20 september 2007

I god tid

Härom kvällen när jag gick runt på "släck-och -stäng-runda" på bottenplanet hörde jag hur sonen T börjar klinka på pianot.

Det händer så sällan, och han höll på så ihärdigt så jag måste lyssna efter vad det var han gjorde. Uppenbarligen plockade han ut en melodi.

Efter någon minut hade jag identifierat vilken melodi det var han höll på med. Då hade han knäckt den. Det var "O, come, all ye faithful" (Dagen är kommen, sv ps 122). I F-dur, samma tonart som den står noterad i i psalmboken, dessutom.

Notkunskap och fingersättning lämnas därhän. Sådana här spontana uttryck för en väl dold musikalitet bör inte få alltför mycket uppmärksamhet, då kvävs de.

Men det är roligt när det glimtar till. Och snart är det jul igen.

12 september 2007

Änglar och änglar

Jag berättade för vännen M om att jag hamnat i en massiv orosperiod för mina barn, särskilt efter A's död.

Hon svarade att hon är minst lika orolig - jämt!- och delgav mig sitt knep för att hantera det hela. Hon har det särskilt jobbigt när barnen är ute och flyger, det kan ju hända så mycket. Men då har hon kommit på att man kan visualisera skyddsänglar runt dem!
M är verkligen inte vad man kallar kyrklig, men visst kan hon få se sina änglar, tycker jag. Hon beskrev dem som klädda i stålrustning, med hjälm på sig. Hon ser dem gående fram och tillbaka i flygplansgången eller sittande i klungor runt det/de barn som är ute och flyger. Och det hjälper!
Jag har lite svårt för änglar i stålhjälm. Jag vill nog se deras ögon. Men små söta lockiga bokmärkesänglar tror jag inte på, vad skulle de kunna göra om det kniper?
Nej, jag tror mer på pondusen i sådana änglar som framställdes i Änglarnas Stad (City of Angels, 1998). Nicholas Cage, typ. Som diskret, vänligt och bestämt ser till så man går rätt här i livet. Och som kommer och hämtar en när man skall härifrån. Så ser mina änglar ut.


09 september 2007

Denna konstiga sommar...

...och då menar jag inte i första hand vädret, som alla talar om men ingen gör något åt.

Inte heller evighetsarbetet med röjningen av huset, som nu äntligen är ute till försäljning (det ligger här). Det är dock inte sålt än.

Och som ytterligare peppar på gröten den tragiska olyckan med A.

Som om inte detta vore nog, så har jag även under denna sommar fått reda på saker och förhållanden som rör mig och flera nära vänner. Oacceptabla saker och förhållanden som jag inte ville veta om, men som jag ändå nu måste försöka förhålla mig till. På ett moget, rättrådigt och vuxet sätt. Fast man bara vill gråta åt det. Maktlös försöker jag att göra något men kommer ingenvart.

Kan det inte bli vinter snart? Kan jag inte få bli en björn, så jag kan gå i ide? Eller hellre en ekorre - de sover ju när det är kallt och snöar småspik, och vackra vinterdagar kommer de fram och skalar kottar i solen.

08 september 2007

"Det som inte fick hända har hänt..."

Begravningen i förrgår blev på något sätt ändpunkten på denna konstiga sommar.

En begravning som inte liknade någon annan begravning jag varit på, den präglades på något sätt av ljus och tacksamhet trots att allt egentligen var så outsägligt hemskt och ofattbart fortfarande. Men det var hans egen önskan, han hade sagt det, så ung han var, att "på min begravning vill jag inte att någon skall gråta..."

En önskan har väl sällan varit så svår att uppfylla. Man sitter där och ser alla unga ansikten i kyrkan - skolkamraterna som ordnat en buss och anlänt i samlad tropp från Högskolan, uppsträckta i finkläder, med allvarliga ögon. Kompisarna från barndomen och i en del fall deras föräldrar, kollegor till föräldrarna och andra vänner från olika sammanhang som vill visa medkänsla genom att bara finnas med. Den lilla tunna flickvännen, som sedan jag såg henne för någon vecka sedan blivit ännu tunnare - och blomstergärden med en liten hjärtformad rosenkudde med kortet "miss you" bland ståtliga kransar av gerbera och liljor.

När mamma E gick fram och höll talet till sin yngste son i kistan böljade kyrkan av snyftningar. Att det kan göra så ont att känna empati - som om hjärtat skulle sprängas - när hon beskrev deras förtroliga samtal innan han flyttade hemifrån. "Mitt hjärta sa mej: Du fick aldrig försvinna från mej..." Och jag visste att många, många som var där i kyrkan med mig bar på samma tanke: det kunde precis lika gärna varit jag/vår familj som satt där framme, splittrade för resten av detta liv. Det finns absolut inga garantier för någonting. Ibland händer faktiskt det som inte får hända - citatet ovan kommer från prästens fina tal - men bara att våga tänka den tanken till slut gör så ohyggligt ont.

Men att något som gör så ont också kan kännas så varmt längst in. "Delad sorg är halv sorg" heter det ju, och det ligger lite grann i det i alla fall. Ingen skulle behöva se en 21-åring jordfästas sörjd av mamma, pappa, syskon, flickvän m fl - men när det händer så vaknar urgamla, outtalade sätt att visa sitt deltagande. Jag tror ingen tog i hand och sade det formella "beklagar sorgen". Däremot såg jag att de flesta kramade om alla i den närmaste familjen, en del flera gånger, många kompisar tröstade varandra genom att hålla i och krama om varandra - jag tror det var lika mycket för sin egen skull som för den man försökte trösta.

OK, världen är inte perfekt. Världen är fruktansvärd, ond och orättvis ibland och vi sörjer att sådant här får lov att hända. Det är en kollektiv sorg vi bär, jag tror att den är universell. Men så länge vi finns här kan vi i alla fall göra vad vi kan för att "bära varandras bördor". Göra någonting. Om det är en kram, plocka ur diskmaskinen eller baka en limpa. Livet går vidare och vi är en erfarenhet rikare. Trots allt.

03 september 2007

Vuxenpoäng

kan man fortsätta att samla hela livet, vill jag påstå.

Idag har jag samlat en hel hög, tror jag. Och då menar jag inte främst att jag lyckades skjutsa och vinka av yngsta dottern F vid tåget till Sundsvall (58 mil) utan en synlig tår.

Efter denna bedrift tänkte jag pigga upp mig med att titta på en ny höstjacka och styrde kosan mot "Maxi-huset" i Skövde, där flera av de kära svenska klädkedjorna huserar. Men det behövdes även ägg och socker i det Kihlströmska hemmet, därför fick det bli Ica först.

Det var väldigt lite folk mitt på måndagseftermiddagen, och det slog mig att det vore ett ypperligt tillfälle att lära sig "själv-scanning" som ju har funnits där i några år vid det här laget. De senaste 287 gångerna jag har gått förbi stationen med scannrar har jag tänkt att det där skall jag nog göra, men jag har alltid haft något skäl att inte göra det just då.

Men nu blev det alltså av. Döm om min förvåning när man just denna vecka fick en kupong på 50:- att utnyttja vid inköp för minst 500:- vid nyregistrering... så det var väl någon mening med att jag skulle göra det just idag. Sedan var det bara att köra - när jag väl hade skakat av mig den lilla olustkänslan som infinner sig varje gång man registrerar sig någonstans. Nu kan de hålla ännu bättre koll på vad och när och hur mycket jag handlar.

Det visade sig i alla fall vara riktigt kul! Närmast en "nära-leka-affär-upplevelse" för vuxna. Jag handlade ändå BARA sakerna som stod på lappen...jag lovar! Risken är förstås att man tycker det är så kul så man inte kan hejda sig, utan bara fortsätter och fortsätter att scanna.

Fast det är väl det de vill. För det är så fascinerande att se hur den lilla apparaten vet vad jag heter och precis vilken vara jag just har hållit den mot...