17 november 2008

Morgon mellan fjällen



Tänk så många ställen det finns där man inte varit än! Bara i Sverige!
I helgen gjorde vi en miniturné till norra Värmland tillsammans med svåger och svägerska för att bara komma bort, glömma alla fundror och fnulor och slappa lite. Och det blev verkligen en "mat- och sovhelg"! Bilden ovan är utsikten från deras stuga. Det kom pyttelite snö på söndagsmorgonen, så man behövde inte känna sig stressad för att man inte hade skidor med sig. För övrigt var det mest lera, så det blev inga längre promenader heller. Och ryggen höll hyfsat, tack vare täta sjukgymnast-övningar och värktabletter...

En liten kulturutflykt tog vi trots allt. Vi åkte till närbelägna Ransby och såg Pilgrimstapeten. Ett fascinerande 40 m långt konstverk med Bayeux-tapeten som förebild, men framställt till Nidaros-jubileet i Trondheim 1997 av ett tiotal arbetslösa värmländska damer. Broderierna föreställer scener från den 70 mil långa pilgrimsleden mellan Hammarö och Nidaros längs Klarälvens dalgång, och speglar även tidens gång under typ tusen år, som syns på detaljen ovan. Väldigt kul att ha sett!

Tusen tack för senast, E och D! Vi hörs framåt helgen!

10 november 2008

"Fortfarande skör..."

I mitt förra inlägg nämnde jag lite om att jag hade råkat ut för en extra besvärlig ischias-smärta. Den blev bara värre och värre, så nu har jag varit i kontakt med vårdcentralen som ordnade recept på starkare tabletter och placerade mig i ett ryggprojekt hos sjukgymnastiken.

Som tur var lottades jag i den grupp som skulle få behandling omedelbart och intensivt, inte i referensgruppen som skulle få vänta i fyra veckor på sin behandling. Studien gäller nämligen att kolla om det gör någon skillnad i hur fort man tillfrisknar om behandlingen påbörjas direkt eller om man får vänta.

Sjukgymnasten konstaterade snart att det jag lider av är "posteriort derangement", en utbuktning av en disk mellan ryggkotorna orsakad av felaktig belastning på något sätt. Hade jag fått vänta en månad på behandling hade jag kunnat utveckla diskbråck. Aaaaj...

Det här har gjort tillräckligt ont, det är nog något av det värsta jag varit med om! Men nu är jag som sagt igång med behandling och springer nere på sjukgymnastiken var och varannan dag, känns det som. I torsdags när jag först skulle dit, tänkte jag att jag får väl en uppläxning för att jag bär väskan på samma axel jämt, och att jag inte får ha högklackat osv. Men det har de inte sagt något om - än!

Däremot, när tillståndet ovan var konstaterat, placerades jag direkt i magläge på en massagebrits och kom inte ur fläcken på tre (3) timmar. Detta för att få diskinnehållet att på egen hand leta sig in mellan kotorna igen med hjälp av bl a gravitationen. Själva behandlingen är inte heller smärtfri och jag skulle aldrig i livet vågat göra detta på egen hand! Men redan när jag gick därifrån kunde jag faktiskt gå upprätt, och överge min nya "ringaren av Notre Dame"-stil som jag lagt mig till med - för att över huvud taget kunna ta mig fram.

Nu har jag varit där ytterligare ett par gånger och det BLIR ju bättre, fast det går för långsamt, tycker både sjukgymnasten och jag. Hon är inte bara min namne utan också lika otålig. Jag har fått några käcka övningar som jag gör typ en kvart varje timme när jag är hemma, så mycket mer hinns inte med. Se bild.Högklackade skor kan jag bara drömma om just nu. Jag har pallat upp datorn så jag står och jobbar med den, och jag skall helst inte sitta alls. Men när jag gör det kortare stunder skall jag ha en rullkudde i svanken. Annars får jag bara lov att sitta när jag trampar på motionscykeln, det är bra. Jag skall hålla mig i rörelse - och det känner jag ju själv också, att det hjälper. Men det måste vara rätt rörelse, inget som helst framåtböj!

Fortfarande har jag inte försökt gå längre sträckor, men jag har ju cykel som tar mig till mitt jobb. Just nu är jag lite tacksam för att jag inte har heltidsjobb på något kontor, utan det här vikariatet på ett par, tre timmar per dag. Jag kan ju röra mig litegrann där också. Resten av dagen gör jag som sagt mina övningar och så är det ju det vanliga annonsdammsugeriet och ett och annat uppdrag, både ideellt och i företaget på gång. Fast jag ligger lite lågt.

Nu är det drygt två veckor sedan jag fick det här, och jag har verkligen fått en ny medkänsla med dem som går med ständig värk som inte går att göra något åt! Jag begriper inte hur man står ut.

När det här gått över skall jag aldrig mer klaga på något! Fast - det tar väl bara någon vecka innan man tar det för givet att man ska vara rörlig igen...

03 november 2008

Varför bloggar man egentligen?

Tja, det finns många skäl. Enbart jag själv skulle kunna räkna upp ett dussin. Liksom orsaker till att man läser andras bloggar.

Ett skäl är att man kan få viss tröst av sina medmänniskor. Att man inser att man inte är så knäpp ändå, eller att man inte är ensam om det i alla fall. Läs t ex här.

Under några nätter har jag haft väldigt svårt att sova p g a en extra besvärlig ischias. Då blir det så att man ligger och lyssnar på gamla radioprogram i podradio i mp3-spelaren, för att låta bli att tänka "vad ont det gör, vad ont det gör" precis hela tiden. I går kväll tittade jag dessutom på Poirot precis innan jag gick och lade mig, rutig i ögonen av trötthet. Så min hjärna var lagom uppmjukad med intryck för värsta mardrömmarna. Plus så mycket värktabletter som jag vågade ta. Det kan bli hur konstigt som helst.

Jag drömde bl a att mitt nya webforum Bloggy var en slags spioncentral, där man följdes varje gång man skrev in en kommentar. Tog man fram vissa personers inlägg för att kommentera så vreds kniven om i vänster höft (ischias-värken, alltså). Ändå gick det inte att sluta bläddra bland inläggen... Det tog en lång stund sedan jag vaknat att fatta att det gjorde lika ont ändå!

När jag vaknar på riktigt, på morgonen, tänker jag skamset på dem som alltid har sådan här, eller värre, värk. Och som drömmer hejdlösa mardrömmar varenda natt. Hur står man ut???

Det här går ju över, det vet jag ju. Det har jag läst på Internet...