För fyra år sedan

... satt vi, de allra närmaste, och vakade under pappas sista timmar på jorden. Han själv var redan en bit på väg när de ringde efter oss, men eftersom hörseln är något av det sista som lämnar människan pratade vi och sjöng medan vi höll honom i handen, vi pratade med varandra och satt tysta emellanåt. Allt var lugnt och fridfullt, han fick smärtstillande mediciner och det var ingenting uppslitande eller skrämmande med att en gammal och sjuk mans varma hjärta slutade att slå frampå morgontimmarna.

Han fick ett långt liv med många vänner och släktingar omkring sig. Han hade många och varierande intressen och hobbies: körsång, sällsynta blommor och växter, broderi, silversmide, träslöjd, heminredning och så vidare i det oändliga.

De sista åren kom sjukdomarna slag i slag och han tappade gnistan efter hand. Ändå var han inte riktigt färdig med livet. När han insåg att det närmade sig slutet var han väldigt ledsen en tid, grubblade mycket och tyckte att det hade gått för fort - att han inte skulle få vara med någon mer vår och se sina primulor komma upp ... Efter ett par veckor dämpades den känslan och han verkade mer tillfreds. Kanske var det den växande tumören som påverkade något område i hjärnan, men i så fall på ett väldigt barmhärtigt sätt. Den förändring som sjukvårdspersonalen hade förberett honom på - att han inte skulle känna igen oss, hans närmaste - hann aldrig inträda. Till den sista dagen han var kontaktbar kände han igen oss, och jag är glad att jag fick chansen att säga till honom att han varit den bästa pappa jag kunde fått och hur mycket han betytt för oss.

Det går inte en dag utan att jag tänker på pappa. Den första tiden var det fortfarande en del om "gammalt" som man skulle fråga honom om någon gång - men sedan insåg man ju direkt att det var för sent. Nu är det oftare man tänker på saker vi gjorde medan han var den levande pappa och morfar. Färger, dofter, ja till och med platsannoner kan väcka minnen! (Förra veckan kom en annons om att Saltviks Camping söker butikspersonal för sommarsäsongen - genast var jag där i barndomslandet, ute och fiskade med kastspö från klipporna...)

Ibland ser jag i tidningen att barn eller makar sätter in "minnesannonser" på familjesidan på årsdagen av en anhörigs död. Ibland en dikt, ibland "vi saknar dig", ibland ett stort VARFÖR? Inget skulle vara mig mer främmande än att sätta in en sådan annons om pappa. Vem sätter man in den för? Den man riktar sig till kan ju inte läsa några tidningar längre. Att vi saknar honom förstod han ju innan, han kan ju inte komma tillbaka för det. Och varför en gammal människa som levt ett långt och i stort sett bra liv sedan slutar sina dagar - det behöver vi väl inte undra över i tidningen? Alla som kommit före oss har ju dött och lämnat efter sig någon som saknar, i alla tider. Det är en del av att vara människa.

Försöker vi rationalisera bort döden i vårt effektiva samhälle? Det går ju inte! Förr eller senare har vi levt färdigt, antingen livet blir 5, 20, 34, 57 eller 89 år långt. Alla kommer inte att få en stilla och värdig bortgång, det händer faktiskt olyckor och sjukdom med riktigt unga människor också.

I dödsannonsen och på begravningen sägs många vackra ord. Det är uteslutande för de anhörigas skull, kan man bara krasst konstatera. Man bevistar ju också någons begravning för att visa deltagande med de anhöriga, och för egen del avsluta relationen - inte för den dödes skull i första hand ... Därefter finns det i de flesta fall en grav eller minnesplats dit man kan gå och sätta en blomma eller tända en lykta om man vill. En del finner tröst i att berätta för den döde om vad man tänker eller vad som händer - det gör man ju också för sig själv egentligen. Och det må vara hänt.

Vad jag tror är viktigt är att släppa frågan "varför" och försöka acceptera livets gång även efter den omskakande upplevelse ett dödsfall alltid är. Man sörjer absolut inte mindre för det, ibland kan jag sakna pappa, eller någon annan som jag tyckt om, med våldsam kraft. Visst kan man tycka att unga människors liv som plötsligt släcks kan vara totalt onödiga och obegripliga händelser. I min bekantskapskrets finns flera som varit med om sitt barns begravning och det är DET VÄRSTA. Utan jämförelse. Men en av dessa mammor sa, med tårar i ögonen, till mig "Vi som är kvar, vi måste ju välja livet! Ingenting blir bättre för att vi lägger oss ner och deppar resten av våra liv!" Visst gråter man emellanåt, och kanske ganska ofta, men däremellan går livet faktiskt vidare.

De döda finns kvar så länge det finns någon som minns dem. Pratar om dem. Pappa finns i hög grad i mina tankar och handlingar och syns ibland i de arvsanlag mina barn har. Sorgen försvinner inte, men om den får ha sin naturliga gång kan den tunga svarta stenen bli en vacker diamant, som i filmen "Jim och piraterna Blom". Bara vi inte så förtvivlat klamrar oss fast vid frågan "varför", som hindrar oss från att gå vidare.