23 december 2007

Om prinskorv

Några personer omkring mig har upptäckt boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson och konstaterar därför att all mat som inte är äcklig är direkt livsfarlig.

Mmm. Fast det mesta är ändå naturliga ingredienser, som i alla tider har använts och tagits tillvara för att dryga ut och helt enkelt få maten att räcka till. Får den dessutom en trevligare konsistens är det förstås en fördel.

Undantaget är alla de tillsatser som finns i lätt-produkterna; fett-ersättning, socker-ersättning och konsistens-ersättning... jag har faktiskt alltid hävdat att det är bättre med "riktiga" produkter och att äta mindre av dem, än att lura sig själv med allt som börjar på "light-". Även om jag också förstås har testat dem emellanåt.

Men jag vill att maten skall se ut som den brukar. Här kommer min filosofi om prinskorven in. Jag undrar om det finns folk som på allvar föredrar "skinnfri" prinskorv framför den trevliga variant som är buntad tre och tre med snöre, så man får upp en hel radda när man öppnar paketet och lyfter upp den första. Lite "Kalle Anka"-feeling (det brukat alltid vara någon hund där som springer iväg med korvar hängande som en girlang ur munnen).

Helst skall prinskorven förstås inhandlas över disk hos den lokale slaktaren. Men i brist på sådan duger t ex Willys färdigförpackade förvånansvärt bra. Bara det är snöre i den.

18 december 2007

Dagens I-landsproblem

I min närmaste omgivning har jag bl a två personer som så här års brukar gå från det ena julbordet till nästa.

I år har det blivit så att den ene av dessa oavbrutet berättar för alla som vill höra på om hur han har lyckats komma undan vartenda julbord i år. Han har varit upptagen med andra saker i en annan del av landet, så det har bara inte varit möjligt att närvara.

Den andre har varannan kväll uppbokad med julbord än här och än där, på det stället var det ganska bra, men på det stället var det inget att ha. Pust och stånk. Åh, vad jobbigt. Han har ingen chans att slippa.

Jag är inte bjuden på något julbord, men skulle uppskatta det väldigt mycket om jag så vore. Tänk att få sitta ner och bara äta utan att behöva beräkna, laga till, duka, plocka undan och diska...

Men jag är bjuden på middag en gång i Advent i alla fall, men då på vanlig mat (eftersom omgivningen klagar så högljutt på den stackars julmaten). Det skall bli gott och trevligt det också.

Och jag är tacksam för att jag åtminstone får äta julmat en gång, fastän det blir jag själv som får stå för alla fiolerna. Det finns ju faktiskt många till och med i Sverige som inte ens har något att göra julmat av. Eller vet hur man gör. Eller bryr sig.

17 december 2007

Dofter

Under veckorna före jul är det några dofter som inte får saknas hemma hos mig.

Nybakta lussekatter och pepparkakor. Söta ångor av kola och fudge. Stekta köttbullar och kokt grynkorv, trots att de närstående rynkar på näsan och kallar det "os". Och möbelpolish, ett särskilt märke skall det vara. Även om jag inte har så många möbler som kräver polering. (När vi hade "styling" före visningarna av huset innan vi sålde, sprayade jag polish UNDER möblerna, bara för doftens skull...)

I ett hem som lever finns det både dofter, lukter och os. Och det är vi själva som avgör vilket som är vad.

13 december 2007

Luciamorgon

Tidigt begav jag mig ut i morgonkylan. Ljuset hade just börjat kämpa sig fram över horisonten på andra sidan Vättern.

Bilens kupévärmare hade gjort sitt jobb och jag kom ihåg att dra ur sladden innan jag backade ut. Termometern visade på -2, i luften singlade små, små snöstjärnor, och på marken låg ett tunt täcke likt florsocker på ett pepparkakshus.

Längs hela Hamngatan hade någon ställt ut och tänt maschaller. Så även i rondellerna. Flera hundra små eldar som lyste i mörkret och mötte det tilltagande ljuset från öster. Så vackert!

Både i Skultorp och inne i centrala Skövde hade de också varit uppe i ottan och placerat ut maschaller - längs trottoarer, på refuger, säkert tusentals. Så även i Stockholm, hörde jag på telefonen, medan bilradion spelade luciasånger från Radiohusets entré. Kanske är det någon ny, rikstäckande manifestation mot mörker? Vem vet, men vackert är det. Särskilt när eldarna placeras i små skyddande metallkorgar, så de är i lite säkrare förvar.

N Kyrketorps k:a ligger ruvande som en rödspräcklig höna nedanför Skövdevägen, den gamla genomfartsleden i Skultorp. Jag gick ett varv till alla mina kära som finns på kyrkogården; pappa, mormor, morfar, gamlamormor m fl - tog bort lite vissna och frusna blommor och talade om att jag var där. Sedan gick jag in i kyrkans värme och ljus.

Fler besökare tog plats, och sist kom lärare och barn från skolan intill. Min mellanstadieskola, där nu dottern R har vikarierat som lärare under hela terminen. Idag hade hon hand om Luciafirandet.

När alla kommit på plats genomfördes det fina programmet med gamla och nya sånger och verser i en stämningsfull blandning. Extra roligt var det att R hade tagit med min sång "När vintern är som mörkast", och att barnen hade tyckt så mycket om den. De hade själva föreslagit R att jag skulle bjudas in för att lyssna. Fast jag hade nog gärna kommit ändå. Så skönt att få sitta och bara lyssna - första gången efter 9 års mer eller mindre medverkan bakom Hjo Lucia.

Och R spelade piano som om hon aldrig gjort annat. Det var första gången hon gjorde det inför publik. Hon behöver ju inte det eftersom hon sedan många år är tillsammans med en av västsveriges bästa amatörpianister. Men trots att kyrkan var full och hon enligt egen utsago var iskall om händerna så gjorde hon det helt utan anmärkning, som vilken utbildad musiklärare som helst. Hon kan konsten att hålla nerverna på insidan.

Sedan var det lussefika på skolan, till vilket jag inbjudits, tillsammans med alla gamla lärare som gått i pension. Här började det roliga. Trots att R gått ut och in på skolan i flera månader hade ingen någon aning om att hon hade någon koppling till Skultorp. När så jag dyker upp som R's mamma - en del kände igen mig och en del fick jag presentera mig för - blev det nästan en liten chock för somliga. Min familj/släkt är ju lite av kändisar på orten sedan 1940-talet eller så, som handlare i den största och sedermera enda livsmedelsaffären. Tre av mina egna tidigare lärare var där, och två skolkamrater som valt lärarbanan och var tillbaka på samma gamla skolgård...

Varför hade hon inte sagt något??? Tja, ämnet hade helt enkelt inte kommit upp... och det kan kanske vara en fördel att få skapa sig ett rykte på egna meriter.

Jag är så stolt över alla mina barn! När jag får barnbarn kommer jag att bli helt odräglig!

10 december 2007

Om någon undrar

hur det blev med min "wunderbaum" så blev det så här i år:

Lite glesare än förra året, men ändå samma intryck, tycker jag. Man skall inte överdriva.

Och detta är "vår gata i sta'n" med nya istappsdraperier. Personligen är jag lite kluven till dessa. De är fina, visst, men dels är de lite för moderna för de gamla trähusen, dels är den här typen av dekoration väldigt vanlig och dels sitter de för långt isär. De gamla ljusslingorna satt i gröna girlanger, lite mer klassiskt. Men nästa år har vi väl vant oss.



En del av julpyntet har fått komma fram redan, tillsammans med stjärnorna. Jag har ju haft "julbutik" här i hallen vid julmarknaden den 1/12 och skall ha öppet även på fredag när affärerna här har kvällsöppet, mellan 17 och 23 hade jag tänkt.

Detta är en av mina favoriter. Sonen T gjorde denna tomteljusstake som sexåring. Tyvärr ritade han ansiktet med det dåvarande favoritmediet blyerts, så det syns lite svagt. Han har fått fram en fullkomligt vansinnig glimt i ögonen! På baksidan har tomten någon slags mohikanfrisyr som avslutas med en hästsvans nedanför luvan.



Släng dej i väggen, Jenny Nyström!

05 december 2007

Lasse Berghagen och jag

För en tid sedan skrev jag i min blogg om min stora likhet med Charlotte Perelli - en likhet som sedan visade sig ha vissa brister, men ändå.

Nu har jag även upptäckt att jag har gemensamma drag med Lasse Berghagen. Innan den känslige slutar läsa, vill jag skynda mig att påpeka att det varken är Flirtige Knut, Ding Dong, Tacka vet jag logdans eller Teddybjörnen Fredriksson som åsyftas. Inte heller den väl tilltagna kroppslängden.
Nej, en helt annan för mig okänd sida. Både hos Lasse Berghagen och mig själv.
För ett par veckor sedan medverkade den folkkäre sångaren i det utmärkta TV-programmet Videokväll hos Luuk. Där berättade han om sin hobby: att odla orkidéer. Det är väldigt lurigt att få orkidéer att blomma om, de skall ha speciell jord, duschas men inte få för mycket vatten osv. Kräsna krabater med andra ord. Han kunde detta på sina fem fingrar, förstod man, och gjorde allt "efter boken".
För ett par år sedan blev jag "fodervärd" åt en orkidé, som dottern R hade fått vid någon uppvaktning. Den hade blommat över och hon tyckte inte att hon hade plats för de gröna spretorna som var kvar. I synnerhet inte som växten skulle vara så nogräknad med sin skötsel. Den ömma modern tyckte att det var synd att slänga en frisk planta, så den hamnade bakom gardinen i TV-rummet. Fick en skvätt vatten då och då tillsammans med sina kamrater av andra, mer robusta sorter.
I somras när jag planterade om en del krukväxter som höll på att krypa ur krukan, såg jag att även denna stod i begrepp att göra det. Ingen orkidéjord hemma, förstås, och planteringen skulle ske på direkten eller inte alls, så vad gör man? Ja, jag tog det som var närmast. En överbliven slatt plantjord för balkonglådor och rabatter - den är ju inte lika gödslad som blomjord, utan lite mer torvig, som riktig orkidéjord. Tänkte att den fick väl dö, då, om det inte passade.
Sedan tittade jag inte så noga på den stackars plantan, utan den fick sin skvätt vatten lite då och då. Tills jag en dag kom att tänka på den - hur mådde den egentligen? Och gick och tittade efter.

Döm om min stora förvåning när jag drog undan gardinen och fann en stängel översållad med de perfekt utmejslade blommor som bara orkidéer kan ha! Ofattbart, efter som jag verkligen inte hade skött den som man skulle utan varit ganska "styvmoderlig". Ett Herrans underverk, som Kristina från Duvemåla skulle ha sagt.
Men alltså. Lasse Berghagen och jag HAR något gemensamt. Fast tvärt om. Räknas det?

02 december 2007

Nej, jag klarar det inte!

Det går inte. Jag har verkligen försökt.

Jag kan inte titta på världscupen i störtlopp.
Jag glömmer att andas. Och jag får spänningsvärk i ryggen och benen.

När de åker nerför en fallhöjd på 750 meter, en bana på ett par km, på ett par minuter så går det RUSKIGT fort.

Vad gör de om det kliver ut en älg?