28 februari 2009

Vita vidder, gnistrande skare...

När det är både strålande sol och lördag måste man ju passa på och göra något av det.

Idag gjorde vi verkligen det.

Eftersom vi inte hade varit uppe vid stugan sedan vi hämtade julgranen, så tyckte vi att det var dags att titta till det åtminstone, så det inte låg en gran över vägen eller så. Nädå, det gjorde det inte, och stugan låg kvar.

252 m ö h och långt inne i skogen är det alltid kallare och mer snö än hemma. Rena alpklimatet, faktiskt. Men en så'n här dag kan det ju vara dagsmeja där också. Så jag beväpnade mig med tjocka sockar, gummistövlar och broddar. Inte helt fel, visade det sig, för sista grusvägen, ca 2 km, var belagd med glansis med ett tunt lager pudersnö, som vi inte vågade halka in på med bilen, utan fick begås per fot.

Strålande väder däruppe också förstås! Skarsnö som höll att gå på, öfsadrôp och små, små videkissar. Korpen flög omkring och letade efter sin fru (lät det som), men det var han ganska ensam om än så länge. Om en månad kommer fågelsången att vara öronbedövande.

Stugan

M provar skaren

Jag kollar så öfsadrôpet sköter sig från taket till "lillastugan" som vi har som förråd



Lotta Lotass på besök?


Några blåsippe-blad trycker intill husväggen


Och knoppar, på väg att brista ut till blad...

26 februari 2009

Aldrig

Kören, ja. I mitt förra inlägg skrev jag att det är en av de friskvårdsaktiviteter jag försöker ägna mig åt för att inte tappa greppet om verkligheten.

Jag skrev också att texterna kunda användas som affirmationer och positiv förstärkning när man känner sig "down". Jag har ju ganska många sådana texter lagrade på min inre hårddisk, men det får alltid plats fler.

Idag är en sådan dag, när man behöver plocka fram en sådan. När man fått tre negativa besked i klarspråk inom ett par timmar, då behöver man det. Och när jag måste upp på banan för en ny intervju i morgon.

Jag tänker dela med mig av en text som finns med i Ulf Nomarks collage "Från tvivel till tro" som vi framförde i lördags. Det fanns flera bra texter där, men det här blev min favorit. Det måste finnas någon starkare som ser till att det blir en morgondag, när jag inte orkar mer. Sången heter "Aldrig".

Bäcken som porlar, svalkar din fot, vattnet är friskt och klart
Solen får värma din frusna kind, vinden känns underbar
Den talar om livet, som föds på nytt, en gryning som nalkas här
Den viskar en sanning du hade glömt bort, den talar om vem jag är

Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig - Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig
Att knoppar spricker ut till blad är mitt löfte om en morgondag
Jag skall aldrig lämna dig

Du trodde att mörkret för alltid var ditt, förtvivlan och hopplöshet
men se hur den svagaste blomma får kraft i vårfrusen jord, den ler
Den sträcker sig långsamt mot vårsolens ljus, en hälsning till Skaparen
Den ropar den sanning du hade glömt bort: I allt har du mig som vän

Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig - Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig
Att knoppar spricker ut till blad är mitt löfte om en morgondag
Jag skall aldrig lämna dig

Mitt i ditt tvivel din blick möter min, en glimt av en evighet

Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig - Jag skall aldrig, nej, aldrig lämna dig
Att knoppar spricker ut till blad är mitt löfte om en morgondag
Jag skall aldrig lämna dig

25 februari 2009

Friskvård

Gårdagens mysko släng av vad-det-nu-var har gått över - tror jag! - men jag hörde om att det varit fler som haft magsmärtor som sedan har mynnat ut i flera influensaliknande symtom, feber osv. Jag kanske inte ska ropa hej än, men det känns bättre i alla fall.

Dagen började hos sjukgymnasten kl 8.15. Hon kunde konstatera att diskarna har läkt nu, tack vare envis träning. Men jag känner fortfarande av ryggen, både där och uppe mellan skulderbladen där jag haft ont av och till sedan tidigare. För att det inte skall bli sämre tycker hon nu att jag skall börja träna på riktigt. Alltså träna-träna. Typ som på gym... AAaaagh...

Jag har verkligen försökt att gå på gym. Flera gånger har jag försökt. Både aerobics, spinning och maskiner och jag TYCKER INTE ATT DET ÄR ROLIGT!!! Hög musik, högt tempo, en massa människor som fladdrar omkring... Näää...

Träning som jag kan fördra i grupp: vattengympa och "friskis"-pass som HGF kör här i sta'n. Om jag inte får hosta. Och, i det senare fallet, om det inte är en massa hopp och spring i den. Man har ju sina veteranskador - knäet gör sig också påmint. Annars vill jag helst träningscykla framför TV eller gå stavgång med P1 i öronen, alldeles ensam.

Nu ska jag i alla fall få gå till sjukgymnastikens lilla träningslokal där det är högst ett par stycken till får plats att träna samtidigt. Jag måste få upp bättre styrka och stabilitet i kroppen, ja, det vet jag ju, och kanske, kanske kan jag komma över min aversion mot att gå på gym och fortsätta träna som "alla andra" sedan. Två gånger i veckan. Hela våren. OMG, hur ska det gå...

För att väga upp detta har jag också lovat mig själv att satsa torsdagskvällarna på körsång nu under våren åtminstone. Jag tar en termin i taget och ser hur det ser ut. När jag inte har någon kör att sjunga i, blir det inte av att jag gör mina sångträningar ensam heller, och då hostar jag mer. Nu har jag hittat en "ny" kör som jag hoppas det skall funka med. Jag började redan i höstas, men då krockade det med flera andra grejor, så nu skall jag försöka planera in detta.

Körsång är ju friskvård på flera plan, inte bara ren muskelträning för min andningsapparat. De som är med i kören är positiva, snälla och trevliga människor och ledaren är kunnig och vet vad han håller på med (det är viktigt). Sångmaterialet är baserat på gospel, med en del avstickare till andra genrer, vilket gör att texterna också bidrar till friskvården. Positiv förstärkning, affirmationer, ren kognitiv terapi... I lördags framförde vi Ulf Nomarks sångcollage "Resa mellan tvivel och tro" i en nästan fullsatt Hjo kyrka. Så här såg det ut då. (Foto Marie Bergström)



24 februari 2009

Denna dagen - ett liv (... igen)

sade "farbror Melker" på Saltkråkan. Fast när han hade suttit och fiskat i flera timmar ändrade han sig och sa "Denna dagen - inte ett liv..."

Ibland undrar jag vad det här är för ett liv. Att mest bara gå och vänta på besked. Nu har jag åtminstone fått några konkreta uppdrag i företaget så jag har något att göra medan jag väntar, alltid något. Om jag inte hade mitt företag, hade jag nog varit ännu mer knäckt.

Denna dagen började med att jag vaknade vid halv 6 och det var stört omöjligt att somna om. M skulle ju som vanligt åka vid halv 7 och då brukar jag somna om en liten stund, om jag inte har någon tid att passa. Men idag var jag uppe och duschade och var klar långt före 7. Trots att det är alldeles tomt i almanackan. Jag var bara helt rastlös i hela kroppen.

Meckade ihop min vanliga rejäla frukost, den enda lyx jag kostar på mig. Kaffe latte, mackor, gröt och en apelsin. Två dagstidningar idag. Slog på datorn och kollade mailen medan jag plockade fram detta. Inget nytt där.

Precis när jag satte mig vid bordet bröt kallsvetten fram och jag höll på att svimma. Det högg i magen som om det satt en kniv i den. Detta satt i under flera minuter och inga åthävor hjälpte. Paniken steg. Är det magsår eller vad? Men så småningom lättade det en aning och jag började frysa lite. Eftersom maten stod färdig på bordet provade jag att äta lite, och det kändes OK, så jag lyckades pilla i mig det mesta. Men jag är fortfarande skakig och frusen efter en dryg timme.

Satte mig vid datorn igen för att kolla upp mina prenumerationer på platsannonser samt mina sociala livlinor bloggy och facebook, och konstaterar att Expressen gjort scoopet om kronprinsessans förlovning - genom min bloggykontakt Thomas Mattson. Vad gjorde man före mikrobloggen? Och i Ring P1 får man mail som säger att man inte får lägga kråkägg i kungens rede... år 2009! En annan tant meddelar beskäftigt att " i min familj säger vi att den som vill ha jobb, han får jobb!" Jo, tack.

Och dagen känns ännu mera surrealistisk.

Behöver nog lägga mig i soffan en halvtimme och se om det blir rätsida på upp och ner. Just nu är det ingen rätsida på någonting.

17 februari 2009

Jaha - och?

Fick just ett brev på posten. Det kom från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Lungmedicin och allergologi. Bara det gör ju att man hanterar brevet med största respekt och tänker att detta måste vara något allvarligt och viktigt besked.

Under förra året åkte jag ner till Göteborg ett par gånger och gjorde ytterligare undersökningar med anledning av min hosta. Genom tester i Skövde (återkommande undersökningar med ojämna mellanrum sedan 1991) hade de konstaterat "sensorisk hyperreaktivitet" men Sahlgrenska ville ändå kolla igenom några tester en gång till, för att se om det var något avvikande i resultatet. Den enda avvikelsen de hittade var att jag faktiskt reagerade på astmamedicin, men från extremt bra utblåsningsresultat, till ännu bättre... Jag har alltså inte astma eftersom jag har så bra reslutat innan jag tar medicinen, och inte reagerar det minsta på olika allergitester. Hostan dyker också upp helt irrationellt, ibland på direkt provokation men oftast helt utan. Nu har jag dessutom gjort s k PEF-test hemma under flera veckor och blåst och blåst och blåst... men av diagrammet har jag själv förstått att det inte visar något resultat alls. Bara en jättebra lungkapacitet (idrottsman eller sångare, sa de i Göteborg! Pick your choice!)

Svaret jag fick idag löd: Utredningen som förväntat har inte visat några hållpunkter att du har astma och således finns det ingen anledning att behandla dig med astmamedicin. Däremot är det diagnosen sensorisk hyperreaktivitet ställd sedan tidigare och denna förklarar ju också din symtombild.

Ööööh? Ja, jag har skrivit av exakt som det står. Detta är en utbildad, leg läkare som har skrivit. Om han var osäker på svenskan (att döma av hans namn kommer han från ett land utanför Sverige, men inte alltför långt bort) kunde han ju bett någon läsa igenom formuleringen. Men det var inte poängen just nu.

Jag bara undrar varför de skickade denna "sammanställning" av utredningen över huvud taget. Den innehåller ju ingenting av vikt! Det står ju inte ens om utredningen kan ses som avslutad, om jag skall höra av mig någonstans om besvären kvarstår eller om de sparar mina uppgifter för pågående forskning om "symtombilden". För jag vet att det finns sådan forskning på SUS.

De kunde sparat portot och bekostat en kvarts semla med den utgiften. Och skickat ett mail.

09 februari 2009

Med blandade känslor

... lagar jag matportioner åt mamma, att frysa in så att hon kan tina upp och värma i mikron. En låda i taget. Bara en låda, säger jag varje gång vi pratar om det. För pappa kommer ju inte hem och äter mer. Han behöver ingen mat längre. Det är drygt fyra år sedan.

Några gånger har hon sparat lite mat i portionslådan. Ifall det kommer någon till kvällen som vill äta. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att det inte kommer någon, hjärnan vägrar att förstå. Det har hänt att någon låda blivit upptinad och bortglömd i kylskåpet, men det är i alla fall mycket mindre mat som får slängas nu än innan jag började med det här systemet. När hon lagade kålpudding eller lutfisk för 4 eller 6 personer, åt av det en eller kanske två gånger och glömde bort det. Lutfisk som har stått i tre veckor är inte kul, kan jag säga.

Vi ser också till att någon av oss följer med och handlar färskvarorna en gång i veckan, så att det inte köps fyra semlor som ingen äter upp, eller ett jättepaket stekfläsk som blir liggande. För att pappa vill nog ha det. Konstigt nog tycker hon att det går ganska bra, verkar det som. Fast vi är ganska "stränga". Det är ju en ekonomisk fråga också.

Jag tycker inte att det är så mycket jobb att göra 15 portioner på en gång och frysa in. Man kokar några portioner pasta, gör potatismos eller bulgur och fördelar i burkarna, pytsar i frysta grönsaker ur färdigblandade påsar (typ ärter/majs/paprika eller sommargrönsaker) och så har man korv, kassler, laxfiléer, kycklingfiléer, köttfärs etc att sprida ut över detta. Några olika råvaror varje gång och med viss variation, så att det inte blir exakt lika i mer än 2-3 burkar. Det tar inte mer än ca tre timmar varannan vecka.

Medan matlagningen går av sig själv, funderar jag på vilket projekt det är att laga mat egentligen. Det som har gått av sig själv även för mamma i en massa år, visserligen lite svårare sedan bilolyckan som nästan kostade henne livet för drygt 30 år sedan, fungerar knackigt nu när hjärnan saktar in ännu mer, med ålderns rätt. Det är sorgligt att se att hjärnan helt enkelt inte är kapabel till planeringen och överblicken längre, fast hon själv märker ingen skillnad förrän hon skall sätta igång. För då blir det för mycket eller inget alls.

Jag menar, så många moment: 1) vad skall det bli? Kolla extrapriser/säsong, vad är familjen och jag sugna på? är det möjligt att laga med hänsyn till arbetstid osv.? 2) Gå och handla - vad finns i kylskåp och torrskafferi? Är det något som står och blir gammalt, som måste "göras av med" först? Ta på ytterkläder och lämpliga skor, vantar? Bara handla det som står på lappen, inte för mycket impulsköp som inte blir tillagade eller infrysta! Inte handla till någon som inte kommer hem och skall äta! 3) Komma hem med varorna, hänga av sig ytterkläderna, lägga in det som skall vara kallt resp torrt, förpacka t ex stora "fynd"-förpackningar i mindre för infrysning. 4) Ta fram det som skall tillagas i lagom tid, beräkna åtgång, tillbehör, olika tillagningstid för olika råvaror och så laga till detta. Komma ihåg att ta fram tomaten eller salladshuvudet som ligger i grönsakslådan i kylen, och skära till det. 5) Duka, lägga upp maten, äta. 6) Plocka in ev rester i rätt typ av förpackning, eller slänga direkt. 7) Diska.

Själv säger hon ibland att hon skall baka något, eller brodera eller virka, "när hon blir bättre". Så hon får förstås ha ingredienser, t ex bakpulver och torrjäst, hemma ifall. Men det händer inte längre. Hon har handarbeten på gång också, men det händer inte mycket med dem heller. Jag säger trots allt inte emot, för så länge hon har känslan av att hon kan göra saker, så håller hon humöret uppe, och det är viktigt. Konstigt nog blir hon inte ledsen eller arg på sin egen oförmåga när det inte blir något av. På något sätt märker hon det inte. Eller när vi för femtioelfte gången säger att pappa inte kommer hem och äter. Nej visst nej, konstaterar hon då. Jag tror att medvetandet har en naturlig, barmhärtig skyddsbarriär som träder in vid vissa lägen.

Så att vi, som fortfarande orkar med, får ta den större delen av frustrationen och sorgen efter den mamma vi hade för länge sedan. Hon finns ju kvar därinne och glimtar fram ibland ändå. Nu får vi gilla läget. Och finna en viss tröst i att vi kan hjälpas åt att få vardagen att fungera för henne i det här läget. Hur det blir sedan får vi ta då.

04 februari 2009

Ännu en grå dag

och jag kom på att jag inte har skrivit på denna blogg på ett tag. Jag har ju lite mer att skriva om på Min blogg mot horisonten - där jag skriver om arbetsrelaterade och arbetslösrelaterade saker. Inte för att det händer så mycket, det är mest inuti mitt huvud som det händer. Det flyger sannerligen inte några stekta sparvar in i munnen i form av jobberbjudanden. Jag jagar ju både uppdrag till mitt eget företag och tillsvidaretjänster, och just nu är det trögt på båda fronter. Men nu MÅSTE jag verkligen få något mera fast. (Ja, jag vet att jag har sagt det i snart tre år men jag förtränger det.)

Det tråkigaste är att gå och vakta telefonen. När jag förflyttar mig här hemma, där jag ju också har mitt kontor, går jag ofta med en telefon i varje hand. Bokstavligen. Och kollar mailen, nu har jag begränsat mig till fem gånger om dagen, annars blir man helt rutig i huvudet. Man får ju inte fler mail för att man kollar oftare.

En ljusglimt och en livlina till yttervärlden, som jag hittade i slutet av oktober, är min mikroblogg. Det låter helknäppt, men där finns andra människor som också vill ha någon att prata lite strunt med emellanåt. Många som jobbar ensamma och en del som tar en paus lite då och då och skriver en rad. En del sms-ar från tunnelbana eller tåg, eller promenad med hunden. Och så kan man svara på varandras inlägg om man vill. Och lägga in bilder. Många i mediabranschen, men också en del andra, t ex lärare och annat "löst folk".

Det häftigaste hittills är att vi fick vara med om en födsel nästan i realtid! Läs här! Annars är det mest snack om att man är sugen på en semla, att man ska på intervju, att man just har fått influensa eller att barnen sagt något kul. Ungefär som man pratar på den fikarast, som man saknar så när man inte har några arbetskamrater...