inte fungerar? Se bara mitt tidigare utbrott över dvd'n som uppfyller alla våra krav UTOM ETT (att förprogrammera inspelning när man har digital TV genom bredband)

I går kom en av alla "våra" små gubbar som vi ringer och beställer hit när något visar sig krångla i lägenheten. Han fixade snabbt och lätt till en ny termostat i ugnen, som fungerat lite hejsan-svejsan sedan vi flyttade in. Jag har kört med en lös hushållstermometer för att försöka kartlägga eländet och fått hålla på och vrida vredet upp och ner för att hålla rätt temperatur en längre stund. Men nu är det alltså åtgärdat.

I mina föräldrars första egna hem i mitten av 50-talet fanns det endast köksspis modell ved-. Där sköttes termostaten ännu mer manuellt, genom att lägga in större eller mindre vedträn och flytta plåtarna efter var värmen fanns i ugnen. Där klarade min mamma av att baka petit-choux... (dessa bakverk skall först gräddas på ganska hög värme i några minuter och därefter på ganska låg värme).

Julgransplundring


Varje år känns det lika plötsligt - va, är det redan tjugondedag Knut?


På något sätt kommer julen smygande på en för att nå sin "peak" över själva helgen 24-26/12 och sedan börjar det bara att kännas lite dammigt. Och barrigt, om man har en sådan gran.


Vi har genom åren haft lite olika typer av gran vad barrningen beträffar, och har man mindre yta att röra sig på kan det vara rätt skönt att få ut granen lite tidigare. Just i år, när vi för första gången avnjuter en "salong" att ha granen i, lyckades vi även hitta en tålig gran som inte har barrat alls mycket. Den står alltså kvar fortfarande. Även den lilla adventsgranen som jag tog in med rötter för inte mindre än sju veckor sedan står så grön och grann i "stugan". Det blir riktigt hjärteknipande att kasta ut dessa praktexemplar.


Det kanske hjälper lite att plocka ur alla prydnader (svart och guld enligt årets trend) och ljus. Vi hade en formell "plundring" i eftermiddags, då både sonen T, dottern R med fästmannen E samt vår lillkompis E (eller LN som hon själv kallat sig sedan mycket unga år) deltog och gjorde slut på julgranskaramellerna. Så nu är det bara resten kvar.

11 januari 2007

Teknik i tiden...

Alldeles före jul var M och jag i Jönköping för att, liksom många andra, köpa julklappar.

Vi hade tänkt igenom någorlunda i förväg vad vi skulle ha, så det gick rätt bra. Äntligen hade vi också bestämt oss för att köpa en gemensam ny teknisk pryl till hemmet, som vi skulle ge varandra i julklapp. Och nu skulle inköpet ske.

I flera år har vi funderat på att slå till på en dvd-spelare, eftersom den gamla vhs-spelaren börjat tröttna. Bl a har fjärrkontrollen somnat in, så det går inte att få bort de små siffrorna i hörnet... För att ersätta videospelaren borde det ju gå att spela in på den, resonerade vi, men då har de ju varit ganska dyra historier. Nu har priserna sjunkit till en mer human nivå, men å andra sidan måste man även ta ställning till hårddisk eller enbart skivinspelning?

Vi beslöt efter en del diskussion med den trevlige försäljaren på det stora elektronikvaruhuset att välja den med hårddisk, trots att den var lite dyrare. Då kan man nämligen redigera, t ex ta bort reklamavsnitt i inspelade filmer, innan man kopierar över filmen till en dvd. Annars måste man använda dyrare inspelningsskivor. Man kan också enkelt radera det man inte vill spara.

Efter jul har vi (framförallt jag) tagit itu med att steg för steg lära känna denna nya kamrat, och tycker att den är ganska trevlig och ändamålsenlig. Allt vi provade fungerade. I förrgår hade vi dock vårt första gräl med apparaten. Jag ville nämligen programmera in den danska serien Krönikan, eftersom jag inte skulle vara hemma när avsnittet började. Så jag ställde in efter alla konstens regler och fick upp ett "inspelning OK" på displayen.

När jag skulle titta på det fanns det ingen inspelning! För att göra en lång historia kort ringde jag till kundcenter och frågade om det var mig, bruksanvisningen eller apparaten det var fel på. Svaret blev att det var ingetdera! Felet låg i att Sverige nu går över till digitala TV-sändningar och idag existerar inga programmerbara dvd-spelare som fixar att spara kanalinställningarna från digitaltv som går genom bredband (som vårt). Lösning? Skaffa en Boxer med abonnemang, och byt apparaten till ett annat märke som klarar detta. Suck!

Det får faktiskt vara. Men jag kommer att reta mig på detta under de närmaste femton åren, det är ett som är säkert! Och stanna hemma för att passa inspelningar. Såvida inte någon tekniknisse uppfinner en tillsats som gör att det fungerar enligt bruksanvisningen, förstås. Men ändå. Inte ens de som säljer prylarna i affären kände till denna eftersläpning i utvecklingen. Hur ska då vi vanliga, som bara vill att saker skall fungera, veta en så'n här sak?

Rymdåldern är här

När jag var liten var 2000-talet lika med en "spejsad" värld à la familjen Jetson.

Ni som är för unga för att känna till familjen Jetson kan behöva en förklaring här: Detta var en tecknad science fiction-familj som tog sig fram med små raketer på fötterna och hade en robot som hembiträde - ja, ni fattar. Serien/filmerna skapades av Hanna-Barbera i början av 60-talet när allt utvecklades bokstavligen i raketfart och ingenting var omöjligt eller farligt.

Till detta scenario hörde förstås även maten och det är dit jag vill komma. Man tänkte sig en fullvärdig måltid i form av en tablett eller en "shot" - och nu är vi där!

Häromdagen damp det ner ett erbjudande från den lokala Ica-handlaren. Alldeles gratis skulle man få pröva Knorrs nya produkt "Vie" (=liv på franska). Tre stycken "shots" à 1 dl, vardera inrymde enligt utsago 200 gram av "det goda från grönsaker och frukt". Givetvis utnyttjade jag detta erbjudande och bar hem dessa tillsammans med 3 kg potatis och 2 liter mjölk.
Den sort jag tog innehöll äpple, jordgubbar och - morot, kanske en lite udda kombination, men säkert väldigt nyttig. M, T och jag svepte varsin, slurp så var de slut. Jaha. Kvar var tre små plastburkar som inte ens hade lock, så man kunde återanvända dem. Och så värst mycket nyttigare kände vi oss inte. Inget tuggmotstånd. Ingen mättnadskänsla. Sanningen att säga så smakade det inte så mycket heller. Men huvudanledningen till att jag inte kommer att köpa dem i fortsättningen är ändå priset: 23:- på extrapris för motsvarande 6 hg frukt/grönsaker! Just nu kostar de svenska morötterna 2:-/kg på Willys...

Visst är det bra att nya produkter utvecklas - med tanke på anorexi-, cancer- eller andra patienter som har svårt att få i sig livsviktiga vitaminer och fibrer. I vissa särskilt ömmande fall behövs denna "barnmat för vuxna". Även Christer Fuglesang och hans exklusiva stjärngosse-kollegor har säkert mer nytta av den här sortens mat än farmors söndagsstek med potatis och sås. Men frågan är om det är vettigt att sälja detta i vanliga livsmedelsaffärer, så att vi tillvänjs vid att allt är färdigtuggat och snabbätet. Det marknadsförs ju som en produkt för den moderna, trendiga människan, och vem vill inte vara modern och trendig?
Mat är så mycket mer än bara näring - det är en sensorisk upplevelse av doft, färg, smak, konsistens och utseende också. Det behöver vi lära våra barn. Och för ett hållbart samhälle i längden, satsa på närproducerade grönsaker, frukt och annat (när det finns) i så ursprunglig form som möjligt, plus undvika icke komposterbara förpackningar.

Jag säger som Lena Nyman: Totte ska ha en BANAN! (Eller ännu hellre apelsiner och clementiner från Spanien, äpplen från Sverige och päron från Holland)