"Fortfarande skör..."

I mitt förra inlägg nämnde jag lite om att jag hade råkat ut för en extra besvärlig ischias-smärta. Den blev bara värre och värre, så nu har jag varit i kontakt med vårdcentralen som ordnade recept på starkare tabletter och placerade mig i ett ryggprojekt hos sjukgymnastiken.

Som tur var lottades jag i den grupp som skulle få behandling omedelbart och intensivt, inte i referensgruppen som skulle få vänta i fyra veckor på sin behandling. Studien gäller nämligen att kolla om det gör någon skillnad i hur fort man tillfrisknar om behandlingen påbörjas direkt eller om man får vänta.

Sjukgymnasten konstaterade snart att det jag lider av är "posteriort derangement", en utbuktning av en disk mellan ryggkotorna orsakad av felaktig belastning på något sätt. Hade jag fått vänta en månad på behandling hade jag kunnat utveckla diskbråck. Aaaaj...

Det här har gjort tillräckligt ont, det är nog något av det värsta jag varit med om! Men nu är jag som sagt igång med behandling och springer nere på sjukgymnastiken var och varannan dag, känns det som. I torsdags när jag först skulle dit, tänkte jag att jag får väl en uppläxning för att jag bär väskan på samma axel jämt, och att jag inte får ha högklackat osv. Men det har de inte sagt något om - än!

Däremot, när tillståndet ovan var konstaterat, placerades jag direkt i magläge på en massagebrits och kom inte ur fläcken på tre (3) timmar. Detta för att få diskinnehållet att på egen hand leta sig in mellan kotorna igen med hjälp av bl a gravitationen. Själva behandlingen är inte heller smärtfri och jag skulle aldrig i livet vågat göra detta på egen hand! Men redan när jag gick därifrån kunde jag faktiskt gå upprätt, och överge min nya "ringaren av Notre Dame"-stil som jag lagt mig till med - för att över huvud taget kunna ta mig fram.

Nu har jag varit där ytterligare ett par gånger och det BLIR ju bättre, fast det går för långsamt, tycker både sjukgymnasten och jag. Hon är inte bara min namne utan också lika otålig. Jag har fått några käcka övningar som jag gör typ en kvart varje timme när jag är hemma, så mycket mer hinns inte med. Se bild.Högklackade skor kan jag bara drömma om just nu. Jag har pallat upp datorn så jag står och jobbar med den, och jag skall helst inte sitta alls. Men när jag gör det kortare stunder skall jag ha en rullkudde i svanken. Annars får jag bara lov att sitta när jag trampar på motionscykeln, det är bra. Jag skall hålla mig i rörelse - och det känner jag ju själv också, att det hjälper. Men det måste vara rätt rörelse, inget som helst framåtböj!

Fortfarande har jag inte försökt gå längre sträckor, men jag har ju cykel som tar mig till mitt jobb. Just nu är jag lite tacksam för att jag inte har heltidsjobb på något kontor, utan det här vikariatet på ett par, tre timmar per dag. Jag kan ju röra mig litegrann där också. Resten av dagen gör jag som sagt mina övningar och så är det ju det vanliga annonsdammsugeriet och ett och annat uppdrag, både ideellt och i företaget på gång. Fast jag ligger lite lågt.

Nu är det drygt två veckor sedan jag fick det här, och jag har verkligen fått en ny medkänsla med dem som går med ständig värk som inte går att göra något åt! Jag begriper inte hur man står ut.

När det här gått över skall jag aldrig mer klaga på något! Fast - det tar väl bara någon vecka innan man tar det för givet att man ska vara rörlig igen...