Seger!

Idag har jag lyckats både lägga in tvätt i maskinen och ta ut och hänga upp den utan att ryggen protesterade alltför högljutt! Det känns fantastiskt.

Tyvärr tar det fortfarande stopp vid försök att tömma diskmaskinens undre korg, att bära ut soporna eller "drag- och vrid"-rörelser som dammsugning etc.

Men när det hugger till i ryggen, i höften eller i benet återkallar jag känslan av totalförlamning som jag hade då jag vaknade den där morgonen för nästan nio veckor sedan - och inser att jag kanske snart kommer att kunna vara helt återställd.

Jag kommer nog ändå att använda min rullkudde för svanken ett bra tag till! Livrädd för att detta skall hända igen.

En annan viktig händelse idag: Sonen T är iväg för bedömning av huruvida han skall kunna tjäna kung och fosterland i det svenska försvaret. M a o är han i Göteborg och mönstrar. Min son! Han har aldrig varit någon "stridsman" och jag har svårt att se hur han skall kunna inordna sig i någon gren av armén, men skulle det bli så att han inte kommer in på någon vidareutbildning till hösten kan han tänka sig att "rycka in". Men i dagsläget tänker han nog inte anmäla sig som frivillig. Det går tydligen att mönstra igen om man vill.

Får se vad han säger efter den här dagen. Hans uppfattning om försvaret hittills är nog färgad av alltför flitigt läsande av 91:an, är jag rädd...