29 december 2006

Julstämning

Kaffe, ris à la Malta, guacamole, grissini... Nej, det är inte fråga om "en ska bort" eller "gissa den femte". Det var min frukost i går.

Det är verkligen sanslöst hur snabbt man får konstiga vanor när alla är hemma, man har gäster hela tiden och kylskåpet blir fullt med små burkar med allehanda innehåll. Dessutom sover man, eftersom man inte har småbarn som pockar på uppmärksamhet, till och med över jullovsföljetongen i P1 - Ture Sventon i Stockholm. Jag har blivit hopplös på att somna om. Först idag, på femte delen, lyckades jag vara uppe och äta frukost till Ture Sventon. Idag blev det två nyttiga fullkornsmackor till kaffet - man kan ju inte hålla på med ris à la Malta hur länge som helst...

Att jag var uppe i morse berodde på att kompisen I skulle ringa och bestämma tid för ridning, vilket hon gjorde och det bar av till stallet framåt lunch. Jag är alldeles för orutinerad men vill verkligen komma iväg ut mer, så det gäller att passa på när det klaffar. Det var så otroligt vackert i skogen, solen sken och det var alldeles frostigt. Det är alltid lite kallare än hemma, inte bara för att det är norrut utan på grund av höjdskillnaderna. Nere vid Vättern är det bondlandskap och bara någon kilometer på andra sidan 195-an ser det ut som i Tiveden, skog och skog, klippblock, djupa raviner och skogstjärnar.
Islandshästarna är alldeles lurviga av vinterpäls nu och båda "tjejerna", som vi red, är mycket pigga trots att de är dräktiga båda två. De skall ridas intill två månader före beräknad nedkomst är meningen, men man får ju inte pressa dem för hårt förstås. Men det gör vi inte. Idag fick de mest lunka fram och ta ett par sträckor i tölt och en sträcka i galopp - hade ju vi tänkt. Men hästarna ville annorlunda. Så det blev betydligt mer galopp än så. Första gången överrumplade hästen mig och jag satt mest och höll mig fast, höll på att tappa stigbygeln, men andra gången hon började galoppera från stillastående var jag i alla fall lite beredd. -De stannar alltid på kommandot "hou, hou", säger kompisen I - Så lagom heller, säger jag. De stannar när de själva känner för det - eller har kommit ikapp sin kompis...

Fast de är lite busiga så är de "snälla" till sin läggning. Skyggar inte för fåglar eller motorbuller t ex, som deras större släktingar kan göra. Och så är det så lagom högt över havet. Ja, jag har farit av ett par gånger, för att jag inte var beredd på ett snubbel, och då är man tacksam för det lilla formatet. Trots detta är de ju urstarka och riktig tölt är verkligen en speciell gångart (inte ens alla islandshästar behärskar ju den, och de som har den behöver träna för att hålla den ren från det stötigare travet, som de ju också skall kunna. Sedan finns det femgångare som även har gångarten "flygande pass", fortare än galopp, men det är överkurs för skogsmullar som jag...)
Nu blir det en kväll i TV-soffan med julklappen dvd-spelaren, och det med gott samvete efter dagens träning. I morgon skall vi handla och ha mera gäster både då och i övermorgon (nyårsafton). Det är roligt att ha tid att träffas och bara vara!
Bilder: till vänster I med Freya, till höger Minning och jag.

25 december 2006

Plötsligt var det jul!

Och vi påbörjade en ny tradition i och med vårt sjönära boende. Jag tror det var sonen T som först kom upp med idén, men den var väl tillräckligt knäpp för att M och jag skulle haka på. Själv backade han ur i sista stund, men han var ändå med och tog kort. Här är bildbevisen:

Det var soligt, vindstilla och ca 6 grader varmt i både luften och vattnet (tror vi, vi hade ingen termometer) så det gick bra att ta sig både i och ur sjön. Sedan väntade ett varmt skumbad! Tyvärr ingen badtunna, så vi fick turas om och komplettera med dusch.

Resten av julaftonen avlöpte mycket traditionellt med mat, släkt, Kalle Anka och bara fina och användbara julklappar. Idag slappar vi!

God jul till alla mina miljoner läsare där ute!


19 december 2006

Bättre sent...


I går kväll fick sonen T ett utbrott av julstämning och satte igång att göra egna personliga julkort till msn-kompisar runt omkring i landet - två dagar efter att posten ville ha iväg dem för leverans före julafton.

-Går det fortare om jag lägger på dem i Skövde? - Nja, knappast. - Var är postcentralen, då? -Den är väl i Nässjö..? -Om jag åker dit då, i natt när det här är klart, och dunkar på fönstren där de sitter och sorterar...?

Han hade nog druckit lite för mycket kaffe.
Det blev enormt roliga julkort, även om de kommer fram i mellandagarna.


13 december 2006

Jag läste

någonstans att de nu så aktuella klimatförändringarna - det varma och fuktiga väder som råder åtminstone över Götaland och Svealand just nu - har lett till att de monteringsfärdiga byggsatserna till pepparkakshus som finns att köpa inte går att montera.

Kakbitarna är en aning för mjuka.

Hugade pepparkakshusmontörer föreslås torka bitarna en stund i sin egen ugn innan man försöker sig på att bygga ihop dem.

Dagens I-landsproblem, eller?

08 december 2006

O tempora, o mores

Jag minns
att mamma tände datumljuset och vi
passade
noga
så att det inte skulle brinna ner
för långt
till nästa siffra
Vi gjorde julgranskarameller
i en stor färggrann hög
över hela köksbordet

Nu har jag ett eget datumljus
med 24 siffror
Det hinner aldrig brinna färdigt
innan alla rusar iväg
det får lysa lite till
medan jag torkar av bordet

och jag sitter ensam
med TVn
och gör svarta julgranskarameller

05 december 2006

De brända bullarna tar jag inte fram

Jag var ute på språng för Nyhetskanalens räkning i går, och hade då förmånen att få lyssna på och prata med poeten mm Bob Hansson.

Han hann med att behandla rätt mycket under den timme då han "föreläste" (= läste dikter, stå-uppade och bjöd på sig själv i största allmänhet). Bland annat varnade han för att bli en sådna som ägnar hela sitt liv åt att bli perfekt, för de kommer ändå alltid att misslyckas. Ja, det är så sant som det är sagt. De som kan erkänna sina misslyckanden får så mycket mer aktning och förståelse av andra, sa han också. Också sant.

Frågan är hur uppenbart det är att man inte är perfekt. Ibland är det ju glasklart, från de utslagna och missanpassade i samhället till toppchefer och politiker som avslöjas i oräkneliga skandaler, men hur vet man det bland oss mera vanliga? Vi som inte begår så stora fel att det får konsekvenser för så många människor, utan bara är lite misslyckade "tyst för oss själva"? Vi har ju alla våra akilleshälar, så att säga, men jag tror inte att det alltid är så lätt för människor omkring att hitta dem, om man inte precis råkar trampa på dem.

I min "Eva-Kihlström-är-fullständigt-oumbärlig"-kampanj har jag kommit in i en fas av "ingen tycker om mig, ingen vill ha mig" vilket är helt naturligt när man ett par gånger i veckan får papper på detsamma. Efter utläggningen igår har jag börjat fundera på om det kan vara så att folk får intrycket att jag tror att jag är perfekt, och alltså är totalt outhärdlig att jobba ihop med.

Jag menar, utifrån sett - mitt CV har inga hål - dessutom är det snyggt och prydligt och layoutat i InDesign efter de flesta av konstens regler. Jag hade inga topp-betyg varken på grund- eller gymnasieskolan, men högskolans undervisning passade mig bra och jag har lyckats samla ihop 260 poäng genom åren med full studietakt utan rest-tentor och överhäng. Jag formulerar mitt personliga ansökningsbrev lagom personligt och professionellt.

Jag har fött och fostrat tre barn, av vilka ingen går på gatan och terroriserar gamla tanter. Min man sköter sitt jobb, och vi bor i den perfekta lägenheten - som dock INTE är perfekt städad alla dagar i veckan.

När jag får gäster ser jag till att åtminstone städa toaletterna och få undan smutstvätten. Eftersom jag tycker det är roligt serverar jag gärna tre rätter med fin dukning, om det är middag, eller bakar bullar eller tårta om det är fika. (Men hinner jag inte springer jag till Konsum. Allt har ett pris.)

Ibland får jag ett kreativt ryck och byter gardiner eller möblerar om eller städar i klädkammaren. Eller syr något. Men det är ganska sällan just nu.

Vem vill torgföra sådant man inte är stolt över? Ingen är väl intresserad av mina "må-dåligt-dagar" när "ingen tycker om mig" osv, eller nattliga bekymranden och konsekvensanalyser av allt som händer. Min tenta-ångest på högskolan, för "gör-jag-den-inte-nu-kommer-jag-inte-att-komma-ihåg-kursen-när-det-blir-omtenta", och tyst vånda över gruppmedlemmar som inte utför det som skall göras i ett grupparbete. Min gigantiska hög med stryktvätt inne i klädkammaren.

Mitt starka behov av att mina ansvarsområden åtminstone skall vara så väl gjorda som jag klarar av, så långt det hänger på mig. Det kan också vara en svaghet. Vad andra inte gör försöker jag lära mig att släppa taget om och fokusera på det som blir gjort i stället.

Men varför skulle jag göra ett fult uppställt och felstavat CV när jag nu kan göra ett snyggt? Varför skulle jag planera saker som jag inte genomför? Varför skall jag berätta om plåten med brända bullar om det var tre plåtar som inte blev brända? Varför skulle man möblera på ett sätt som man inte själv tycker är snyggt och praktiskt, om man har möjlighet att välja? Varför skulle jag bjuda på slarvigt serverad mat om jag vet hur man kan göra det betydligt aptitligare utan särskilt stor ansträngning? (Det har också blivit ett sätt för mig att visa att jag tycker om, och bryr mig om, mina gäster - att planera och fixa något som jag tror att de uppskattar. Egentligen är det bara en fråga om planering och rationalisering, inte om att behärska matlagning i den högre kulinariska skolan.)

Att mina barn blivit sådana praktexemplar är inte något som jag personligen kan berömma mig av. Ja, vi har väl försökt lära dem skillnaden på mitt och ditt/rätt och fel, och släpat iväg dem till Söndagsskolan och så, men för övrigt försökt lära dem att tänka själva. Det är många faktorer som spelar in, och de navigerar mellan livets grynnor i hög grad på egen hand. Fast de vet att vi håller handen under och stöttar om det behövs.

Den perfekta lägenheten är enbart ett resultat av lyckliga omständigheter. Som jag förundras över varje dag. Möblerna har vi valt ut och samlat på oss under många år. Så här har det inte alltid sett ut.

Det som ser perfekt ut kanske bara är en yta. Och mina svaga sidor och misslyckanden kanske verkar som "i-landsproblem" jämfört med andras, fast jag lider mer av dem än någon med "större" problem. Hur mäter och jämför man det?



Ibland frågar jag mig om omgivningen tror att jag har jättehöga förväntningar på alla andra. Svar nej! Inte ett dugg. Det underlättar förstås, särskilt i arbetslivet, om medarbetaren håller sina deadlines och passar överenskomna tider och så. Det förväntar jag mig. Men för övrigt, med ett slitet uttryck, är det tanken som räknas. Den goda viljan, för att citera Ingmar Bergman. Att anstränga sig lite för att göra det man kan.

Jag skulle t ex gärna komma hem på fika hos någon som serverar mig köpta "kanelklipp" och mariekex i en trång tvåa med second-hand-möbler, om någon vill göra sig det besväret. Var och en får väl ha det som de vill och trivs med, efter råd och lägenhet, som det heter. Jag kan uppskatta trivseln i ett hem som inte alls ser ut som mitt. Jag springer som sagt också ner till Konsum och kompletterar med färdigköpt ibland, även när vi får gäster. Hellre en köpt burk köttsoppa med kärlek och omtanke än fin cateringmat med likgiltighet.

03 december 2006

Ibland undrar man

Hur kommer det sig att tjugo helt normala (i stort sett i alla fall) vuxna människor ikläder sig badkläder den 2/12 och störtar sig i Vätterns 6,8-gradiga vatten inför en månghundrahövdad publik?

OK att alla betalade 150 spänn till Lions Sight First-projekt för blinda barn i fattiga länder, och att åtminstone majoriteten av publiken betalade minst 10:- var till samma projekt för att få komma och titta, men ändå...

Vad hände med "Håll grytan kokande"?

Fast alla sätt är väl bra utom de tråkiga, bara det bidrar till en omfördelning av jordens resurser. Lite grann omfördelning i alla fall. Jag kanske skulle ställa upp nästa år ändå.