30 augusti 2007

Att växa till sig

Vi har haft besök av två kusiner nu i augusti.

Först den ena med familj, sedan den andra på egen hand.

För tio år sedan skulle vi inte ha trott på det, om man sagt att någon av dem frivilligt skulle åka och hälsa på oss. Båda två har under uppväxten haft ett stort behov av att hävda sin självständighet, för att uttrycka det milt. När vi åkte 18 mil för att hälsa på familjen flydde de fältet. Tråkigt, men det var ju deras val. Vi gjorde inte mycket väsen av det.

Men därför är det extra kul att de numera väljer att komma hit, och faktiskt inte ha någon brådska att komma härifrån! Mysiga, artiga och trevliga, och till på köpet blev den sistnämnda överförtjust av att hitta ett Jeopardy-spel i hyllan och lyckades övertala sina jämnåriga att ta en match (jag var, som alla vet, inte särskilt svår att få med). Jag tror att alla tyckte det var en kul kväll - trots att E låtsades tjura för att han förlorade. Han fick ju kladdkaka sedan.

Farfar och farmor har också fått lite fler besök av barnbarnen på köpet. Nu lever de på det i flera veckor.

Det är skönt att människor får lov att ändra sig, utvecklas och "växa till sig" på olika plan. Och det mest fascinerande är att man aldrig blir "färdig"! Det är också skönt att se när människor inte fastnar i negativa roller utan vågar ändra sig. Man behöver ju inte utplåna sin personlighet för det.

Men det är tråkigt att få en stämpel på sig, en gång för alla, att man är på det eller det sättet. Vissa människor vill gärna stoppa in andra i sin egen referensram för att det är bekvämast så. När det kan vara så spännande att ta reda på vad som har hänt innanför "skalet" sedan sist! Där kan finnas en skimrande fjäril!

22 augusti 2007

Forskning och framsteg

Nu är det bevisat! Sockerberoende är ärftligt.

Frågan är vad denna revolutionerande upptäckt kommer att leda till. Ska man genom fostervattensprov kunna se att ens avkomma lider av detta och förbereda sig genom att beställa ett inbrottssäkert skafferi?

Eller ska man kunna ta bort dessa barn för att få fram den perfekta människan?

Sanningen är att vi alla har våra akilleshälar, genetiskt betingade eller inte. Dags att ta fram läderstövlarna och sluta gå med sommarens öppna sandaler! Bort med allt som kan betyda fel och brister!

19 augusti 2007

Livets gåva och gräns


Livet är verkligen en underlig historia som jag länge försökt sluta att hitta någon mening med.

Knappt har jag hunnit glädjas över vår nya lilla släkting O som vi träffade för första gången på hans morfars 50-årskalas för två veckor sedan, förrän vi nås av det hemska beskedet att ett par av våra bästa vänner råkat ut för det allra värsta - deras yngste, älskade son omkom i en drunkningsolycka någon vecka innan han skulle börjat sitt sista år på Högskolan.

De två saker man kan var riktigt säker på med livet är att det tar slut, och att man aldrig vet när och hur. Ändå lever vi och strävar på, för kanske blir det lite bättre i morgon... när det kanske egentligen var som bäst igår, fast vi inte begrep det.

Och alla våra jordiska samlingar från igår blir helt meningslösa när någon annan skall ta hand om och sortera det som blir kvar - kasta, kasta, spara, kasta, kasta, spara i en affekterad prioriteringsordning som man kanske skulle gjort annorlunda.

Nä, det finns nog ingen mening. Man får försöka ta tio minuter i taget och leva "good enough" den stund som är. Och efteråt förlika sig med att man inte kunde ha gjort det bättre, med de förutsättningar man hade just då.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Men ibland hänger det på ett hår.