Livet är verkligen en underlig historia som jag länge försökt sluta att hitta någon mening med.
Knappt har jag hunnit glädjas över vår nya lilla släkting O som vi träffade för första gången på hans morfars 50-årskalas för två veckor sedan, förrän vi nås av det hemska beskedet att ett par av våra bästa vänner råkat ut för det allra värsta - deras yngste, älskade son omkom i en drunkningsolycka någon vecka innan han skulle börjat sitt sista år på Högskolan.
De två saker man kan var riktigt säker på med livet är att det tar slut, och att man aldrig vet när och hur. Ändå lever vi och strävar på, för kanske blir det lite bättre i morgon... när det kanske egentligen var som bäst igår, fast vi inte begrep det.
Och alla våra jordiska samlingar från igår blir helt meningslösa när någon annan skall ta hand om och sortera det som blir kvar - kasta, kasta, spara, kasta, kasta, spara i en affekterad prioriteringsordning som man kanske skulle gjort annorlunda.
Nä, det finns nog ingen mening. Man får försöka ta tio minuter i taget och leva "good enough" den stund som är. Och efteråt förlika sig med att man inte kunde ha gjort det bättre, med de förutsättningar man hade just då.
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Men ibland hänger det på ett hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar