30 december 2008

De' e' tråkigt här...

Tyst och tomt och inget att göra - känns det som. Vad skall man hitta på? Vet inte. Hitta på nå't. Plötsligt kommer jag ihåg den här:



Nödvändig pryl att spara från julafton och ta fram i väntan på nyårsafton! Smäll på!

28 december 2008

Hannibal väcker glömda minnen

Då och då säger sonen T på anmodan att hans eventuelle framtida son skall heta Hannibal. Jag vet inte om jag tror på det riktigt, men det är ju onekligen ett ovanligt namn som på en gång klingar både coolt och klassiskt.

Just nu går en brittisk dokumentär på Svt1 med samma namn. Den handlar om "den" Hannibal, alltså han som tågade över Alperna med elefanter.* Inte Hannibal Lector...

Allteftersom berättelsen framskrider och de välkända namnen yttras kommer jag på mig själv med att vara tillbaka i 17-årsåldern, i ett dammigt klassrum på Västerhöjdskolan. Jag ser framför mig den inspirerande läraren G vifta med armbågarna. I öronen ringer latinska sentenser och lösryckta rader ur läroboken i latin. Och jag vet vad de betyder dessutom!

Hannibal ante portas.
Italia pulchra est. Forum Romanum nos delectat.
Praeterea censeo Cartaginem esse delendam.
Omnia mea mecum porto.
Et tu, Brute. Alea iacta est.
Basilicasne ac templae heri Romam visitavisti, Fabia? **

Och så vidare.

Undrar om det är ett tecken på att jag håller på att bli senil?

* 23.20 Hannibal
Brittisk dramadokumentär från 2006. På 200-talet före Kristus tycktes inget stå i vägen för stormakten Rom. Men Kartagos unge överbefälhavare Hannibal trotsade det fredsfördrag som hans rike tvingats till. I en av historiens djärvaste militära manövrar förde han en stor armé med 37 elefanter över Alperna och vann tre betydande fältslag före den viktigaste segern över den romerska armén vid Cannae år 216. I en generöst bildflödande dramadokumentär möter tittarna både människan och den geniale strategen Hannibal.

** du som saknar en översättning här kan skriva in en egen som kommentar nedan!

27 december 2008

Anekdot från storstaden

Dottern F har mycket för sig i Stockholm, det förstår vi. Ett och annat når vår öron, men det mesta får vi säkert inte veta.Det är väl så det ska vara. Man kan ju inte berätta allt för mamma.

En smårolig anekdot ur verkligheten som hon berättade nu när hon kom hem är i alla fall den om när hon var på Konsum och handlade. Konsum i Gamla Sta'n, vid Järntorget. När hon står och lägger ner grejorna i sin kasse ser hon i ögonvrån att en kille och en tjej hejar på varandra intill henne och pratar som om de inte har setts på ett tag. De ser vagt bekanta ut, så hon tittar upp och lyssnar till lite för att se efter vilka det är - om hon kanske känner dem och bör säga hej hon också, eller så.

Då ser hon att det är inga mindre än "Arn" och "Cecilia" ur filmerna från Jan Guillous böcker. Alltså Joakim Nätterqvist och Sofia Helin. De behövde väl också handla.

Nä, hon hälsade inte ... det gör man inte i Stockholm.

12 december 2008

Sluta aldrig

...hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig vänta, under kan ju ske - jag vet inte var jag har sett den lilla versen. Broderad på en korsstygnsbonad, kanske.

I alla fall. Hoppet lär vara det sista som överger människan, även när man tycker att det är fullständigt svart. Och när man hör att något går bra för en medmänniska så flammar den lilla, lilla glöden upp igen och man vågar hoppas ett litet tag till. Plötsligt händer det. Bevisligen. NÅGON vinner ju i varje lotteri. Jag vet i alla fall om en som jag känner personligen som vunnit en högvinst på triss.

I går pratade jag med svägerskan E som opererades mot bröstcancer för tre veckor sedan. Man hinner tänka väldigt mycket, både före och efter en sådan operation, innan man får besked om hur det har gått. Min bild av cancer är ju smärta, smärta, smärta och sedan diagnos, operation, behandlingar med cytostatika och strålning, återfall och så behandling igen. Ovisshet under ett par års tid. I det här fallet var det knappt någon fysisk smärta alls utan diagnos efter mammografi, operation och så är det borta! Visserligen kommer E att få ta medicin i några år framåt för säkerhets skull, men hon mår fantastiskt bra efter omständigheterna och skall börja jobba i nästa vecka ... Redan! Har knappt fattat det än - det är ju en svår sjukdom, som folk dör av! Vilken fin julklapp för familjen - de fyra barnen och snart tre barnbarnen!

Då och då kommer även rapporter om att någon av mina kurskompisar får jobb. En del får fast jobb, andra vikariat eller projektanställningar. Så vad gör jag då? Fortsätter att skicka in ansökningar med en dåres envishet. Skickar och skickar och skickar till alla som utlyser något som kan tänkas passa mig. Ringer till affärer i sta'n och frågar om de behöver extra folk före jul - men det behöver de inte. Så jag fortsätter att dammsuga annonserna och skicka och skicka. Sluta aldrig ... *Och alldeles nyss ringde dottern R och berättade att hennes vikariat har blivit förlängt fram till sommaren med i stort sett samma uppgifter, där hon har trivts så bra. Det innebär att hon är lasad och i höst kommer att uppnå det antal dagar då hon blir "fast anställd" i kommunen, även om hon kanske får "springvicka" ett tag då. Det var inte alls länge sedan hon trodde att det skulle dröja många, många år!*

Med ryggen tänker jag inte heller ge upp, fast det är väldigt segt. Jag övar och övar, men gör bara små, små framsteg känns det som. Den sista värken vill inte ge sig. Idag föreslog sjukgymnasten att jag kunde pröva att spänna fast mig strax nedanför midjan med en rem runt strykbrädan utlagd på golvet när jag gör mina övningar. Detta för att hålla hela bäckenet mot underlaget och få till effektivare behandling av mina olydiga diskar. Annars måste någon stackars familjemedlem finnas till hands och trycka emot för kung och fosterland. Helst skall de också köra in tummarna i ryggen på ett speciellt ställe som hon visade mig idag. Det blir ju svårare att ordna med strykbrädan. Men familjen finns ju inte till hands en gång i timmen, så om detta varar länge till så är frågan om jag inte skall leta fram ett par gamla svångremmar som räcker runt både mig och strykbrädan i alla fall!

09 december 2008

Positiv självbild

Var hos sjukgymnasten idag igen och försöker så smått känna mig bättre och bättre. Idag pratade vi om att jag kan börja ta promenader, eller t o m "pinn-promenader" (sonens namn på stavgång för sådär 10 år sedan). Inte bara gå för att jag måste ta mig hit eller dit.

Friskt vågat! När jag skulle bort till Hem och Hobby Skövdevägen knappt 2 km hemifrån, och hade möjligheten att få skjuts dit, så tänkte jag att OK, då PROMENERAR jag hem. Jag skulle ju inte handla något tungt. (För bära får jag fortfarande inte.)

Så efter att ha vandrat runt några varv inne i affären anträdde jag alltså hemvandringen. Traskade på i lugn och jämn takt, sträckte på ryggen och svankade så fint och tyckte att det här gick ju riktigt bra. Så jag kunde lika gärna slinka in på Ica och handla ett par mindre saker där också, tänkte jag.

När jag närmade mig Ica västerifrån tyckte jag fortfarande att jag gick riktigt flytande. Då kommer en bil tutande bakom mig, saktar in och rutan hissas ner. Det var vännen I. "Stackare, är du alldeles justerad?" sa hon. Va, jag? "Nja, inte mer än vanligt", svarade jag. "Jag tyckte du haltade så dant. Vill du ha skjuts?" (Då var vi alltså ca 300 m från hemmets dörr.) Nu skulle jag ju in på Ica, så jag tackade nej, men jag kände mig omedelbart väldigt mycket tröttare i ryggen...

08 december 2008

Seger!

Idag har jag lyckats både lägga in tvätt i maskinen och ta ut och hänga upp den utan att ryggen protesterade alltför högljutt! Det känns fantastiskt.

Tyvärr tar det fortfarande stopp vid försök att tömma diskmaskinens undre korg, att bära ut soporna eller "drag- och vrid"-rörelser som dammsugning etc.

Men när det hugger till i ryggen, i höften eller i benet återkallar jag känslan av totalförlamning som jag hade då jag vaknade den där morgonen för nästan nio veckor sedan - och inser att jag kanske snart kommer att kunna vara helt återställd.

Jag kommer nog ändå att använda min rullkudde för svanken ett bra tag till! Livrädd för att detta skall hända igen.

En annan viktig händelse idag: Sonen T är iväg för bedömning av huruvida han skall kunna tjäna kung och fosterland i det svenska försvaret. M a o är han i Göteborg och mönstrar. Min son! Han har aldrig varit någon "stridsman" och jag har svårt att se hur han skall kunna inordna sig i någon gren av armén, men skulle det bli så att han inte kommer in på någon vidareutbildning till hösten kan han tänka sig att "rycka in". Men i dagsläget tänker han nog inte anmäla sig som frivillig. Det går tydligen att mönstra igen om man vill.

Får se vad han säger efter den här dagen. Hans uppfattning om försvaret hittills är nog färgad av alltför flitigt läsande av 91:an, är jag rädd...

01 december 2008

Första dagen

på sex veckor som jag inte har tagit en enda värktablett!

Fortfarande känner jag av ryggen och sitter med min rullkudde i svanken, trampar försiktigt när jag går och bär minsta möjliga. Jag gör mina bakåttöjningar och skall gå till sjukgymnasten varje dag den här veckan. Snart har jag frikort. Men ändå.

Kanske, kanske håller det hela kvällen så jag slipper ta något smärtstillande innan jag lägger mig!

En ovan känsla.