Vi har haft besök av två kusiner nu i augusti.
Först den ena med familj, sedan den andra på egen hand.
För tio år sedan skulle vi inte ha trott på det, om man sagt att någon av dem frivilligt skulle åka och hälsa på oss. Båda två har under uppväxten haft ett stort behov av att hävda sin självständighet, för att uttrycka det milt. När vi åkte 18 mil för att hälsa på familjen flydde de fältet. Tråkigt, men det var ju deras val. Vi gjorde inte mycket väsen av det.
Men därför är det extra kul att de numera väljer att komma hit, och faktiskt inte ha någon brådska att komma härifrån! Mysiga, artiga och trevliga, och till på köpet blev den sistnämnda överförtjust av att hitta ett Jeopardy-spel i hyllan och lyckades övertala sina jämnåriga att ta en match (jag var, som alla vet, inte särskilt svår att få med). Jag tror att alla tyckte det var en kul kväll - trots att E låtsades tjura för att han förlorade. Han fick ju kladdkaka sedan.
Farfar och farmor har också fått lite fler besök av barnbarnen på köpet. Nu lever de på det i flera veckor.
Det är skönt att människor får lov att ändra sig, utvecklas och "växa till sig" på olika plan. Och det mest fascinerande är att man aldrig blir "färdig"! Det är också skönt att se när människor inte fastnar i negativa roller utan vågar ändra sig. Man behöver ju inte utplåna sin personlighet för det.
Men det är tråkigt att få en stämpel på sig, en gång för alla, att man är på det eller det sättet. Vissa människor vill gärna stoppa in andra i sin egen referensram för att det är bekvämast så. När det kan vara så spännande att ta reda på vad som har hänt innanför "skalet" sedan sist! Där kan finnas en skimrande fjäril!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar