Fortsättning följer i den ständiga dokusåpa som är livet. Se förra kapitlet i den här delhandlingen.
Under sökandet efter moppen hittade M en snygg svart damcykel, ganska ny och ganska hel, i ån. Till och med cykelnyckeln satt i, men den var förstås inte låst. Eftersom det var lördagkväll var det inte öppet på Polisen, och efter en sökning på Internet konstaterades att det inte skulle finnas personal i Hjo förrän torsdag eftermiddag. Så cykeln placerades hos oss och låstes tills vidare.
I går, torsdag, tog M cykeln vid handen och knatar iväg till Polisen, vars kontor ligger ett par stenkast hemifrån. Just när han kommer in lägger receptionspersonalen på telefonluren. M framför sitt ärende: -Jag hittade den här cykeln i ån när jag var ute och tittade efter min sons moped... och blir avbruten: -Moped? Hurdan moped? - En blå Suzuki. -Men det ringde precis en Larsson på Ådalsvägen som hade hittat en blå Suzuki i några buskar, bredvid en stor hög dumpad direktreklam. Han skulle kolla vad det var för en massa skräp som låg där och såg då en del av moppen sticka fram...
Jaja. Tändningslåset var förstås uppbrutet men för övrigt hade man inte hunnit göra så stor skada på den. Självklart blev det en tårta hos Larssons på Ådalsvägen (hittelön ville de absolut inte ha) och numera står mopeden inlåst på ett säkert ställe i väntan på lagning och försäljning så småningom.
Slutet gott allting gott. Och man skall aldrig sluta hoppas på underverk.
Om tre månader kanske jag har en "ny" cykel - eller en tårta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar