28 januari 2009

En dag i Stockholm

Så har man då varit i Stockholm och kommit hem igen. Lite småjobbigt att åka över en dag, men ganska OK eftersom vi fick tag på billiga tågbiljetter med X2000 ena vägen - då tar det 2 timmar från Skövde, annars tar det 3 1/4... Då går det åt stickning, podradio, matsäck, pocketbok och så sover man en stund!


För alla er som undrar varför man åker till Stockholm en vanlig sketen tisdag i januari när man kan vara i det härliga, grå Hjo kommer här en rapport om vad vi gjorde egentligen.





Först gick vi och mötte dottern F vid hennes jobb och åt lunch med henne. Hon fick sin namnsdagspresent (från den 14/1) - en specialgjord jättebautanecessär för alla hennes flaskor och tuber som hon har i plastkasse när hon är ute och reser - och blev vittnen till när hon höjde budet på lägenheten hon höll på att köpa till 1 250 000:-. Tyvärr gick motparten upp för högt sedan, så hon fick ge sig. Men det kommer nya visningar! Vi hann också med att gå och köpa en julklapp som vi inte fick tag i till henne före jul - 6 st pastatallrikar. Sedan måste hon tillbaka och göra kataloger.

Därefter gick M och jag på sta'n lite, tills det blev lagom tid att gå till Rosenbad - vårt egentliga ärende. Att gratulera en sittande minister på 50-årsdagen får man inte många chanser till i livet, så det var bäst att passa på.

Uppenbarligen var det fler som tänkte så. Här kommer stora delar av regeringen för att gratulera sin socialminister. Utanför bilden finns bl a Anders Borg. Även oppositionen gratulerade. Nu kunde jag konstatera - på riktigt - att Maria Wetterstrand inte bara har endast ett ansiktsuttryck. Hon har också endast en frisyr. Det måste vara ganska enkelt och rationellt att ha det så.


Medan vi stod och väntade på vår tur träffade vi på flera "gamla bekanta", t ex dessa båda jobbarkompisar till M från tiden då han vikarierade på Socialdepartementet. Idag tjänstgjorde de + några till som "gatekeepers" IRL och såg till så att bara de som stod på gästlistan kom in. (Märklig känsla att stå på en gästlista!) Följaktligen behövde inte min väska genomsökas, och följaktligen slapp jag lämna in min stickning på förvaring hos någon vakt... :)



Så småningom var det vår tur att lämna ett gratulationskort - med Hjo-motiv, förstås. Gåvan till BRIS hade vi redan satt in på kontot enligt jubilarens önskemål.

Så var det dags för små, eleganta snittar. På en normal assiett fick det plats typ 7 st. Jag åt 5, sedan var man faktiskt ganska mätt, konstigt nog. Bubbeldricka av olika slag till. Och så skulle man ju stå och mingla bland hundratals människor - det blev ganska hög volym i salen där vi var! Och M känner ju "alla".

En av minglarna - svågern och tillika riksdagsmannen D som dagen till ära även spelade gitarr till riksdagsgruppens egendiktade sång för femtioåringen. Svågern känner jag i alla fall. Ganska väl.


Och så ut igen, förbi alla vakterna...


Ut på sta'n, där det nu hade hunnit bl mörkt. Faktiskt sitter ljusslingorna kvar över Drottninggatan - de sitter väl inte där året runt? De är i alla fall inte tända året runt!


När vi (och fötterna) tröttnat på att springa runt och titta på saker som vi i alla fall inte skulle köpa nu, tog vi en fika på anrika Konditori Vetekatten. M passade på att ringa några samtal. Han var ju i alla fall i tjänst, tyckte han. Den gigantiska marängen fick vi ta med hälften av och äta upp på tåget.


Och så blev det dags att åka hem igen. Det var i alla fall roligt att vara med. Även om ett par extra skor att byta med inte hade suttit fel...

25 januari 2009

För fyra år sedan

... satt vi, de allra närmaste, och vakade under pappas sista timmar på jorden. Han själv var redan en bit på väg när de ringde efter oss, men eftersom hörseln är något av det sista som lämnar människan pratade vi och sjöng medan vi höll honom i handen, vi pratade med varandra och satt tysta emellanåt. Allt var lugnt och fridfullt, han fick smärtstillande mediciner och det var ingenting uppslitande eller skrämmande med att en gammal och sjuk mans varma hjärta slutade att slå frampå morgontimmarna.

Han fick ett långt liv med många vänner och släktingar omkring sig. Han hade många och varierande intressen och hobbies: körsång, sällsynta blommor och växter, broderi, silversmide, träslöjd, heminredning och så vidare i det oändliga.

De sista åren kom sjukdomarna slag i slag och han tappade gnistan efter hand. Ändå var han inte riktigt färdig med livet. När han insåg att det närmade sig slutet var han väldigt ledsen en tid, grubblade mycket och tyckte att det hade gått för fort - att han inte skulle få vara med någon mer vår och se sina primulor komma upp ... Efter ett par veckor dämpades den känslan och han verkade mer tillfreds. Kanske var det den växande tumören som påverkade något område i hjärnan, men i så fall på ett väldigt barmhärtigt sätt. Den förändring som sjukvårdspersonalen hade förberett honom på - att han inte skulle känna igen oss, hans närmaste - hann aldrig inträda. Till den sista dagen han var kontaktbar kände han igen oss, och jag är glad att jag fick chansen att säga till honom att han varit den bästa pappa jag kunde fått och hur mycket han betytt för oss.

Det går inte en dag utan att jag tänker på pappa. Den första tiden var det fortfarande en del om "gammalt" som man skulle fråga honom om någon gång - men sedan insåg man ju direkt att det var för sent. Nu är det oftare man tänker på saker vi gjorde medan han var den levande pappa och morfar. Färger, dofter, ja till och med platsannoner kan väcka minnen! (Förra veckan kom en annons om att Saltviks Camping söker butikspersonal för sommarsäsongen - genast var jag där i barndomslandet, ute och fiskade med kastspö från klipporna...)

Ibland ser jag i tidningen att barn eller makar sätter in "minnesannonser" på familjesidan på årsdagen av en anhörigs död. Ibland en dikt, ibland "vi saknar dig", ibland ett stort VARFÖR? Inget skulle vara mig mer främmande än att sätta in en sådan annons om pappa. Vem sätter man in den för? Den man riktar sig till kan ju inte läsa några tidningar längre. Att vi saknar honom förstod han ju innan, han kan ju inte komma tillbaka för det. Och varför en gammal människa som levt ett långt och i stort sett bra liv sedan slutar sina dagar - det behöver vi väl inte undra över i tidningen? Alla som kommit före oss har ju dött och lämnat efter sig någon som saknar, i alla tider. Det är en del av att vara människa.

Försöker vi rationalisera bort döden i vårt effektiva samhälle? Det går ju inte! Förr eller senare har vi levt färdigt, antingen livet blir 5, 20, 34, 57 eller 89 år långt. Alla kommer inte att få en stilla och värdig bortgång, det händer faktiskt olyckor och sjukdom med riktigt unga människor också.

I dödsannonsen och på begravningen sägs många vackra ord. Det är uteslutande för de anhörigas skull, kan man bara krasst konstatera. Man bevistar ju också någons begravning för att visa deltagande med de anhöriga, och för egen del avsluta relationen - inte för den dödes skull i första hand ... Därefter finns det i de flesta fall en grav eller minnesplats dit man kan gå och sätta en blomma eller tända en lykta om man vill. En del finner tröst i att berätta för den döde om vad man tänker eller vad som händer - det gör man ju också för sig själv egentligen. Och det må vara hänt.

Vad jag tror är viktigt är att släppa frågan "varför" och försöka acceptera livets gång även efter den omskakande upplevelse ett dödsfall alltid är. Man sörjer absolut inte mindre för det, ibland kan jag sakna pappa, eller någon annan som jag tyckt om, med våldsam kraft. Visst kan man tycka att unga människors liv som plötsligt släcks kan vara totalt onödiga och obegripliga händelser. I min bekantskapskrets finns flera som varit med om sitt barns begravning och det är DET VÄRSTA. Utan jämförelse. Men en av dessa mammor sa, med tårar i ögonen, till mig "Vi som är kvar, vi måste ju välja livet! Ingenting blir bättre för att vi lägger oss ner och deppar resten av våra liv!" Visst gråter man emellanåt, och kanske ganska ofta, men däremellan går livet faktiskt vidare.

De döda finns kvar så länge det finns någon som minns dem. Pratar om dem. Pappa finns i hög grad i mina tankar och handlingar och syns ibland i de arvsanlag mina barn har. Sorgen försvinner inte, men om den får ha sin naturliga gång kan den tunga svarta stenen bli en vacker diamant, som i filmen "Jim och piraterna Blom". Bara vi inte så förtvivlat klamrar oss fast vid frågan "varför", som hindrar oss från att gå vidare.

21 januari 2009

Sonen bakar tårta


För första gången i sitt liv bakar sonen T en princesstårta. Alldeles själv från början och till slut.

Dock krävdes det en hel del handledning, så jag var inte långt bort...

Denna stiliga skapelse tillägnas förstås inte mig, hans Ömma Moder, utan skälet till hans Ömma Låga - lilla I, som fyller 19 år i morgon. Därför var det extra viktigt att han skulle göra allting HELT själv. Vilket han också gjorde.

Som vanligt när sonen T gör något så går det bara inte att göra en sak efter gängse mall. En princesstårta skall vara grön med rosa ros, överpudrad med florsocker, punkt. Nejdå. Den blev helt personlig även om några grundläggande kännetecken är kvar. Grön marsipan. Ros. Florsockret skall pudras på i morgon, har han lovat.


Tittar man noga, ser man bokstäverna som karamellerna formar...

Inuti tårtan finns det dock helt traditionell fyllning av hallonsylt och äkta gräddvaniljkräm, kokt på spisen av äggulor, potatismjöl och grädde. T tror att tårtan kommer att explodera när lilla I tar första biten, så fullproppad är den av gräddkräm...

Nu kan han det här! Vad skall det bli nästa gång? Plankstek med hemgjord Bearnaise-sås? I form av Homer Simpson?

19 januari 2009

Bättre gå på is

..och ha det glatt än att gå i blötsnö och sörja, skulle man kunna säga, travesterande ett gammalt ordstäv.
Så här ser det ut på vår strand idag. Får vi det lite gladare så blir det snart gångväg till Östergötland.

15 januari 2009

Nytt år - ny design!

Eftersom jag har ändrat designen på min andra blogg en del så kände jag att det kanske var dags att fixa lite med den här också. Annars kanske den blir ledsen och känner sig åsidosatt.

Vem vet hur det blir när den är färdig. Så här ser den ut idag. Kanske ändrar jag den i morgon.

09 januari 2009

Vill man vara fin

får man antingen lida pin eller gå till lilla A (som förresten har öppnat egen salong nu, i december).

Vill man vara extra fin så får man göra bådadera.

Det gjorde jag i förra veckan, fast jag har inte hunnit blogga om det förrän nu. Men, men, bättre sent än aldrig, om jag nu skall fortsätta tala i ordspråk.

Först gick jag då och klippte mig hos lilla A. Det blev så bra, så bra. Hon klippte upp det lite mer den här gången, så att det blir lite lättare att "pluppa till det" nu.

Efter ett par dagar kände jag mig ändå lite beige så då kom jag på att jag hade ett paket Mood från Jane Hellen liggande i badrummet. Tänkt och gjort, jag satte omedelbart igång att klippa till folieark och röra ihop färg. Men jag hade inte tänkt på vad klockan var... nämligen strax före 8 på fredagskvällen... Och jag som hade tänkt be snällt att M skulle hjälpa mig, eftersom jag fortfarande blir lite trött i ryggen emellanåt. Det var ju ingen idé, eftersom På Spåret är det enda på hela veckan som verkligen KLISTRAR fast M vid TVn.

Jag lyckades i alla fall pillra i rätt många slingor, ungefär 2/3 så mycket som jag hade tänkt. De sista minuterna satte jag i den sista lilla slatten färg som "highlights" och gick och hängde tvätt.

Ojoj, vad ljust det blev! Men efter en vecka har jag vant mig.



Öööh.. man undrar varje gång om det verkligen ska ha den här färgen...! Kanske lite väl "Plupp".



Före - obs matchande Big T-shirt



Och så var det folie-antenner. Jorden anropar!



Och - voilà! Inte det minsta blått! Fast i verkligheten är det inte riktigt så vitt som i blixtljuset...

03 januari 2009

Seger # 2 eller "Stjärnor på is"

Jag fortsätter min kamp mot de envisa ryggbesvären, som inte riktigt vill släppa taget. Då och då får jag ett genombrott. Då känner man sig lite nöjd, tills nästa bakslag. Nåja, det går åt rätt håll åtminstone. Det finns de som har värk i skov som bara blir värre och värre, det vet jag så väl - och lider med dem.

Idag vid frukosten läste jag om Annie Seel i både GP och Svd. Vilken människa! Beundransvärd eller bara dumdristig, man undrar, men ändå! "Trotsar fördomar, faror och förslitningar"... Raden om "tre diskbråck som gör sig påminda dagligen" berörde mig givetvis mest. Jag, som efter tisdagens artikel i HT om den fina isen på Mullsjön möjligen skulle våga... nja, kanske inte ... eller jo... det är säkert fem år se'n!

Nä, friskt vågat. Kan Annie, så kan väl jag. Och faktiskt, det blev en delseger idag också! Jag satte från början gränsen vid "en kvart" som iofs blev lite längre, för det gick förvånansvärt bra. Dock tog jag inte långfärdsskridskorna eftersom jag har för låga kängor till dem för att det skall kännas stadigt i dagsläget. Det blev de gamla vita med taggar.

En sak konstaterade jag dock. Skridskor med taggar är dåligt kompatibla med progressiva glasögon OCH knagglig strand-is. Men bara lite längre ut på sjön var isen som en spegel, så vi höll oss där!

Och inte mer ont i ryggen, snarare tvärtom.



Loki loki! På ett ben i taget!


Och M ville helst fortsätta över till andra sidan. Det får bli nästa gång!