29 december 2006

Julstämning

Kaffe, ris à la Malta, guacamole, grissini... Nej, det är inte fråga om "en ska bort" eller "gissa den femte". Det var min frukost i går.

Det är verkligen sanslöst hur snabbt man får konstiga vanor när alla är hemma, man har gäster hela tiden och kylskåpet blir fullt med små burkar med allehanda innehåll. Dessutom sover man, eftersom man inte har småbarn som pockar på uppmärksamhet, till och med över jullovsföljetongen i P1 - Ture Sventon i Stockholm. Jag har blivit hopplös på att somna om. Först idag, på femte delen, lyckades jag vara uppe och äta frukost till Ture Sventon. Idag blev det två nyttiga fullkornsmackor till kaffet - man kan ju inte hålla på med ris à la Malta hur länge som helst...

Att jag var uppe i morse berodde på att kompisen I skulle ringa och bestämma tid för ridning, vilket hon gjorde och det bar av till stallet framåt lunch. Jag är alldeles för orutinerad men vill verkligen komma iväg ut mer, så det gäller att passa på när det klaffar. Det var så otroligt vackert i skogen, solen sken och det var alldeles frostigt. Det är alltid lite kallare än hemma, inte bara för att det är norrut utan på grund av höjdskillnaderna. Nere vid Vättern är det bondlandskap och bara någon kilometer på andra sidan 195-an ser det ut som i Tiveden, skog och skog, klippblock, djupa raviner och skogstjärnar.
Islandshästarna är alldeles lurviga av vinterpäls nu och båda "tjejerna", som vi red, är mycket pigga trots att de är dräktiga båda två. De skall ridas intill två månader före beräknad nedkomst är meningen, men man får ju inte pressa dem för hårt förstås. Men det gör vi inte. Idag fick de mest lunka fram och ta ett par sträckor i tölt och en sträcka i galopp - hade ju vi tänkt. Men hästarna ville annorlunda. Så det blev betydligt mer galopp än så. Första gången överrumplade hästen mig och jag satt mest och höll mig fast, höll på att tappa stigbygeln, men andra gången hon började galoppera från stillastående var jag i alla fall lite beredd. -De stannar alltid på kommandot "hou, hou", säger kompisen I - Så lagom heller, säger jag. De stannar när de själva känner för det - eller har kommit ikapp sin kompis...

Fast de är lite busiga så är de "snälla" till sin läggning. Skyggar inte för fåglar eller motorbuller t ex, som deras större släktingar kan göra. Och så är det så lagom högt över havet. Ja, jag har farit av ett par gånger, för att jag inte var beredd på ett snubbel, och då är man tacksam för det lilla formatet. Trots detta är de ju urstarka och riktig tölt är verkligen en speciell gångart (inte ens alla islandshästar behärskar ju den, och de som har den behöver träna för att hålla den ren från det stötigare travet, som de ju också skall kunna. Sedan finns det femgångare som även har gångarten "flygande pass", fortare än galopp, men det är överkurs för skogsmullar som jag...)
Nu blir det en kväll i TV-soffan med julklappen dvd-spelaren, och det med gott samvete efter dagens träning. I morgon skall vi handla och ha mera gäster både då och i övermorgon (nyårsafton). Det är roligt att ha tid att träffas och bara vara!
Bilder: till vänster I med Freya, till höger Minning och jag.

25 december 2006

Plötsligt var det jul!

Och vi påbörjade en ny tradition i och med vårt sjönära boende. Jag tror det var sonen T som först kom upp med idén, men den var väl tillräckligt knäpp för att M och jag skulle haka på. Själv backade han ur i sista stund, men han var ändå med och tog kort. Här är bildbevisen:

Det var soligt, vindstilla och ca 6 grader varmt i både luften och vattnet (tror vi, vi hade ingen termometer) så det gick bra att ta sig både i och ur sjön. Sedan väntade ett varmt skumbad! Tyvärr ingen badtunna, så vi fick turas om och komplettera med dusch.

Resten av julaftonen avlöpte mycket traditionellt med mat, släkt, Kalle Anka och bara fina och användbara julklappar. Idag slappar vi!

God jul till alla mina miljoner läsare där ute!


19 december 2006

Bättre sent...


I går kväll fick sonen T ett utbrott av julstämning och satte igång att göra egna personliga julkort till msn-kompisar runt omkring i landet - två dagar efter att posten ville ha iväg dem för leverans före julafton.

-Går det fortare om jag lägger på dem i Skövde? - Nja, knappast. - Var är postcentralen, då? -Den är väl i Nässjö..? -Om jag åker dit då, i natt när det här är klart, och dunkar på fönstren där de sitter och sorterar...?

Han hade nog druckit lite för mycket kaffe.
Det blev enormt roliga julkort, även om de kommer fram i mellandagarna.


13 december 2006

Jag läste

någonstans att de nu så aktuella klimatförändringarna - det varma och fuktiga väder som råder åtminstone över Götaland och Svealand just nu - har lett till att de monteringsfärdiga byggsatserna till pepparkakshus som finns att köpa inte går att montera.

Kakbitarna är en aning för mjuka.

Hugade pepparkakshusmontörer föreslås torka bitarna en stund i sin egen ugn innan man försöker sig på att bygga ihop dem.

Dagens I-landsproblem, eller?

08 december 2006

O tempora, o mores

Jag minns
att mamma tände datumljuset och vi
passade
noga
så att det inte skulle brinna ner
för långt
till nästa siffra
Vi gjorde julgranskarameller
i en stor färggrann hög
över hela köksbordet

Nu har jag ett eget datumljus
med 24 siffror
Det hinner aldrig brinna färdigt
innan alla rusar iväg
det får lysa lite till
medan jag torkar av bordet

och jag sitter ensam
med TVn
och gör svarta julgranskarameller

05 december 2006

De brända bullarna tar jag inte fram

Jag var ute på språng för Nyhetskanalens räkning i går, och hade då förmånen att få lyssna på och prata med poeten mm Bob Hansson.

Han hann med att behandla rätt mycket under den timme då han "föreläste" (= läste dikter, stå-uppade och bjöd på sig själv i största allmänhet). Bland annat varnade han för att bli en sådna som ägnar hela sitt liv åt att bli perfekt, för de kommer ändå alltid att misslyckas. Ja, det är så sant som det är sagt. De som kan erkänna sina misslyckanden får så mycket mer aktning och förståelse av andra, sa han också. Också sant.

Frågan är hur uppenbart det är att man inte är perfekt. Ibland är det ju glasklart, från de utslagna och missanpassade i samhället till toppchefer och politiker som avslöjas i oräkneliga skandaler, men hur vet man det bland oss mera vanliga? Vi som inte begår så stora fel att det får konsekvenser för så många människor, utan bara är lite misslyckade "tyst för oss själva"? Vi har ju alla våra akilleshälar, så att säga, men jag tror inte att det alltid är så lätt för människor omkring att hitta dem, om man inte precis råkar trampa på dem.

I min "Eva-Kihlström-är-fullständigt-oumbärlig"-kampanj har jag kommit in i en fas av "ingen tycker om mig, ingen vill ha mig" vilket är helt naturligt när man ett par gånger i veckan får papper på detsamma. Efter utläggningen igår har jag börjat fundera på om det kan vara så att folk får intrycket att jag tror att jag är perfekt, och alltså är totalt outhärdlig att jobba ihop med.

Jag menar, utifrån sett - mitt CV har inga hål - dessutom är det snyggt och prydligt och layoutat i InDesign efter de flesta av konstens regler. Jag hade inga topp-betyg varken på grund- eller gymnasieskolan, men högskolans undervisning passade mig bra och jag har lyckats samla ihop 260 poäng genom åren med full studietakt utan rest-tentor och överhäng. Jag formulerar mitt personliga ansökningsbrev lagom personligt och professionellt.

Jag har fött och fostrat tre barn, av vilka ingen går på gatan och terroriserar gamla tanter. Min man sköter sitt jobb, och vi bor i den perfekta lägenheten - som dock INTE är perfekt städad alla dagar i veckan.

När jag får gäster ser jag till att åtminstone städa toaletterna och få undan smutstvätten. Eftersom jag tycker det är roligt serverar jag gärna tre rätter med fin dukning, om det är middag, eller bakar bullar eller tårta om det är fika. (Men hinner jag inte springer jag till Konsum. Allt har ett pris.)

Ibland får jag ett kreativt ryck och byter gardiner eller möblerar om eller städar i klädkammaren. Eller syr något. Men det är ganska sällan just nu.

Vem vill torgföra sådant man inte är stolt över? Ingen är väl intresserad av mina "må-dåligt-dagar" när "ingen tycker om mig" osv, eller nattliga bekymranden och konsekvensanalyser av allt som händer. Min tenta-ångest på högskolan, för "gör-jag-den-inte-nu-kommer-jag-inte-att-komma-ihåg-kursen-när-det-blir-omtenta", och tyst vånda över gruppmedlemmar som inte utför det som skall göras i ett grupparbete. Min gigantiska hög med stryktvätt inne i klädkammaren.

Mitt starka behov av att mina ansvarsområden åtminstone skall vara så väl gjorda som jag klarar av, så långt det hänger på mig. Det kan också vara en svaghet. Vad andra inte gör försöker jag lära mig att släppa taget om och fokusera på det som blir gjort i stället.

Men varför skulle jag göra ett fult uppställt och felstavat CV när jag nu kan göra ett snyggt? Varför skulle jag planera saker som jag inte genomför? Varför skall jag berätta om plåten med brända bullar om det var tre plåtar som inte blev brända? Varför skulle man möblera på ett sätt som man inte själv tycker är snyggt och praktiskt, om man har möjlighet att välja? Varför skulle jag bjuda på slarvigt serverad mat om jag vet hur man kan göra det betydligt aptitligare utan särskilt stor ansträngning? (Det har också blivit ett sätt för mig att visa att jag tycker om, och bryr mig om, mina gäster - att planera och fixa något som jag tror att de uppskattar. Egentligen är det bara en fråga om planering och rationalisering, inte om att behärska matlagning i den högre kulinariska skolan.)

Att mina barn blivit sådana praktexemplar är inte något som jag personligen kan berömma mig av. Ja, vi har väl försökt lära dem skillnaden på mitt och ditt/rätt och fel, och släpat iväg dem till Söndagsskolan och så, men för övrigt försökt lära dem att tänka själva. Det är många faktorer som spelar in, och de navigerar mellan livets grynnor i hög grad på egen hand. Fast de vet att vi håller handen under och stöttar om det behövs.

Den perfekta lägenheten är enbart ett resultat av lyckliga omständigheter. Som jag förundras över varje dag. Möblerna har vi valt ut och samlat på oss under många år. Så här har det inte alltid sett ut.

Det som ser perfekt ut kanske bara är en yta. Och mina svaga sidor och misslyckanden kanske verkar som "i-landsproblem" jämfört med andras, fast jag lider mer av dem än någon med "större" problem. Hur mäter och jämför man det?



Ibland frågar jag mig om omgivningen tror att jag har jättehöga förväntningar på alla andra. Svar nej! Inte ett dugg. Det underlättar förstås, särskilt i arbetslivet, om medarbetaren håller sina deadlines och passar överenskomna tider och så. Det förväntar jag mig. Men för övrigt, med ett slitet uttryck, är det tanken som räknas. Den goda viljan, för att citera Ingmar Bergman. Att anstränga sig lite för att göra det man kan.

Jag skulle t ex gärna komma hem på fika hos någon som serverar mig köpta "kanelklipp" och mariekex i en trång tvåa med second-hand-möbler, om någon vill göra sig det besväret. Var och en får väl ha det som de vill och trivs med, efter råd och lägenhet, som det heter. Jag kan uppskatta trivseln i ett hem som inte alls ser ut som mitt. Jag springer som sagt också ner till Konsum och kompletterar med färdigköpt ibland, även när vi får gäster. Hellre en köpt burk köttsoppa med kärlek och omtanke än fin cateringmat med likgiltighet.

03 december 2006

Ibland undrar man

Hur kommer det sig att tjugo helt normala (i stort sett i alla fall) vuxna människor ikläder sig badkläder den 2/12 och störtar sig i Vätterns 6,8-gradiga vatten inför en månghundrahövdad publik?

OK att alla betalade 150 spänn till Lions Sight First-projekt för blinda barn i fattiga länder, och att åtminstone majoriteten av publiken betalade minst 10:- var till samma projekt för att få komma och titta, men ändå...

Vad hände med "Håll grytan kokande"?

Fast alla sätt är väl bra utom de tråkiga, bara det bidrar till en omfördelning av jordens resurser. Lite grann omfördelning i alla fall. Jag kanske skulle ställa upp nästa år ändå.

30 november 2006

I natt jag drömde

Ja, det var inte i natt men det var så knasigt så jag måste berätta det.

Förhistorien var att vi såg Parkinson med bl a Elton John som gästartist. För första gången på mycket länge blev jag verkligen inspirerad att sätta mig vid pianot och spela. Det lät ju riktigt bra också, när det nu var stämt och allting.

Så jag tog min stora "bra-att-ha-pärm" och plöjde från a till h, det tog ett par timmar. Så mycket har jag inte spelat sammanlagt sedan vi flyttade hit.

Sedan drömde jag att jag var med M och skulle köpa en kostym. Han stod i provrummet och jag skulle assistera. Jag gick ut och frågade expediten: Vilken tonart finns den här kostymen i?

Sedan vaknade jag, innan jag fick svar. Det hade varit intressant annars.

27 november 2006

Dèja vu

Det dunkar i brevlådan.

Ett misstänkt tjockt kuvert.

"Vi tackar dig för visat intresse och återsänder dina handlingar".

Igen.

NÄR ÄR DET MIN TUR?????

Life goes on without me...

Hur hamnade jag här? Sitter här och "tycker synd om mig", likt Madickens mamma.

De flesta dagar lyckas jag åtminstone svara att "det rullar på, jag söker jobb hela tiden, jag har en praktikplats" om någon frågar hur det är.

En del dagar står jag bara utanför livet. Och mår riktigt dåligt.

Om inte dagligen, så nästan varje vecka, får jag brev eller e-mail med "tack, men nej tack" utan att ens bli kontaktad personligen. Undrar om de ens läst mina välformulerade ansökningar?

Träffar jag någon ytligare bekant som frågar vad jag gör nuförtiden och jag svarar att jag söker jobb, händer det att man slår ner blicken och försöker tala om något annat, som om jag lider av en "skamlig sjukdom". Trots det försöker jag ständigt framhärda i att marknadsföra mig och tala om vad det är jag söker, för att kanske på något osannolikt sätt få en kontakt som kan leda till ett jobb. Och det är ett slitsamt heltidsjobb.

Det jag saknar mest är regelbunden kontakt med arbetskamrater. Trots att jag just nu har arbetsuppgifter att göra som praktik så saknar jag några att fika med, som ser till att jag äter lunch och skapar synergieffekter ihop med mig. Tillför nya idéer som stimulerar min egen kreativitet och får mig att känna att jag också kan. För jag vet ju att jag kan, det har jag ju fått papper på. Visst var vi trötta på grupparbetena i skolan, men en hälsosam blandning av teamwork och eget ansvar behövs för att utvecklingen skall gå framåt. Jag vill inte bestämma allt jag ska göra själv.

Jag sitter i min glaskupa och gör då och då en kraftansträngning för att uppehålla kontakten med de vänner jag har, som jag vet får mig att känna mig värd något för en stund. Men jag vet att de alla har mycket omkring sig med både arbete, familjer och andra åtaganden och varför skulle de prioritera mig? Om inte jag tar kontakt så blir det ingen kontakt på långa tider. Kanske har en del vant sig vid att det är jag som tar tag i saker. Det är väl mitt eget fel. Och så mår jag dåligt för att jag ger andra dåligt samvete. För det finns andra som har det värre.

Ibland får jag nästan känslan av att jag inte finns. Gör det någon skillnad om jag är här eller inte? Allt rullar på och det är sällan någon frågar efter min åsikt eller råd. Klart att jag är tacksam för att de jag tycker om har det bra och inte precis behöver söka upp just min axel att gråta emot. Men jag vill ju dela glädje också. Nu mer än någonsin.

Världen skulle vara en gladare plats utan mig. Det är jag övertygad om. I alla fall precis nu.

14 november 2006

Sea view...

Jag hör till dem som verkligen måste försöka leta rätt på fördelar med hösten för att inte få panik för att det bara blir mörkare och mörkare.


När jag var liten var det inget problem, för halva släkten fyllde år under hösten, vilket gjorde att man aldrig hade tid för "grå är november", det var ju kalas hela tiden. Seriöst! 12/10, 17/10, 30/10, 4/11, 14/11 (grattis kusin L!), 16/11, 20/11 (jag) och 14/12. Och då var det ju redan advent och Lucia och jul av bara farten.


Numera firar man ju inte på det sättet som man gjorde när man var barn. I år har det varit totalt två kalas av ovannämnda födelsedagar. Två av de andra som fyllde år är döda och resten gratulerar vi inte längre om det inte är väldigt jämnt. Själv känner jag att jag inte vill fylla år och hitta på något att önska sig och något att bjuda på. Så förra året åkte jag bort med familjen, till dottern F i Sundsvall. Det gick utmärkt. I år skall vi åka, det blir ju nu till helgen men det beror på att vi inte kunde någon annan helg, och R och E var däruppe för några veckor sedan, och dessutom fyller jag ju en måndag.. helt kass! Har fått tid för koll av blodtryck samt tid för klippning (inte på samma ställe förstås) och så är det kören på kvällen. Så det blir att fira efter 21 eller så. Nej, jag tar det gärna i Sundsvall. Trots att det bara blir med M, F och T.
Jag ordnar hellre kalas med massor av folk en helt annan dag när det är ljust och varmt...Efter examensfesten vet jag ju hur man gör.

Nä, leta fördelar var det. En fördel är att vi får sjöutsikt allteftersom löven faller. Så här såg det ut i går morse. Inte så fult.


10 november 2006

Sömnlös vid Strömparterren

Högst fyra timmars sömn
Sedan kallsvettigt vakna
Vrida och vända
på tankar och kropp

Alla nivåers problem invaderar mina tankar
från klimatförändring och massaker på Gaza
till arbetsmarknad och celler i mitt innersta djup

95 av 100 problem kan jag inte påverka
- de flesta har jag inte ens med att göra -
Och vilka de återstående fem är kan jag inte urskilja i nattmörkret
Ännu mindre göra något åt förrän det dagas igen
om några sömnlösa timmar

i sällskap med månens tysta blänk i ån
avlövade träd
och ensamma båtar i hamnens svarta vatten

06 november 2006

Alla helgon..

och plötsligt kom jag att tänka på att mormor inte finns i år. Hon ligger åter bredvid morfar efter nästan 32 år som änka. Jag tror de har det bra. Men jag saknar dem ibland, båda två.

Och pappa förstås. Och min lilla faster, och en rad andra som dyker upp i minnet plötsligt och opåkallat i vardagen.

Ibland är det ett uttryck eller en min som något av barnen använder. Ibland när jag gör något moment som är förknippat med någon. Det ligger nog i släkten.

Jag minns att pappa brukade få tårar i ögonen över ett gammalt avsågat kohorn som fanns i köket - det använde hans mamma att ta ut hålen i brödkakorna med. Och när någon sitter och trummar lite rastlöst på bordet är det mormor Elin, alltså mormorsmor, jag ser.

Ingen av de jag känt och känner är några helgon. Alla har haft och har sina fel och brister.

Men en tröst är, att när man upptäcker en riktigt tråkig sida hos sig själv, så finns det ofta någon som man minns som haft liknande drag. Kanske det är därför vi inte är perfekta. För att det ska finnas tröst någonstans.

"Man ska sträva efter å va bra" sa en ung man i TV-programmet 100 höjdare, där de samlat Sveriges mest originella personer. Mmm. Det är gott så. Sträva efter att göra gott, trots att man vet att man inte är något helgon. Och aldrig kommer att bli heller.

01 november 2006

KULTUR!!!

Man gör vad man kan för att odla sin inre människa. Det kallas att utöva/ta del av kultur.

Under de senaste veckorna har jag utökat min stadiga kulturdos (körsång en gång i veckan och filmklubb en gång i månaden) ganska ordentligt. Till en del är jag själv orsak till det, för övrigt har jag blivit serverad.

Det som jag blivit serverad var det utbyte som ägde rum under v 42 när "tyskarna invaderade Hjo", som Hjo Tidning så finkänsligt formulerade det. (Och här har vi gått hemma och sagt "Don't mention the war" till varandra i flera dagar innan de kom...) Tre fina konserter med kör och blåsorkester samt en konstutställning väl värd att se. Ja, det fanns två utställningar till att beskåda, men jag hann faktiskt inte gå dit - det hände ju lite annat också under veckan, som jag har berättat om tidigare. Lite besviken blev jag för att cd-skivan som jag köpte med körmusik visade sig vara så taffligt inspelad att kören verkligen inte kom till sin rätt... en så bra kör kunde väl ha kostat på sig bättre, kan man tycka!

För ett par veckor sedan var M och jag och såg Teaterbåten med Skövde Operettsällskap på Skövde Stadsteater. Det är imponerande att det går att göra en sådan föreställning med i stort sett bara amatörer! Första akten kändes lite långsam men i andra akten ökade tempot och det blev mer action. Klart sevärd teater som helhet. Och dessutom roligt att se vännen U på scen i helt nya roller... Annars brukar han helst återfinnas bakom trumpeten.

Förra onsdagen spelade Bohuslän Big Band på Hotel Bellevue tillsammans med gästartisten Jesper Odelberg - han som varken kan bli fönsterputsare, för han har höjdskräck, inte bli kirurg, för han tål inte att se blod, eller frisör, för han är heterosexuell. Dessutom har han en grav CP-skada sedan förlossningen. Det var mycket tänkvärt han hade att säga mellan BBB's, som alltid, fantastiskt välspelade musik. Inte minst om hur man blir behandlad hos Arbetsförmedlingen. Med eller utan funktionshinder. De gjorde några låtar tillsammans också, och jag måste säga att både "Vals på Sunnanö" och "Mitt eget land" fick nya dimensioner. Även detta mycket se- och hörvärt.

Slutligen en något mer bestående kulturhändelse - jag har fått mitt piano stämt! Vilken skillnad det blev! Ja, egentligen var själva ostämningen inte det stora problemet, med tanke på att vi har flyttat plus att det var ett par år sedan det gicks över hade det hållit sig ganska bra ändå. Det tråkiga har varit att viss mekanik inte har fungerat riktigt bra på ett tag. Så nu gick pianostämmaren igenom det i flera timmar - han hade kunnat hålla på lite till sa han själv, men resultatet är betydligt bättre än förut. Förutom det rent musikaliska blev behållningen 2½ gem, en hårklämma, ett gammalt plåster, ett plektrum, ett suddgummi, en papperslapp med dottern F's namnteckning daterad 1993 samt en låtsasdiamant av plast.

30 oktober 2006

Så bra det blev!

Om någon undrar varför det inte är så mycket bilder i mina bloggar längre så beror det på att Blogspot har varit lite kinkiga och "vill inte" lägga in dem hur mycket jag än försöker.

Nu skall jag i alla fall försöka lägga in bilder från klädkammaren/klädvårdsrummet och visa hur bra det blev! Värt fyra rutor, eller hur?



Funderar på hur jag skall få in en Dustin Hoffman* i klädkammaren också. Det vore bra att ha. Eller en Jeeves*. Får väl tejpa upp dem på väggen.


*1) Syftar på Kapp Ahl-reklamen - Dustin är smakråd och säger hela tiden "you look great"
*2) Den stilsäkre, problemlösande och allvetande betjänten ur P G Wodehouse's böcker om Bertram Wooster

23 oktober 2006

En fin fasad

Under de senaste dagarna har uttrycket "prästen måste vara bättre än församlingen" använts lite då och då. I de fallen syftade det på att de politiker som skall styra landet skall ha något högre ideal och moral än folket för att vara trovärdiga.

Tyvärr förekommer det både i politik, ideella föreningar och religiösa församlingar avsteg från denna inställning. Ingen är ju mer än människa, heter det. Nu pratar vi inte mer om det här. Vi måste förlåta, glömma och gå vidare. Han/hon skall väl inte behöva hängas ut! Vilka blodsugare och gamar ni är som vill gotta er åt andras misstag! Personer i ledande ställning strävar i missriktad välvilja efter att "skydda" den felande, vilket kan ställa till med betydligt mer i kölvattnet efter den egentliga händelsen som utlöste skandalen. Hela organisationen får sig en knäck.

Den människa som jag har mest förtroende för, må vara som politiker, föreningsledare, pastor eller något annat, är den människa som kan erkänna sina svagheter och fel samt stå för konsekvenserna av dem. Träda fram öppet och be om ursäkt/förlåtelse för det man har orsakat och om nödvändigt stiga åt sidan för att markera att man menar allvar. Framför allt inse att det som blivit fel kan ha sårat eller skadat mer än vad man själv förstått från sin horisont. Montera ner all prestige och "göra en pudel" så fort som möjligt när situationen uppstått - man vinner mycket, mycket mer hos många, många fler på det sättet. De flesta människor är faktiskt inte gamar, utan vill förstå vad som blev fel och vill verkligen förlåta. Men man kan inte få förlåtelse om man inte träder fram och ber om det! Det behöver inte bli någon större uppmärksamhet alls runt en sådan sak om den sköts rätt.

Det är en fråga om trovärdighet för en hel organisation. En kulturminister kan t ex inte plädera för bevarande av Public Service-radio och TV om hon inte betalar licens. Helt självklart. Det skulle vara lika konstigt som att en ledare för ett gympapass samtidigt skulle stå och dricka läsk och äta chips, och göra rörelserna lite halvhjärtat. Skulle inte motivera någon att engagera sig, precis!

I sammanhang där vissa ideal premieras blir det lätt så att de som inte klarar att leva upp till dessa ideal går "under cover". När man upptäcker sin svaghet visar man upp en helt annan image av sig själv än den som är sann. Det förekommer tyvärr på både ledar - och gräsrotsnivå. Man trycker ner och förnekar saker tills det känns som att ruttna inifrån, trots att man helst av allt vill vara sig själv, få förlåta/bli förlåten och bli bekräftad som den man är. Med fel och brister. Det är skrämmande att det inte alltid fungerar ens i föreningar och församlingar som har detta som en del av sitt varumärke.

Jesus själv var ju inte nådig mot den här typen av problemhantering. Han jämförde de "rättrådiga" fariséernas livsstil med vitmenade gravar - snygga och fina utanpå men fulla av död och förruttnelse inuti. En liknelse värd att tänka på fortfarande.

Alla lik går heller inte att städa ur garderoberna. I vissa fall kanske man för sin egen skull bör avstå från att ta vissa uppdrag som man inte är lämplig för. I stället för att bli smickrad av förfrågan och "ställa upp" för att ingen annan gör det. Det är sällan en bra lösning. Så småningom sipprar lukten ut och kväljer allt i sin närhet. Och då går det kanske överstyr och blir till en ohanterlig skandal med både uthängning och kölhalning som följd.

22 oktober 2006

Städa klädkammare = fyra rutor

Det finns många olika sätt att göra av med sin energi. En del människor ägnar sig t ex åt att resa omkring och lära ut hur man implementerar förändring i arkaiska, hierarkiska organisationer. Skulle jag också kunna, men jag vill inte...

Andra, "vänner av ordning", lägger anonyma lappar i brevlådor. Varför kan ingen människa begripa.

Själv ägnade jag min fredagsförmiddag åt att städa i vår enorma jätte-extra-super-lyx-klädkammare (sedan jag kollat att det inte fanns några passande tjänster för mig att söka, förstås). På köpet blev det också städat i tvättstugan och sonen T's garderob, något som verkligen behövdes.

Nackdelen med att ha rymliga förvaringsutrymmen är att man liksom bara breder ut grejorna, alternativt skyfflar in dem för att lägga dem på rätt ställe sedan - och med den här varma sommaren har det inte blivit något "sedan" förrän nu. Ingen har riktigt orkat! Dessutom var det ju tid att se över vinterutrustningen och lägga undan shortsen ungefär nu.

Så, om vi bortser från att jag inte hann med att städa resten av lägenheten ordentligt (måste ju se till tyskarna en sväng framåt eftermiddagen också, plus planera nattgäster från Göteborg), så känner jag mig hyfsat nöjd med min prestation. Det gick till och med att flytta in hela klädvårdsavdelningen (= strykbräda och mangel) i klädkammaren, och ändå få plats att slänga undan en och annan klädkorg där, som man inte hinner vika meddetsamma, om det skulle behövas. Och luftig plats för nystrukna/manglade persedlar. Ja, jag får nog säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Ska bara skaffa en timer till strykjärnsuttaget.

Till dess tar jag fyra rutor. Ja, ni har väl sett reklamen för Marabouchoklad där folk råkar ut för jobbigheter som graderas i hur många rutor av chokladkakan man får lov att ta som tröst eller uppmuntran. Har ni smakat den nya mjölkchokladen med Dajmbitar i, den är helt otrolig! Fast man får gömma den väl, och se till att man förtjänar de bitar man tar.

Snart skall jag städa vinden. Och putsa fönster.

Och så heter det DAJM och inget annat. Bevara svenska traditioner!

16 oktober 2006

Att tala med tyskar

är rejält frustrerande och kan få vem som helst att få tunghäfta. Särksilt när man går runt i höga klackar med en skylt som det står "Fru Kihlström" på. Och inte kan mer tyska än på absolut basic-konversationsnivå. Visserligen förstår jag det mesta när jag hör det, i alla fall vid förutsägbara situationer som välkomsttal etc, men när jag skall prata själv kommer det en massa bra spanska och franska glosor, ja, hela perfekta meningar, och tränger sig före i munnen, så det är bättre att vara tyst. Genau.

Jag har fått ett nytt avundsjuke-objekt. I dagens Göteborgsposten fanns en stor artikel om en kille, född 1981 (bara det, alltså!) som började läsa latin som 13-åring och därefter satsat på utdöda språk och nu behärskade sådär 10-12 stycken... Det har hänt någon gång att han blandat ihop språken med något ord hit och dit, men det är ytterst sällan sådant händer. Jaså! Mmm. Som förmildrande omständighet kan nämnas att hans pappa var latinprofessor. Men ändå! Tänk att kunna försörja sig på att kunna utdöda språk - skriva en och annan artikel, översätta en och annan text - snacka om glidaryrke om det nu är ens största intresse! Då behöver man ju inte heller riskera att göra bort sig i direktsändning, eftersom utdöda språk inte är något som man talar. Med undantag av latin i Vatikanstaten, då.

Jag kommer att tänka på en annan artikel från GP för några veckor sedan. Då intervjuades Vd'n för Pixar, den stora fabriken för animerad film som vad jag förstår har gått ihop med Disney vid det här laget. Den killen rådde i alla fall sina barn att utbilda sig och skaffa ett yrke som samtidigt är det roligaste de kan tänka sig att göra. På så sätt behöver man inte "gå till jobbet" en enda dag i sitt liv, menade han. Ja, precis. Sedan är det bara att få jobbet inom den där sektorn, som är "det roligaste man kan göra". Hur man skulle bära sig åt därvidlag förtalte inte historien.

14 oktober 2006

Att tala med hästar

hjälper upp ganska mycket när saker omkring känns allmänt träliga.

I förrgår följde jag med kompisen I som har lyckan att äga en islandshäst, och hälsade på i stallet där hon bor. Ja, hästen Freya alltså, inte I.

Det var första gången på evigheter som det blev av, och jag hade nästan glömt hur härligt det är. Jag fick låna en av Freyas stallkompisar som heter Minning. Jag har av olika skäl inte ridit henne förut men hon var om möjligt ännu mysigare än jag mindes Geysir, min förre ständige följeslagare i det här stallet. Geysir finns nu tyvärr i sällare jaktmarker.

Minning är en häst av det slaget som tror att hon är en hund. Supertrofast och tjänstvillig, man behöver bara tänka "tölta" eller "skritta" så gör hon det. Fast lite bus kunde de inte hålla sig från, flickorna - en liten ofrivillig galopptur blev det. Trots att båda hästarna nu är vuxna och till och med dräktiga, till försommaren kommer två nya föl att se dagens ljus på Gashult.

Temperament har de gott om, annars vore det tråkigt.

Synd att pappa inte hann stifta närmare bekantskap med islänningar. Han var ganska anti-häst till sin läggning över huvud taget, men jag tror att en islänning skulle fått honom att ändra sig. För honom var det arbetshästar som gällde under uppväxten i bondesamhället, och han begrep sig nog aldrig riktigt på dem. De var helt enkelt ett arbetsredskap som man förstås skulle behandla väl liksom alla andra djur och redskap, men de var hemskt dumma och skyggade och skenade så fort de fick chansen. Så har det i alla fall låtit i alla år. Klart att han lämnade "bonneriet" när han fick chansen!

När jag kom upp i häståldern fick jag i stället vända mig till min farbror S om jag ville ha någon förståelse. S höll sig med ridhästar under många år och skaffade även ett russ till sin dotter när den tiden kom och han hade egen gård. Själv fick jag aldrig någon egen, utan fick nöja mig med hästböcker och sporadisk ridskola. S har alltid förstått det där som är så svårt att förklara, vad det är som är så speciellt med just hästar. Sist vi träffades pratade vi just om det där med fyrgångare och hur man gör för att få hästen i tölt. Det lät som om han kunde tänka sig att pröva...(han fyller 86 om ett par veckor..)

Nu får det inte gå lika lång tid till nästa gång jag rider! Man får själv en rätt lustig gångart när man inte är tränad, nämligen. Tänk att det kan ömma på ställen som man inte visste att man hade!

10 oktober 2006

Än är det sommar kvar säger mor

Igår var det så varmt när jag kom tillbaka från stavpromenaden så jag hoppade snabbt i baddräkten och gick ner och vältrade mig i böljan. Det var inte så kallt som jag trodde det skulle vara, troligen 15-16 grader...jag skall skaffa mig en termometer, det blir bara inte av! Det kan jag ju önska mig på min födelsedag i november. Ska det fortsätta så här håller jag nog på och badar då också.

Och fuchsian blommar och blommar. Nu har jag fått tips om hur jag skall förvara den över vintern av mina äldre släktingar som har haft samma jätteplanta i drygt 20 år. Så det finns hopp. Men den behöver nog inte tas in förrän efter allhelgonahelgen.

Det är nog dags att skriva om barnvisorna om årstider. "Det är höst i vårt land, men vi badar ibland..."

02 oktober 2006

nya tider

sitta framför datorn
i morgonrock
timme efter timme

plötsligt är klockan 13

ringa
svara i telefon

surfa omkring på olika websites
från ams länksamling
försöka lista ut vilka jobb jag är kvalificerad för

skicka en ansökan hit och en dit
ändra lite i det personliga brevets formulering, så det skall låta bra;
som att detta jobbet är det enda jag någonsin har velat ha

handläggare, copywriter, art director, layoutman
lektör, pressombudsman, originalare...

vart tog den tiden vägen
när man gick till kontoret och frågade om det fanns jobb
eller satte en lapp i fönstret mot gatan
när man behövde mer personal?

29 september 2006

Undrens tid är inte förbi!

Fortsättning följer i den ständiga dokusåpa som är livet. Se förra kapitlet i den här delhandlingen.

Under sökandet efter moppen hittade M en snygg svart damcykel, ganska ny och ganska hel, i ån. Till och med cykelnyckeln satt i, men den var förstås inte låst. Eftersom det var lördagkväll var det inte öppet på Polisen, och efter en sökning på Internet konstaterades att det inte skulle finnas personal i Hjo förrän torsdag eftermiddag. Så cykeln placerades hos oss och låstes tills vidare.

I går, torsdag, tog M cykeln vid handen och knatar iväg till Polisen, vars kontor ligger ett par stenkast hemifrån. Just när han kommer in lägger receptionspersonalen på telefonluren. M framför sitt ärende: -Jag hittade den här cykeln i ån när jag var ute och tittade efter min sons moped... och blir avbruten: -Moped? Hurdan moped? - En blå Suzuki. -Men det ringde precis en Larsson på Ådalsvägen som hade hittat en blå Suzuki i några buskar, bredvid en stor hög dumpad direktreklam. Han skulle kolla vad det var för en massa skräp som låg där och såg då en del av moppen sticka fram...

Jaja. Tändningslåset var förstås uppbrutet men för övrigt hade man inte hunnit göra så stor skada på den. Självklart blev det en tårta hos Larssons på Ådalsvägen (hittelön ville de absolut inte ha) och numera står mopeden inlåst på ett säkert ställe i väntan på lagning och försäljning så småningom.

Slutet gott allting gott. Och man skall aldrig sluta hoppas på underverk.

Om tre månader kanske jag har en "ny" cykel - eller en tårta...

26 september 2006

Plommon

är bara så himla gott! Något av det godaste som finns. Titta på bilden och känn hur det vattnas i munnen. Just sådana Victoria-plommon ska det vara, plockade från trädet hos en god (och generös) vän.



Kanske är det för att den här smaken inte går att återskapa på samma sätt som citron eller jordgubbssmak. Vem har sett godis med plommonsmak? Den finns helt enkelt bara under några höstveckor varje år. Missar man plommonsäsongen får man vänta till nästa år.

Försöker man frysa in eller koka plommon får man visserligen en god fruktkonserv, men smaken av färska plommon är det inte. Den vill inte låta sig sparas.

Passa på och ät svensk frukt nu medan den finns! Om en vecka är plommonsäsongen över. Men äpplen och päron finns det fortfarande i några veckor. I år lär de vara extra rika på c-vitamin och anti-oxidanter. Men framför allt är de närproducerade, goda och i de flesta fall billiga eller gratis eftersom det finns ett överflöd just i år.

I morgon skall jag till en annan god och generös vän och plocka päron...

25 september 2006

Jönköping tur och retur

Idag var jag nere på Studieorten för att bevista ett "event" med Adobe, som jag bjudits på eftersom jag har köpt deras stora Web-bundle-paket med en massa program som jag inte kan använda hälften av. Förmodligen är det så att de känner sig lite skyldiga att erbjuda lite fortbildning så man inte alldeles skall tappa sugen inför alla finesser som man inte hinner klura fram på egen hand. Kaffe fick man också. Och lite nytt var det.

Det var ett hundratal samlade i Stora Hotellets spegelsal. Många var där på arbetstid, förstod jag. Och givetvis fanns det också information om Adobes andra produkter, plug-ins och en del utbildningar som kostade i runda slängar 20 000 spänn att gå på... men det måste man ju inte.

Ett bekant ansikte fanns där. Det var f.d. klasskompisen M, från Polen, som sa att han brukade gå på dessa events när det var något. Han har inte heller fått något jobb än, utan roar sig så länge med att gå Projektledarkursen på 20 p som jag gjorde samtidigt med andra året på MKV. De klasskompisar som han har kontakt med har alla fått jobb genom gamla kontakter, en del har kvar samma befattning på sitt gamla jobb som tidigare. Och snart kommer det ut en ny kull MKV-are... vad skall det bli av oss?

Skönt att ha några att deppa ihop med ibland i alla fall. Får väl upprätta ett deppar-nätverk! Nä, det var ingen bra idé. Men snart skall jag träffa kompisen G och ha en pep-talk-lunch. Det låter lite bättre, även om det kanske är samma sak egentligen. Pep-talk-nätverk...hmmm...

24 september 2006

Saknas: en blå suzuki

Vad trött man blir!

Lördag morgon kl 07, M skulle till att skjutsa sonen T till Skövde för busstur till bokmässan i Göteborg med Mostern. Kastar en blick under altanen där sonen T's moped har sin något skyddade plats. Mopeden som sonen T så smått funderat på att sälja för att eventuellt ha lite mer att röra sig med nu när det är körkortsdags osv.

Mopeden var väck! Bara borta. Hjälmen låg prydligt på sin plats på hyllan, så det är inte så att sonen drabbats av tillfällig minnesförlust och ställt ifrån sig den någon annanstans. Det troliga är väl att någon har dragit iväg med den och slängt den någonstans. Så onödigt! Det är inte troligt att någon har snott den för att få en häftig moped, för den var just bara ett fortskaffningsmedel, lite trög och ser väldigt "vanlig" ut. Typ 15 år gammal. Men i gott skick.

T har förstås polisanmält förlusten, och vi har tagit några lovar i buskarna längs ån, i hamnen, i parken och längs strandpromenaden. Men det får väl bli fler turer.

Alla som har vägarna runt omkring i Hjo - snälla hjälp till att hålla ögonen öppna! Ser ni någon moppe som inte har funnits där förut, kolla upp det! Flera ögon ser mer än färre.

22 september 2006

Varför är det så när man har Äldre Släktingar med sig till stugan?

Varför faller man in i en konstig roll där man knappt kan göra något, och börjar man på något grovarbete, så skall man helst inte bry sig om det, så att det enda som till slut återstår är att ta en liten, liten sekatör och klippa av ett par vissna astilbe?

När man väl skyndar sig att ta sig an något som måste göras, till exempel såga ner en gren, så måste hela sällskapet stå och titta på, helst typ stå och hålla i stegen, så man är livrädd för att dunka någon i skallen med sågen eller armbågen, eller att vederbörande Ä.S. skall svimma av när den har stått med armarna uppåt i de tio minuterna som det tog mig att såga ner grenen. Det blev bara en gren avsågad.

Sedan tog jag en bågsåg och smet ut i skogen och sågade i ren frustration ner en risig ädelgran som förvuxit. M hade under tiden greppat MOTORSÅGEN som jag inte ens får lov att flytta på när någon ser, så Ä.S. tittade åt ett annat håll för en stund. Sedan började jag kasta iväg gamla halvmurkna kubbar som blivit liggande på fel ställe, och sågade av några kvistar så att M skulle komma åt att såga ner några granar som var för stora att ta för hand. Kubbarna hamnade under en annan gran längre ut i skogen och kvistarna i en prydlig liten hög. Det blev nästan fint.

Det kändes bättre. Så jag gick in och kokade ris och värmde burk-kalopsen. Och kokade vatten och diskade. Alldeles lugn. Och solen bara sken och sken.

19 september 2006

Dags för Dagens Dikt

Morgondagg
nyklippt gräs
och bara fötter
går inte så bra ihop
Det skulle Han ha tänkt på innan -
Innan det fanns ångande, solglittrande septembermorgnar
då det är tvunget att gå ut i det nyklippta gräset
med bara fötter
Kanske inföll den första septembermorgonen den sjunde dagen
när Han vilade från tankar
och såg att allt var gott

17 september 2006

Studio Duvslaget II

Måste ju visa hur stiligt det är där uppe!




En riktig dröm-vind. Vy mot det städade hållet. Ingång till "studion".



Själva "studion". Gungstolen är reserverad för Roy Orbison. Matchar snyggt, eller hur? Det finns en blå pall oxå. Den står mot dörren för att den inte skall falla igen, så att syret helt tar slut där inne. Se bilden ovan.

15 september 2006

Massa mackor blir'e...

Det är verkligen kul att ha musik i huset igen. Det är ju flera år sedan döttrarna gick på musikgymnasiet, och sonen har tappert försökt "värja sig och fäktas i det längsta" som poeten skriver ( i det här fallet Stikkan Andersson).

Efter två dagars idogt bankande har han blåsor på flera fingrar. En gång kom han ner i köket alldeles svettig och slut, och hade hamrat sig igenom hela "staten och kapitalet..." till cd. Ja, lyssna på det trumkompet så fattar ni! Men snart bar det upp igen. Han är lika envis som sin mor och morfar. Och det börjar låta riktigt bra. Nere i köket.

Ikväll var hela gänget däruppe. De som skall bli "bandet" plus A, som inte spelar nå't men är med ändå. Han kunde bli manager, tycker jag. Eller spela percussion (=äggmaraccas). När det drog ihop sig till mat, gick jag upp och frågade om de ville ha lite fika eller nå't. Först alldeles tyst. Sedan - JAAAA! Vad vill ni ha då? Te, kaffe, choklad? -CHOKLAAAD!Macka eller bulle eller båda? -BULLEEE! (Men det blev båda. Måste ju tänka på min insats mot ungdomsfetma. Fast "staten och kapitalet" hjälper nog också till att bekämpa den.)

Fick springa över till Konsum och komplettera brödförrådet, men vadå. Det är bara att njuta av de här lätt räknade tillfällena man får med fullt av 16-åriga killar runt bordet som äter och har det trevligt, pratar och skrattar. De är verkligen så otroligt gulliga. Fast sonen T har fortfarande lite problem med att vi skulle kunna råka bli pinsamma.

Klockan 8 gick de över till kompisen R. De skulle titta på den traditionella "slutdebatten" på SVT hos honom. ....."staten och kapitalet...hm..hmmmm....."

13 september 2006

Studio Duvslaget

När jag hade klarat av dagens stadsvandring med käcka sjukgymnaster från Borås var klockan bara drygt 9.

Ett stycke jobb fanns att söka, det var ju snart avklarat (tack och lov för dator och e-mail! Sparar massor av tid och portopengar!) Kundtjänstansvarig på Benders i Edsvära, Kvänum. Varför inte? De har ju faktiskt filial i Hjo!

Vad får jag lov att göra nu då, tro? Jo, jag har ju ett par jeans liggande här, som dottern R har bett mig laga. Eftersom jag bara väntar på att få intyg skickade till mig, som jag sedan skall skicka vidare, samt väntar på eventuella besked från alla ställen där jag har sökt jobb, måste jag ju ha något i händerna för att inte bli knäpp. Jag vågar ju inte göra något med evalution förrän jag fått besked om huruvida min överklagan gått igenom.

Alltnog, jag gick upp på vinden för att hämta en liten lapp att laga jeansen med. Där uppe finns det massor av grejer som vi inte har sorterat än efter flytten, det har ju varit så vansinnigt varmt där under sommaren. Men nu var det ganska lagom. I rummet längst in stod det inte så många saker. Sonen T har framfört önskemål om att få ställa upp sina trummor där, som han köpte av en kompis lillebror igår. Tja, det kunde kanske bli bra. Det finns ju en taklampa och ett par stickkontakter. Ska bara flytta ut det här - och det där... och skidorna skall ju inte ligga där, de skall stå där... Och några udda stolar kan stå där borta. Och där ligger ju den gamla key-boarden, den kan man ju också ha där inne, och trumpeten, så kanske den blir spelad på någon gång...

För att komma in i rummet lite lättare flyttade jag också på en soffa och några lådor med bl a gamla skolböcker, lp-skivor och diverse. Det blev jättebra.

Ojsan, lapp till jeansen var det, ja....

12 september 2006

...som att droga ner sitt barn...

...det kändes som om det var det de bad mig om. Mitt barn, knappt två år har det funnits och precis börjat gå, prata för sig och söka sina egna vägar. Jag trodde att jag uppfyllde villkoren för att få ha det. Under mer än sex månader, faktiskt nästan 18 månader, har jag skött om det samtidigt som jag har haft annan sysselsättning på heltid nästan hela tiden. Det har fått växa i takt med att jag har haft tid, då och då har jag gjort punktinsatser för att det skall må bra, men meningen är att det skall förbli ganska litet. Jag vill mest ha det för att få göra lite extra, lite roliga saker som kanske inte ingår i det dagliga arbetet som jag kommer att få. Och de roliga sakerna vill jag få betalt för att göra, och betala skatt.

Nu kräver min A-kassa att jag skall lägga ner verksamheten i mitt lilla företag. Möjligen får jag hålla det "vilande". Det godkänns inte som "bisyssla". Varför?

Jo, enda anledningen är att jag inte har ARBETAT på heltid samtidigt som jag har haft företaget. Alltså lönearbetat. Hur mycket jag har arbetat med mina studier är ju svårt att bevisa, men jag har hållit studietakten plus just under mitt företags första halvår ytterligare 50% studier plus timanställning på Kulturskolan ungefär i den tidsomfattningen som mitt företag nu skulle ta. Och sedan ett läsår till med heltidsstudier och timanställning/vikariat.

I andra sammanhang räknas studier som en heltidssyssla. När antal arbetslösa skall redovisas, t ex.

Jag kunde inte starta mitt företag medan jag lönearbetade eftersom jag på den tiden inte hade en aning om att jag skulle byta karriär och vilja starta företag. Vad vet man? Jag är i alla fall inte synsk. Mycket av verksamheten i företaget, det som eventuellt kunde bli några pengar av, bygger på den utbildning som jag var halvvägs genom när jag startade. Jag kunde inte ha startat tidigare!

Det andra kravet, att inte dra in mer än 1920:-/vecka, uppfyller jag med god marginal. Får jag in så mycket på en månad i det här läget är jag rätt nöjd!

A-kassan har inte hört det sista från mig än.

Jag har skrivit en överklagan i sju punkter.

Den slutar med att jag, om de inte blivit övertygade, lovar att skaffa fram ett dussin vittnen som på stående fot kan intyga att min karaktär är av det slaget som alltid håller på med något - betalt eller inte. Det lönearbete finns inte som kan uppfylla mig till den grad att jag inte gör någonting annat än jobbar med det. Hur kul det än är så kräver jag omväxling.

Vilka av er ställer upp?

10 september 2006

Framtidsjobbet?

M har kommit på en snilleblixt. Jag skall bli riskkapitalist.

"Det vore väl kul att läsa i tidningen att Eva Kihlström har köpt upp 5 % av Volvos aktier och hotar nu att sälja ut ditt och datt..."

Frågan är vilket kapital som skulle riskeras? Kanske hans?

Och jag skulle sova ännu sämre på nätterna med ansvar för så många anställda!

Då tror jag mer på "totalentreprenör" som det berättas om i karriärtidningen Shortcut - som jag ständigt får mail från men inte orkar läsa i detta läget. Det handlar bara om att klättra och byta jobb - men hallå, jag vill bara upp på första pinnen, sedan klarar jag mig!

06 september 2006

In memoriam

I går kväll fick jag reda på att en man mist livet genom en hastig, tragisk och onödig arbetsolycka.

Jag kände honom egentligen inte personligen, utan hade bara lite kontakt genom jobbet ibland. Han levde sedan några år ensam på en mycket vacker gård några kilometer ut på landet, med ett flertal otroligt vackra hästar och några andra djur. Barn på annan ort och avliden hustru, men vad man förstod ändå ett rikt nätverk av kontakter och vänner genom resor och besök.

För ett par år sedan hade vi på jobbet anledning att göra en kort visit på gården. Vi skulle "besiktiga" ett par hyresobjekt som fanns där ute.

När jag kom hem slog det mig att i min grönaste ungdom, typ 11-årsåldern, hade jag någon sorts dröm om att bo just sådär. På en vacker och välskött gård full med hästar och hästmänniskor och en hästkarl som hade kunskaper om precis allt som eventuellt kunde bli fel. Så var det ju i alla böcker jag plöjde på den tiden. Det var förstås alltid sommar i min dröm, hästarna hade alltid skor på fötterna och fick aldrig kvarka...

Den där drömmen bleknade rätt fort, på några månader tror jag. Jag har läst en hel del andra böcker sedan dess, och mött en hel del hästar och människor IRL också, som fått mig på andra tankar.

Bilden av den här mannen och besöket på hans gård kommer jag ändå alltid att ha kvar i minnet. Fast jag vet att vi bara såg en liten, liten del av det som var hans vardag; en sommarkväll i juni och ett sto som skulle föla dagen efter...

05 september 2006

Lustiga texter del II

När jag kokade makaroner häromdagen kastade jag en blick på det välkända röda paketet, som innehåller 600 gram makaroner.

Dels stod det kokanvisningar för 4 personer; 8 dl makaroner. Sedan stod det ett receptförslag till 4 personer; 400 gram makaroner. Alltså, lagar man till detta recept för 4 personer så får man 4 dl eller 200 gram makaroner kvar. Vad skall man göra med dem? Limma på tändsticksaskar och spraya med guldfärg och ge till mormor i julklapp?

Smart sätt av makaronfabriken att tvinga folk att köpa mera likadana makaroner. För man kan ju inte blanda olika modeller, eller, hemska tanke, fabrikat!!! Hur skulle det se ut!!!

På vaniljsås- och potatismoskartongen står det minsann 1 portion, 2 portioner, 4 portioner osv upp till hela paketet. Om man vill ha 25 portioner vaniljsås, så slipper man räkna själv.

Varför skriver de inte "beräkna ca 100 gram (ca 2 dl) makaroner per portion"? Fler och fler av Sverigs hushåll är singelhushåll.

...snacka om i-landsproblem...

04 september 2006

Måndag

Solen strålar från en klar himmel. Trots att det blåser krispig höst i luften är det varmt.

Än en gång börjar jag på mitt nya, bättre liv.

Efter de nödvändigaste morgonsysslorna drar jag oduschad på mig baddräkten (så jag inte skall kunna ångra mig) och en träningsoverall, greppar stavarna och tar en rask promenad bland andra stavgångare (pensionärer) och hundrastare på Strandpromenaden. Det tar nästan precis ½ timme. Hemkommen kliver jag bara in, byter ut träningsoverallen mot röd badrock, som jag strategiskt nog lagt fram en halv meter innanför dörren, och skuttar ner till sjön och skyndar mig i innan jag hinner ångra mig. Hhhhhiiiii - källarsvalt! Men skönt efteråt. Tyvärr har den sista tidens blåst och regn spolat upp en massa bôs vid stranden, så duschen efter blev nödvändig.



Stärkt av denna chockupplevelse tar jag itu med dagens tvångsuppgifter - kolla blanketter som skall skickas in till a-kassan snarast, ringa där det blivit fel, kolla upp den senaste veckans skörd från merajobb.se - inte mycket där. Återigen vänta tills posten levererar.

Samtidigt snurrar tvättmaskinen ikapp.

Bara sängkläderna kvar nu. Det är tomt i La Chambre Félicienne. Tystnaden dånar därinne. Inget knatter på datorn, ingen suspekt ringsignal eller lågmälda samtal i mobilen, ingen nedbränd musik... Tomheten kryper ut i köksfarstun - skor i tysta rader, enstaka övergivna jackor på krokar - och i badrummet - inte längre ett myller av deodorant, linsvätska, hårbalsam och parfymflaskor. Bara en liten ensam gästhandduk på kroken.

Ändå finns hon bara ett telefonsamtal bort. Eller ett e-mail, Skype, SMS... Hon finns i Sundsvall bara 60 mil bort, inte saknad i krig eller katastrof, inte offer för en trafikolycka, inte ens emigrerad till Amerikat. Hon är frisk och självständig och nästan flygfärdig, självklart är jag tacksam för att hon är oberoende och myndig på egna ben. I år är hon förstagångsröstare och får inte ens rösta i samma kommun som vi här hemma, eftersom hon är "skriven på studieorten". Men hon hittar fortfarande hit, och vet att hon är välkommen att ha sin bas här så länge hon vill.

Barn är ett lån, egna personer som man får nåden att dela liv med under några år om man är lyckligt lottad. Det skulle vara bra tråkigt om de alltid gjorde som man sa. Man kan försöka, men det går inte att uppfostra dem. De uppfostrar sig själva allteftersom de upptäcker att det kanske låg något i de där råden de fick. När de vill ut i världen är det bara att se på - men hålla handen under med back-up och ha dörren öppen så länge de vill komma hem igen.

Det är en stor förmån att ha en lägenhet som medger tillfälliga perioder av "mambo"- men det blir så tomt när det är tomt...

02 september 2006

Lustiga texter man kan hitta

... på förpackningar - det finns mycket i vardagen som kan "skada din hälsa". Och i många fall kan det vara berättigat, till exempel leksaker ej lämpliga för barn under tre år. Fast de ser ut att vara designade för barn under tre år.

Det gäller ju att formulera en varningstext som inte avskräcker kunden från att ändå köpa varan. "Rökning dödar" etc är väl på gränsen, kan man tycka.

Mc Donalds kaffemuggar har blivit trend-setters med sitt "Caution! Hot!" på locket. Undrar hur man skulle reagera om det stod "Varning! Fesljummet!"

Ibland talar texten om hur man absolut inte skall använda varan - det är ofta sätt man aldrig någonsin skulle kommit på själv. Eller typ :"Ställ inte engångsgrillen på värmekänsligt underlag". I förrgår när jag bakade såg jag på bullformarna av papper att man inte skulle använda dem på grill eller över öppen eld. - Hur gräddar man bullar i pappersform över öppen eld, det skulle jag vilja se...

Min fantasi begränsar sig till pinnbröd.

21 augusti 2006

Receptdags igen!

Det är uppfriskande att ha dottern F hemma. Hon får små käcka infall lite då och då, inte bara att ge sig iväg på tågluff till Europa i tre veckor eller till Skåne i tre dagar, utan också sådant som att baka något förödande onyttigt. Det behöver man ibland. Den här kakan hämtade hon på Internet, den finns i ett otal varianter och kärt barn har också många namn. Här publiceras den på allmän begäran under namnet

Falsk toscakaka

4 ägg
5 dl strösocker
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
175 g margarin

Toscasmet: 75 g smör
2 dl strösocker
1,5 dl grädde
1 dl sirap
1 påse kokos (200 g)

Vispa ägg och socker poröst. Blanda ihop övriga ingredienser och häll i smeten. Grädda i långpanna i 200 grader i 12-15 minuter. Blanda samman alla ingredienser till toscan i en kastrull och koka upp under omrörning. Tag ut kakan och bred toscasmeten över kakan och grädda ytterligare 10 minuter. Låt kakan kallna och skär i rutor.

Lägg i plastburk längst in i frysen och skriv "leverstuvning" på!

11 augusti 2006

Morgontankar

- Vakna och springa ner i sjön innan man fattat vad man gör. Det är så skönt när man väl ligger där i blöt.

- Slänga i sig en kopp kaffe och ett knäckebröd och sent (som vanligt) sticka upp till A och få massage (eller GGGGGGG, som göteborgaren stavar det). Hon hittar spända ställen som man inte visste att man hade och får upp värmen i dem. Jag brukar passa på att ta ett blodtryck också när jag är där (en extra kompistjänst eftersom hon är sjuksköterska också) och idag var det äntligen nere på 120/80 igen! Hurra! Det har legat högt så länge.

- Öppna datorn och mailboxen och hitta ett mail som säger "DU ÄR BÄST!" med versaler - och det kommer inte från någon som tycker synd om mig utan är en bedömning av ett jobb jag gjort. Får upp värmen även i självkänslan. Någon grad. Jag kanske kan det här jobbet i alla fall...

- Dagen börjar redan bli het. Avslutar några "evalution-grejor" och börjar tänka på att dra ner tempot för att sedan dra upp det igen inför skiftet på T-byrån som börjar kl 14. Ökenskiftet! Alltid några som kommer och vill ha rum för natten - alltid några värdar som man inte får tag i - nästan alltid någon krona som inte stämmer i kassan... fast sedan vi började stämma av den tidigare på dagen har vi eliminerat det. Två huvuden kl 15 tänker bättre än ett efter 18. Men jag föredrar förmiddagspasset!

- Husmorssysslor: plocka disk, plantera om förvuxna blommor, stryka... planera hälften av vad jag vill hinna med och hinna med hälften av vad jag har planerat...

31 juli 2006

arbetsförmedlingen

Jag söker och jag söker, allt som kommer i min väg. Ibland tänker jag att det hinner ordna sig, det är ju en hel månad kvar tills jag blir arbetslös "på riktigt", dvs säsongen på Turistbyrån är över för min del. Men ibland får jag ren och skär panik och är övertygad om att jag aldrig någonsin mer kommer att få ett "fast" jobb.

På nätterna ligger jag vaken och det snurrar runt i huvudet. Arbetslös - meningslös - inte orkeslös och viljelös riktigt än, men ibland kryper de känslorna också fram under huden. Värken under vänster bröstmuskel är närmast konstant nu, och det sticker i tårna när jag försöker slappna av och sova. Det ordnar sig, det ordnar sig...

Jag har anmält mig till ett par jobb-bevaknings-sajter som skickar mail till mig när det dyker upp något att söka inom min sfär. Det är bra, för det känns hela tiden som om jag missar något viktigt i tidningarnas jobb-bilagor. Alla flashiga annonser till trots. Tyvärr är alla annonser så flashiga så man "ser inte skogen för bara trän". Jag söker och jag söker...

Idag tog jag ytterligare ett steg mot att erkänna att jag är arbetslös och kanske kommer att vara det ett tag. En del går ju i åratal. Jag ringde till Arbetsförmedlingen. Hamnade först i en elektronisk växel som rapade upp typ 7 alternativ och "tryck x" efter. DET ÄR FÖR MÅNGA, särskilt när man sitter i andra änden och känner sig kass och mindervärdig redan innan. Jag var faktiskt tvungen att lyssna på meddelandet en gång till, det ska inte behövas när man är normalbegåvad och vid sina sinnens fulla bruk. Slutligen kom jag till en människa, som trots att jag bett att få tala med Hjo, satt i Skövde. Mm hmmm. - Jaså, du har jobb nu, alltså? Men då får du komma till kontoret första arbetslösa dagen och skriva in dej. Mmmm...men hur var det med karensda-- - nähä, ok, då. Jag återkommer väl. På deras villkor.

De jobb jag har haft tidigare i livet har jag skaffat själv, inte fått hjälp med genom Arbetsförmedlingen trots att jag varit inskriven där. Av vad jag har hört av andra som sökt jobb är det fortfarande så för det mesta. Jag tycker att arbetsförmedlandet skulle överlåtas till privata företag, som Manpower m fl, och Arbetsförmedlingen skulle slås ihop medFörsäkringskassan och CSN och bli "Bidragsförmedlingen" i stället. Alla skulle genomgå en grundlig granskning och reglerna ses över och moderniseras. Jag vet att det görs kontinuerligt, men samhället har förändrats så mycket på senare år att något drastiskt måste till för att dessa statliga institutioner skall bli de effektiva skyddsnät de är tänkta att vara - inte bara en massa snåriga undantag från regler som man trillar emellan. Privata bemanningsföretag tycks ha en annan syn på den arbetssökande; här har vi en kompetens att placera där den passar, i stället för ett problem som vi vill bli av med. För att inte tala om kurser och kompetensutveckling!

Det märks i kommunikationen. The medium is the message. Det kvittar vad de säger.

27 juli 2006

25 juli 2006

Måste bara pröva

att lägga in en bild för just nu går det inte alls att lägga in någon på min blogg mot horisonten.


Nähä, det gick inte här heller. Undrar om det har med Indien att göra? För ett par dagar sedan hörde jag på radion, där man får höra allt av värde, att Indiens regering hade gått in på Internet och spärrat en massa websites för sina medborgare. De kunde väl vara skadliga att ta del av på något sätt, eller, vad vet jag om hur indier i regeringsställning tänker. I alla fall ingick den här servern, blogspot, i bunten som var förbjuden, till många indiers förtret.

Hur skall det gå med alla mina miljontals indiska fans och läsare? Och med alla er andra som längtar efter att se mina semesterbilder?

Låt oss hoppas att de tar sitt förnuft till fånga där borta i Indialand. (Där händer ju konstiga saker ibland, säger Lennart Hellsing i en klassisk barnvisa.)

Som när man var liten

Den här sommaren kommer att gå till historien.

Det är varmt dag efter dag. Det är över 20 grader i Vättern dag efter dag.

Om några år kommer vi att undra om vi minns rätt.

Eller om vi förväxlar den här sommaren med någon sommar från när man var liten.

Det var då man badade så ofta så att baddräkten inte hann torka emellan.

Eller är det nu?

Känslan av våt baddräkt är densamma.

23 juli 2006

Kvalificerad, överkvalificerad eller diskvalificerad?

Jag insåg inte hur mycket jag hade hoppats på att få det här jobbet förrän jag fick avslaget med posten i fredags. Tillsatt med annan sökande. Inte ens intervju den här gången heller.

I dagarna är det ett år sedan jag började söka jobb mer aktivt med tanke på livet efter studierna. Då hade mitt företag evalution - tankar och ting - varit igång i ungefär ett halvår. Jag har nog sökt ett tjugofemtal jobb om man även räknar alla som jag har "lobbat" hos, utan att de har annonserat efter någon. Bara för att de skall veta att jag finns och vill något.

Jag vill så gärna ha ett s k "fast" jobb på deltid och så kunna hoppa in i intressanta projekt genom evalution, eftersom jag aldrig egentligen har kunnat ägna mig på heltid åt en enda sak, hur kul det än har varit - då rycker det i de andra sidorna av mig och påkallar uppmärksamhet tills jag gör något åt det. Dess bättre om det här jobbet finns på lagom avstånd från bostaden/kontoret på Hamngatan i Hjo. Det jobbet jag sökte nu sist uppfyllde alla dessa krav, plus att arbetsuppgifterna verkade roliga.

Många jobb får man besked om, att det var 150 eller 120 eller 26 sökande och alla var ytterst kvalificerade men någon annan fick tjänsten. Andra hör man inte ett knäpp från. Inte för att det spelar någon roll om det så bara var två sökande och det var jag som inte fick det, men det kan ju vara tröstande att få ett tack för visat intresse i alla fall.

Det blir svårare och svårare att ta sig i kragen och skriva spirituella och intressanta personliga brev. Vad gör jag för fel? Jag är ju både lämplig och kvalificerad och allmänbildad osv för en massa jobb men kan uppenbarligen inte uttrycka det. Efter tre års utbildning i bl a informationskunskap. Vem ska kunna det då?

M försöker trösta med att de nog inte vågar anställa en som är så himla duktig, så fort något mera intressant dyker upp så kommer jag väl att vilja gå vidare... men det är en klen tröst. Det är ju inte alls så jag resonerar. Vid uppnådd medelålder och 260 högskolepoäng vill jag bara ha lite lugn och ro och ett ställe att vara på fram till pensionen.

(p.s. det går lite fort när man är deppig. Nu har jag rättat stavfelen...d.s.)

20 juli 2006

Avslappningsövning

Trött och tung i huvudet
Det är varmt här också
Konstig "jet-lag" efter en heldag under solen på en färja och 4 ½ timme kvällskörning
Tvättmaskinen har gjort vad den ska
Varje centimeter av linan är fullhängd med doftande ren tvätt
Som ska strykas och vikas - sedan, när den är torr

Sätter på starkt kaffe
Tar en bricka med några kakor och en bok
På stranden i solen är jag borta igen
Vågorna kluckar fridfullt
Det susar i pilarna längs ån
Från en grannes balkong hörs vänligt småprat och klirr av kaffekoppar
- på avstånd, så det går inte att höra vad de pratar om -

Den semesterslöa trafiken i bakgrunden påminner mig vagt om att jag är mitt i sta'n

Att försjunka i Fossums fruktansvärda psykologiska beskrivning av ett trauma
medan solen bryner min hud någon nyans till
och kaffesmaken förångar i munnen
ger några minuters ro
tills tvätten har torkat

14 juli 2006

Pschui!

Passet hann bli färdigt! Jag ringde in till polisen i Skövde igår och kollade hur långt det hade hunnit, och då låg det redan där. Ibland överträffar byråkratin sig själv - när de säger 5-7 arbetsdagar och det tar tre! Då är man glad för att bo i Sverige. När jag kom in och hämtade det blev passpolistjejen själv förvånad - det var hon som gjorde iordning handlingarna i måndags.
- Men! När var du här? blev hennes reaktion. Kul när det flyter på för en gångs skull.

Inte så kul att se passet dock. Men man ser väl ut så i ett stressat läge när en polis snabbt skall "knäppa" en. Frågan är om jag kommer in i Polen... M är mer fundersam på om jag kommer ur.

Lustigt med passet som handling betraktat. Redan är regeln borta igen, att ena örat och näsans profil måste synas på bilden (det senare är jag iofs rätt tacksam för). På mitt förra pass hade man också uteslutit hår- och ögonfärg, men då var å andra sidan fotot i färg. Antalet sidor med plats för stämplar har utökats med 2, trots att passet numera bara gäller i fem år mot tidigare 10 och att tullen i länderna inom Schengenavtalet aldrig stämplar... Reser vi svenskar så mycket till andra länder och världsdelar? Och hur motiverar man prishöjningen från 175:- till 400:-?

På sidorna för viseringar och stämplar har de lagt in Sveriges landskap i någon sorts stiliserad form. Mitt landskap finns på sidan 13. Men jag rekommenderar inte att använda bilden som karta. Den är nog tänkt att symbolisera en karta. Men varför inte göra en helt påhittad karta enligt JRR Tolkien, typ, fast på svenska, i stället för att placera Trollhättan och Mariestad alldeles bredvid varandra och Skara jättelångt rakt norr om Trollhättan? Och hur kan man välja att sätta ut Timmele men inte Hjo? Man tror ju att man har fått afasi allra minst. Jag tror de behöver en kommunikatör på passmyndigheten...

Polski, dzien dobry! Bara ett dygn kvar, sedan är vi iväg! Det finns de som tycker att det inte är någon idé att bara åka lördag-onsdag, men vadå? Är det över huvud taget någon idé att ha semester om det bara är 16 dagar?

Nej, man får helt enkelt komprimera så gott man kan. Så nu har jag börjat packa!

11 juli 2006

Inte så genomtänkt...

Vissa saker tycker man folk skulle tänka över lite mer innan de gör. Till exempel:
- att boka och betala en underbart avkopplande resa till vårt södra grannland utan att kolla om passet var giltigt... Håll tummarna för att det hinner bli klart till på fredag! Annars blir det akutresa till Göteborg för att ordna rosa pass för en massa onödiga pengar som jag kunde shoppat för.
- att sticka ut och jaga utan jaktlicens (förbjudet för alla!), dessutom på inbjudan av ett skogsbolag (tagande av muta?), i egenskap av landshövding....
- att göra en "fransk skalle" som stor och känd fotbollsspelare, beundrad och efterföljd av tusentals "wanna-bes", när man aviserat att detta är den sista matchen i karriären och det dessutom är VM-final. Motståndaren skulle kunna sagt precis vad som helst utan att vederbörande tappat koncentrationen på det sätt som skedde - inför ögonen på kanske miljarder TV-tittare (till och med jag såg det!)
- att bara tänka tanken på att återigen ta med en äldre släkting bort över en stor familjehelg utan att fråga de övriga närmaste släktingarna om de kanske hade tänkt fira helgen med denna rakt uppstigande släkting i år. Dessutom få reda på att tanken finns av en ren händelse... I senaste numret av Tara finns en artikel på sid 74 ff. Ligger mycket i den.

Sommardoft

Syrenerna har efterträtts av rosor, jasmin och fläder

jordgubbar, melon, blåbärsmuffins
dill och basilika

rökt fisk
tändvätska och grillolja

avgaser från alldeles för stora, alldeles för gamla bilar

30 juni 2006

Jag såg i tidningen...

...att det i Amerika (var annars) just hölls på och forskades fram en sorts gräs att ha i gräsmattor, som inte behövde klippas. Man sår gräsmattan, gräset växer upp stilla och snällt, men sedan stannar det i växten! Hmmm... mystiskt. (Undrar hur det ser ut efter några fotbollsmatcher med 7-åriga Zlatan-fans?)

Kunde inte låta bli att reflektera över detta i morse, när jag tog mig an projekt "bikinilinje" för - jag vet inte vilken gång i ordningen i mitt liv. Det är ju några gånger per säsong, och med tanke på min höga ålder, och - nä, jag kan nog inte räkna så långt. Och all tid man lägger ner, om man beaktar att "bikinilinjen" går ända ner till fötterna samt innefattar armhålor och ögonbryn...

Tänk om någon forskare plötsligt upptäckte en substans som man kunde kleta på alla ställen där man inte vill ha hår (det skulle givetvis inte påverka de tjocka, blanka lockar som svallar från huvudet och glänser i solens sken). Som alltså fick håret att stanna i växten! Det vore väl nå't! I och för sig så kunde ju frisyren också konserveras för evigt - fast det konststycket är det ju ändå en del som lyckas med. Lite tråkigt att aldrig kunna variera, skulle jag tycka.

Men så många som skulle bli arbetslösa då! Tillverkare av Gillette Venus, Veet-kräm, epilatorer och vaxer skulle bli ställda på bar backe och skönhetssalongerna skulle tvingas hitta på kompletterande verksamheter för att få det att gå runt. Och vad skulle vi alla (åtminstone västerländska kvinnor) syssla med under vår- och sommarsäsongen? Titta på fotboll? Hu!

Nej, det är nog bäst att inte försöka förändra för mycket i sakernas tillstånd. Låt gräset växa och låta dem som vill klippa av det. Samma sak med "generande hårväxt".

26 juni 2006

Att flytta ett liv - igen...


Var och röjde ur Mormors lägenhet tillsammans med morbror B i förra veckan. Trots att det bara var en tvåa fanns det en del i skåp och lådor som inte åkt med i tidigare flyttningar.

Min Mormor var annars rätt bra på att dela med sig av grejor som hon inte behövde även medan hon levde. Dock kom hon ibland på att vissa grejor kanske hon ändå skulle ha behövt lite till...

Mina kusiner och övriga närmast sörjande hade redan bestämt sig för att de inte ville ha något mer än några mindre prylar som de hade plockat ut. Så där stod vi med ett helt förråd samt alla klädgarderober och köksskåp med diverse innehåll. Vi började i varsitt hörn och lyckades sortera allt på ca 6 timmar.

B och M körde bort flera lass direkt till tippen, medan jag packade dyrgripar som en hel hög med fat ur Blå Eld-serien, fina glas, monogram-märkta linnehanddukar som nästan inte var använda, en grupp rotting-möbler (bord och två fåtöljer), en påse med utmärkta sybehör (bland annat flera broderisaxar och askar med knappnålar med glashuvud som jag har velat ha så länge men inte kostat på mig att köpa) och mycket mycket mer.

Något som jag (vi) verkligen behövde och sånär hade gått och köpt precis nu var fina mattor till "salongen" - röda Bokhara-mattor, en alldeles lagom under matsalsbordet och en gångmatta i samma mönster. Så skönt bara att slippa gå och leta efter sådana i affärer och jämföra priser osv. Jag hade glömt att hon hade dem, och B bedyrade att ingen annan ville ha dem, så... Jag känner mig fortfarande lite "gamig" efter rensningen, men jag kan inte slänga fina saker och när ingen annan vill ta dem så mår jag nästan illa - och vi har f n släktens största vindsförråd, på gott och ont. Om några år kanske barnen kommer på att de vill ha någon liten kaffeservis eller nysilverskedar efter Gamlamormor, och då kan de ju få stå där så länge.

Annars kan man ge dem till second hand senare också. Jag behöver inte fler mocca-koppar...

10 juni 2006

Vad gör man när det är fotbolls-VM?

Man kan till exempel blogga sig blå i sin ensamhet eftersom alla andra sitter vid TV. Man kan läsa GP som har en föredömlig serie på "Världens Gång" av folk utan bollsinne, för folk utan bollsinne. Och man kan leka Top Model som mina älskade döttrar.


Det är roligt att ha huset fullt men jag skulle aldrig drömma om att ha dem boende "hemma" för alltid. Fast det är vemodigt att en tid är förbi och de har flugit ut, så är det trösterikt att de klarar sig så bra på egna ben och att de så gärna kommer "hem" lite då och då.

Men det är klart att dottern F gärna kunde ha fått stanna lite längre den här gången. Det blir bara två dagar innan hon ger sig ner på tågluff i Centraleuropa i 3½ vecka. Jag är fortfarande sur på Mittuniversitetet för deras klantiga sätt att sköta hanteringen av schemaläggningen. Fattar de inte att folk har ett liv? Det gör de på Högskolan i Jönköping!

04 juni 2006

En "hemlig" webbplats!

Har hittat en otroligt "hemlig" webbplats. Kolla här!
Nu saknar jag bara en plats där jag kan se när mina vänner har semester och vart de tänker åka. Kanske också vad deras barn sysslar med nu för tiden och vilken storlek de har på stickade tröjor...

*"hemlig" enligt Magister Daniel på HLK: smart, praktisk, lite dold men väldigt funktionell

31 maj 2006

Personlig diet

Igår:
kl 0630
En tallrik gröt och mjölk
En smörgås
kl 1030
Kaffe och banan
kl 12 00
Kaffe och lunchmacka på "ginsengbröd"
kl 16 00
Ett äpple
kl 1825
60 g Snickers (nötter är ju bra)
kl 2030 Skruvmakaroner och kassler, ketchup (sockerfri)

I morse sa de på Vetenskapsradion att ohälsosam kosthållning förkortar livet med ett år.
Så idag blev det pizza - hälsokost för själen!

21 maj 2006

Saker som finns i min ficka...

en spik
en nyckel till någon dagbok
elva skruvar
en minimal porslinskopp till dockskåpsservisen
en bult
en mutter
en pappersklämma
en legobit
en control-knapp till ett kasserat tangentbord
en sladdfästare

...nu är huset tomt och överlämnat!

04 maj 2006

Det krökta rummet

Att må som sjutton när man är 46 är något helt annat än man skulle kunna tro om man läser till exempel Tara eller Amelias nya "mappie"-tidning...

10 april 2006

Att flytta ett liv


Under den här familjens liv som familj har det faktiskt hänt att vi flyttat förut. Tre ställen har vi varit bofasta på, plus de två tillfälliga ställena där vi bodde innan vi flyttade hit.

Det här är däremot det ställe där familjen bott längst tid och under de år då familjen gemensamt samlat på sig mest saker - nu har ju två ungar flugit ur boet så den värsta ekorr-tiden vad gäller små rosa volangklänningar, teckningar och skoluppsatser borde vara över. (Det kommer nog en ny period när barnbarnen börjar förskolan inom en femtonårsperiod eller så.)

Jag har slängt mycket, jag lovar! Men en del saker måste jag få spara... Jag lovar att kånka upp dem på vinden alldeles själv!

06 april 2006

Husdjur

Att ha en femtonåring i hushållet är inte så lite likt att ha en hamster.

När man kommer hem mitt på eftermiddagen ligger han och sover. Säger man någonting till honom svarar han (oftast) inte. När man själv vill gå och lägga sig startar den aktiva perioden. Då knattrar det och prasslar med oavbruten frenesi. (Helst vid datorn eftersom tonåringen inte har något hjul att springa i.)

Spåren efter en femtonåring? En massa små papperslappar - kolapapper, anteckningsblockspapper m m. Ingenting ätbart, men spår av att måltid har förekommit i form av använda muggar, glassfat och glas.

Men det är ändå ett sällskap.

02 april 2006

There's a stranger sleeping on my sofa...

fast han är inte så "strange" utan en klasskompis till T, som var här på "herrmiddag" (="polisbrickan" från närmaste korvkiosk) och filmfestival i går kväll medan vi var på 50-årskalas. När vi kom hem runt 01 hade de en film kvar (1984) och fick lov att titta på den fast den nog inte var slut förrän efter 04 eller så. (Ja, jag kollade för säkerhets skull att hans mamma visste om att han var här.) Vi somnade ifrån det hela. Uppenbarligen gjorde herrarna det också, för som sagt är han kvar, sovande som en stock när klockan närmar sig "noon".

Har lite svårt med språket idag eftersom större delen av kvällen tillbragtes konverserande på engelska med födelsedagsbarnets chef som rest över med fru och 2-åriga dotter. I vanlig ordning får ju "alla" svenskar tunghäfta när det skall pratas engelska så någon annan svensk hör det. Jag fick dessutom mannen till bordet, så jag åtog mig att hjälpligt förklara vad det var som hände under kvällen. Måste ju vara rätt trist att sitta en hel kväll och inte fatta något av tal, allsång och andra vilda svenska seder. Så långt som till "Små grodorna" gick det dock inte. Men paret i fråga var jättetrevliga så det var ingen uppoffring alls. Det blev en riktigt rolig kväll med god förplägnad av alla slag. Hallontårta, till exempel.

Idag skall vi nog fortsätta lite med gårdagens påbörjade projekt: lägenhet. Vi hann inte få upp riktigt alla stänger och så skall gardinerna fållas. Nu är vi i alla fall igång! Och solen skiner.

31 mars 2006

Lägenheten tar all min tid!!!

Just nu känns det som att få barn, fast allt kretsar kring lägenheten. Hur blir det med det - och det? Var ska vi ha det? Behövde vi inte en så'n? Nää, så kan vi verkligen inte ha det! (Det senare oftast från M, mina knasiga förslag...)

Idag var vi i alla fall bl a på Fabrik 19 i Tibro och inköpte två danska barstolar som heter Kaj, att ha till frukosthörnet i köket. Vi var tvungna att smyga oss dit nu i kväll och ställa dit dem, och det blev så bra! Så framöver kan man kliva in i köket och hojta "Haj, Kaj!" varenda morgon - fast alla har väl glömt reklamfilmen från sommaren 2000 om måsarna som åkte färja... (Stolarna lär inte svara "Hallå, Börje!" i alla fall.)

Det blir nog fler besök i grannkommunen. Det fanns bl a snygga hyllor, en fåtölj och en lampa som jag kunde tagit direkt. Men man kanske skall se sig om lite.

26 mars 2006

Sommartid?!?


Ja, det är fler än jag som har konstaterat att det låter som ett hån just detta år. Tänk om den här snön hade kommit för fyra månader sedan i stället, runt första advent...

Men vintergäcken blommar i rabatten och idag tittar tulpanerna också upp ur marken med ett par centimeter långa skott.

I eftermiddag var M och jag och gratulerade vännen S på 40-årsdagen. Det är konstigt att de som var "fjortisar" när jag flyttade hit plötsligt är medelålders... Flera ur det "gamla" gänget var där, varav några som vi inte sett på mycket länge. Särskilt roligt var det att se C, som länge varit sjukskriven och deprimerad, och T, som lider av en elallergi och dess följder. Vår generation får verkligen syndrom som inga tidigare generationer haft i den utsträckningen.

Och lilla mormor kämpar på med sin lunginflammation. Talade just med mamma och hon sa att det inte alls var bra idag. Skönt att veta att proffsen tittar till henne varannan timme och ser till så hon får i sig medicinen åtminstone. Måste försöka åka dit i morgon.

23 mars 2006

Funderingar

Ja, jag vet att man inte ska ha en mormor när man är 46 år snart. Men jag har ju alltid haft en, och vet inte hur det skulle vara att klara sig utan. Min mormor är dessutom av en ovanligt seg sort som har klarat sig bra och hållit humöret och sinnena i trim även sedan hon blev änka för drygt 30 år sedan. Några ålderskrämpor har hon förstås haft, hon ser inte så bra, men hon är 97 och blir fortfarande glad när vi kommer. Hon har järnkoll på vad alla gör och gläds åt att det "går bra i skolan". Hon har ett rikt socialt liv där hon bor i servicelägenheten och trivs så bra med livet.

Och så går hon och får lunginflammation! Som väl är finns det folk som tittar till henne hela tiden, både släktingar och professionella tilltittare. Men hon är 97. Snälla stanna kvar lite till, mormor! Du skulle ju komma på min examensfest i nya lägenheten!

19 mars 2006

Problemet med IKEA

...är att man alltid kommer dit förr eller senare! Hur man än försöker hitta gardiner eller möber på andra ställen, så blir det alltid något som måste kompletteras med grejer från IKEA. Gardinstänger. Duschskrapor. Stolsdynor. Smålampor. Och garderoberna är ju bra. Jag är enormt imponerad över att de kan ha så mycket prylar som så många tycker är så snyggt så man bara vill ha...

Jag övar ständigt på att inte köpa när jag är där. Idag slutade notan på ca 2650:-.

17 mars 2006

Vårtecken

1) Jag är så trött! Tröttare för varje dag och mer och mer blir det att göra... Men lite piggare blev jag tillfälligtvis av beskedet att jag fick VG på hemtentan i förra kursen! Tusen tack, Magister M & co!

2) Fönstren är alldeles randiga - men eftersom vi flyttar om några veckor struntar jag i det tills vi skall göra den där ordentliga slutstädningen. Jag bävar redan. I eftermiddag skall T och jag gå och ta ytterligare några mått. De e mycke nu.

3) Idag har jag skottat upp en gång fram till torkvindan och hängt tvätten ute. Det har aldrig hänt förut att jag behövt skotta för att hänga tvätt. En märklig upplevelse. Snön på baksidan av huset är som den man ser på TV att innuiterna på Grönland bygger sina igloo-ar av. Det hade gått att skära ut byggblock. Jag gjorde inte det. Jag hängde upp tvätten. Just nu är det nollgradigt ute - och otroligt ljust.

4) Jag är sugen på våfflor... Kan också bero på att min huvudsakliga föda de senaste dagarna har bestått av Nutrilett. Jag hatar den där chokladsmaken som åker upp och ner! Men det är ett bra sätt att komma igång. Och det finns ju även "bars" numera, med lite annan och olika smak. Jag tror jag skall satsa på det.

5) Fåglarna sjunger. Faktiskt. Hur kallt det än är. Och meteorologen sa nyss på radion att den ultimata snösmältningen i år, för att undgå översvämningar och elände, är att det blir varmare dagar och fortfarande kallt på nätterna. Detta för att det inte skall gå för fort. Det verkar som om hon blir bönhörd just nu i alla fall.

11 mars 2006

Firning!


Nu händer det plötsligt jättemycket jättefort!

Vi har varit och skrivit på viktiga papper med ord som få begriper, har varit och mätt väggar och fönster och börjat packa ner böcker i Regionens avlagda kopieringspappers-kartonger...

Idag var vi hos den oförliknerlige möbelhandlaren R i Mariestad och köpte en soffa och en matta som skall matcha panelen i TV-rummet. För många år sedan jobbade M och R i möbelbranschen tillsammans. R var som alltid på ett strålande humör när vi kom och det är med nöd och näppe man kan få en syl i vädret och flika in vad det är man vill handla och hur stor den ska vara. Men han är trevlig och kan mest om möbler. Har han inte hemma det man söker så skaffar han det. Även R och E var med och gick och suktade lite. För inte så länge sedan köpte de ett sidebord - så nyss att de inte fått det än, faktiskt. Så de behövde inte köpa något just idag.

Vi gick till ett mysigt kafé i Mariestad och fikade tillsammans med svågern M som bor där. Han bloggar oxå, visade det sig, så nu är det en till som man måste kolla in. (Ska länka den hit sedan. Lika bra att samla alla släktens djupa tankar på samma sida.)

Sedan åkte vi till Norlanders och köpte en teknisk attiralj som E's pappa behövde just idag.

Ikväll äter vi tacos och krusbärspaj (måste börja äta ur frysen inför flytten) och lite annat godis för att fira att det är klart med huset. Och för att det är slut med melodifestivaluttagningarna, kanske... Vi vet ju allihopa att Carola kommer att vinna, eller hur? Egentligen är det onödigt att titta.

07 mars 2006

HUSET ÄR SÅLT!!!




Från ett läge till ett annat ... (fast det var inte vår mäklare som sa det). Efter nästan fem månader har vårt hus äntligen blivit sålt, under de bästa omständigheterna som kunnat bli. Kl 16 50 ringde M och sa att spekulanterna hade ringt honom och bestämt sig. Så jag har "hoppat på tå" hela min dramalektion - fast eleverna märkte nog inget.

Vi går back en del, men det blir högst ett par månaders glapp och de nya ägarna tar hand om det som behövde åtgärdas! Gôtt att slippa cykla tillbaka hit och stryka plank framåt midsommar... Tid är också pengar.

Det är ett ungt par med bäbis på gång inom kort som flyttar in i detta för barnfamiljer så ypperliga läge, medan vi medelåldringar tar tonåringen T och flyttar till "City" och Hamngatan 14! Vårt lass går nog någon gång under första hälften av april. Kryssa i almanackan för house-warming-med-mera-partaj den 9 juni! (Ni som har annat för er då får boka in en annan dag!)

Tänk att mitt badrumsborstande, panelpolerande, apelsinarrangerande, brödbakande och tulpantrixande äntligen gett resultat! PUH! Nu kan man börja packa på riktigt!

06 mars 2006

Bättre utsikt


Nu har T varit och klippt sig. En väsentlig förbättring av närmiljön! Han blev verkligen fin. Se själva!

04 mars 2006

Mental ljusterapi

Medan vi bara går och väntar på besked från eventuella spekulanter på huset tar vi varje chans att göra annat än att bara gå och vänta.

I går uppstod till exempel ett ypperligt tillfälle, som dessutom innebar en upplevelse att leva på i några veckor... Vi var och lyssnade på The Real Group på en fullsatt Skövde Stadsteater (ca 500 pers). De är bara bra, helt enkelt bäst alla kategorier! En konsert med RG innebär i och för sig inga jättestora överraskningar eller provokationer, men vill man ha det då? Eftersom jag har alla skivor och var på konsert så sent som förra året i Jönköping, var det bara två låtar som jag inte hade hört live förut. Varje konsert är ändå unik och har en del små förändringar och varationer, planerade eller spontana. Det är också en helt annan känsla att höra stegen på scenen, andetagen och vem som sjunger vad i denna ekvilibristiska utövning av sångkonsten. Fatta att det ligger precis hur mycket arbete som helst bakom denna perfektionism! Ändå har de en stor portion självdistans och ödmjukhet, och driver gärna lite snällt med sig själva och varandra på scen. De har stor respekt för sin publik över hela a capella-världen och serverar vad den vill ha. Och den kommer troget tillbaka och vill ha mer efter samma recept!

Efter konserten gick vi och åt tillsammans med K, som är min syssling och mycket goda vän. Det blir alldeles för sällan vi hinner sitta ner och uppdatera oss. Kanske kommer det en annan tid, tills dess har vi kommit överens om att varken ha dåligt samvete eller dra oss för att ringa om vi har vägarna förbi. De gånger vi ses blir desto bättre då. Vi bara fortsätter att prata.

02 mars 2006

Inte så tokigt i alla fall!

Efter en hel dags stajlande och ordnande samt husvisning då vi faktiskt var hemma blev det dags för min och sonen T's "gemenskapsaktivitet" Filmstudion igen. Den här gången den holländska filmen Tvillingsystrar som verkligen var BRA... T's kommentar på väg ut : Det är så roligt att se alla kärringar "lipa" ("gråta" i Skaraborg)! Mycket värme, missförstånd, krig och elände och så ett gott slut på sätt och vis. Se den!

Hur gick visningen då? Kaaanske bra... trots att jag inte hann köpa några tulpaner! Fortsätt hålla alla tummar ni har därute!

Insnöad

Hur mycket snö kan det finnas kvar däruppe? Nu är det mars och det bara fortsätter komma ner. Måste skotta mig ut till postlådan för att hämta tidningen i morse. Tydligen skall det bli minusgrader hela resten av veckan också. Jag tror inte ett dugg på det där med global uppvärmning... Snarare på Narnias förbannelse - hundra år av vinter men aldrig jul.

Det är inte ofta det är lavinfara på gången vid vårt garage. Det är det idag!

01 mars 2006

Håll tummarna, Sverige!

Nu när äntligen OS är slut, kan alla svenskar få något nytt att hålla tummarna för. I dag fick vi nämligen önskemål om en ny husvisning - redan i morgon! Tur att jag är hemma så jag hinner stajla lite, man kan ju inte ha det helt tipp-topp och bara gå och hoppas att någon dräller förbi och kommer in och köper huset...

Så nu går tvätt- och diskmaskinerna för fullt. I morgon blir det upp tidigt och på med dammsugaren och helst också putsa fönster. Som vanligt tror jag att jag ska hinna allt - och köpa tulpaner!

27 februari 2006

Livets pusselbitar

Nej, jag skall för all del inte klaga. Jag har ju en underbar familj, mat och kläder, tak över huvudet och jag har möjlighet att studera det jag tycker om.

Men just nu finns det några ganska stora pusselbitar som bara inte vill falla på plats. Precis när man tycker att det ljusnar lite vid horisonten, så uppstår ett spänningsfält som när man försöker pressa ihop två magneter med samma laddning - det trycks ifrån varandra i stället. Tillbaka på ruta ett. Jag försöker ha is i magen och vänta, men det är rätt så frustrerande när det där gula ljuset aldrig verkar kunna slå om till grönt... Kommer det någonsin att göra det? Jag börjar frusta i spiltan, varvar upp gasen, håller ögonen på skaft och örat mot marken men till vad nytta?

Sverige är fullt av arbetslösa akademiker, småföretagare som gett upp och utbrända kvinnor. Får väl trösta mig med att sitta i min kammare och hitta på metaforer.

26 februari 2006

Dumstrut på!

I går kväll satt jag vid datorn och kollade lite bloggar, kollade mail och annat pyssel medan männen i huset satt vid varsin annan dator och höll på med annat. Social life 2006!

När klockan närmade sig kvart i 8 började jag fundera på att vi nog inte skulle hinna äta före, så jag gick ut i köket och började tänka ut "bricka, pålägg, tevatten, mackor" till TV-bordet, varvid jag slog på P4 för att inte missa början. OCH SÅ ÄR DE MITT I RÖSTNINGEN!!!

För första gången i mitt liv har jag tänkt titta på Melodifestivalen och låtit bli att kolla tiden...

MEN - jag såg i alla fall Kikki klädd som gigantisk tropisk fjäril och Magnus C som en "Ken"-docka år 1969. Charmigt värre! OCH så fick jag en hel timme över till att läsa en god bok. T ex "Kvinna eller försvinna" av Anna-Lena Brundin.

23 februari 2006

...i alla fall lite glad...!

Plötsligt händer det, säger reklamen, och tonåringen tar fram ett glas och häller upp mjölken innan han dricker.

I dag fick jag lov att beställa en klipptid hos frisör till sonen T. Detta har aldrig hänt! (Jag har klippt honom i alla år men det sista året har jag nästan inte fått komma intill med saxen.)

Undrens tid är inte förbi. I morgon ringer någon och vill köpa vårt hus...

22 februari 2006

Gör mig glad...

... köp mitt hus!

I går fick vi veta att vi är tillbaka på ruta 1 vad gäller husförsäljningen. Trots mitt stylande inför visningarna har ingen velat köpa detta gula hus, som står ute om natten. Mycket konstigt, tucker jag. Så mycket tulpaner.

För att muntra upp mig lite köpte jag en present till mig själv idag. Eller till hushållet. Till den nya lägenhetens häftiga badrum. Marmorväggar knackar man inte bort, även om färgen inte stämmer med något man har innan. Billigare att köpa nya handdukar. Helst om affären säljer ut för halva priset. Så blev det! Få se om färgerna i datorn är samma som i verkligheten!