30 december 2008

De' e' tråkigt här...

Tyst och tomt och inget att göra - känns det som. Vad skall man hitta på? Vet inte. Hitta på nå't. Plötsligt kommer jag ihåg den här:



Nödvändig pryl att spara från julafton och ta fram i väntan på nyårsafton! Smäll på!

28 december 2008

Hannibal väcker glömda minnen

Då och då säger sonen T på anmodan att hans eventuelle framtida son skall heta Hannibal. Jag vet inte om jag tror på det riktigt, men det är ju onekligen ett ovanligt namn som på en gång klingar både coolt och klassiskt.

Just nu går en brittisk dokumentär på Svt1 med samma namn. Den handlar om "den" Hannibal, alltså han som tågade över Alperna med elefanter.* Inte Hannibal Lector...

Allteftersom berättelsen framskrider och de välkända namnen yttras kommer jag på mig själv med att vara tillbaka i 17-årsåldern, i ett dammigt klassrum på Västerhöjdskolan. Jag ser framför mig den inspirerande läraren G vifta med armbågarna. I öronen ringer latinska sentenser och lösryckta rader ur läroboken i latin. Och jag vet vad de betyder dessutom!

Hannibal ante portas.
Italia pulchra est. Forum Romanum nos delectat.
Praeterea censeo Cartaginem esse delendam.
Omnia mea mecum porto.
Et tu, Brute. Alea iacta est.
Basilicasne ac templae heri Romam visitavisti, Fabia? **

Och så vidare.

Undrar om det är ett tecken på att jag håller på att bli senil?

* 23.20 Hannibal
Brittisk dramadokumentär från 2006. På 200-talet före Kristus tycktes inget stå i vägen för stormakten Rom. Men Kartagos unge överbefälhavare Hannibal trotsade det fredsfördrag som hans rike tvingats till. I en av historiens djärvaste militära manövrar förde han en stor armé med 37 elefanter över Alperna och vann tre betydande fältslag före den viktigaste segern över den romerska armén vid Cannae år 216. I en generöst bildflödande dramadokumentär möter tittarna både människan och den geniale strategen Hannibal.

** du som saknar en översättning här kan skriva in en egen som kommentar nedan!

27 december 2008

Anekdot från storstaden

Dottern F har mycket för sig i Stockholm, det förstår vi. Ett och annat når vår öron, men det mesta får vi säkert inte veta.Det är väl så det ska vara. Man kan ju inte berätta allt för mamma.

En smårolig anekdot ur verkligheten som hon berättade nu när hon kom hem är i alla fall den om när hon var på Konsum och handlade. Konsum i Gamla Sta'n, vid Järntorget. När hon står och lägger ner grejorna i sin kasse ser hon i ögonvrån att en kille och en tjej hejar på varandra intill henne och pratar som om de inte har setts på ett tag. De ser vagt bekanta ut, så hon tittar upp och lyssnar till lite för att se efter vilka det är - om hon kanske känner dem och bör säga hej hon också, eller så.

Då ser hon att det är inga mindre än "Arn" och "Cecilia" ur filmerna från Jan Guillous böcker. Alltså Joakim Nätterqvist och Sofia Helin. De behövde väl också handla.

Nä, hon hälsade inte ... det gör man inte i Stockholm.

12 december 2008

Sluta aldrig

...hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig vänta, under kan ju ske - jag vet inte var jag har sett den lilla versen. Broderad på en korsstygnsbonad, kanske.

I alla fall. Hoppet lär vara det sista som överger människan, även när man tycker att det är fullständigt svart. Och när man hör att något går bra för en medmänniska så flammar den lilla, lilla glöden upp igen och man vågar hoppas ett litet tag till. Plötsligt händer det. Bevisligen. NÅGON vinner ju i varje lotteri. Jag vet i alla fall om en som jag känner personligen som vunnit en högvinst på triss.

I går pratade jag med svägerskan E som opererades mot bröstcancer för tre veckor sedan. Man hinner tänka väldigt mycket, både före och efter en sådan operation, innan man får besked om hur det har gått. Min bild av cancer är ju smärta, smärta, smärta och sedan diagnos, operation, behandlingar med cytostatika och strålning, återfall och så behandling igen. Ovisshet under ett par års tid. I det här fallet var det knappt någon fysisk smärta alls utan diagnos efter mammografi, operation och så är det borta! Visserligen kommer E att få ta medicin i några år framåt för säkerhets skull, men hon mår fantastiskt bra efter omständigheterna och skall börja jobba i nästa vecka ... Redan! Har knappt fattat det än - det är ju en svår sjukdom, som folk dör av! Vilken fin julklapp för familjen - de fyra barnen och snart tre barnbarnen!

Då och då kommer även rapporter om att någon av mina kurskompisar får jobb. En del får fast jobb, andra vikariat eller projektanställningar. Så vad gör jag då? Fortsätter att skicka in ansökningar med en dåres envishet. Skickar och skickar och skickar till alla som utlyser något som kan tänkas passa mig. Ringer till affärer i sta'n och frågar om de behöver extra folk före jul - men det behöver de inte. Så jag fortsätter att dammsuga annonserna och skicka och skicka. Sluta aldrig ... *Och alldeles nyss ringde dottern R och berättade att hennes vikariat har blivit förlängt fram till sommaren med i stort sett samma uppgifter, där hon har trivts så bra. Det innebär att hon är lasad och i höst kommer att uppnå det antal dagar då hon blir "fast anställd" i kommunen, även om hon kanske får "springvicka" ett tag då. Det var inte alls länge sedan hon trodde att det skulle dröja många, många år!*

Med ryggen tänker jag inte heller ge upp, fast det är väldigt segt. Jag övar och övar, men gör bara små, små framsteg känns det som. Den sista värken vill inte ge sig. Idag föreslog sjukgymnasten att jag kunde pröva att spänna fast mig strax nedanför midjan med en rem runt strykbrädan utlagd på golvet när jag gör mina övningar. Detta för att hålla hela bäckenet mot underlaget och få till effektivare behandling av mina olydiga diskar. Annars måste någon stackars familjemedlem finnas till hands och trycka emot för kung och fosterland. Helst skall de också köra in tummarna i ryggen på ett speciellt ställe som hon visade mig idag. Det blir ju svårare att ordna med strykbrädan. Men familjen finns ju inte till hands en gång i timmen, så om detta varar länge till så är frågan om jag inte skall leta fram ett par gamla svångremmar som räcker runt både mig och strykbrädan i alla fall!

09 december 2008

Positiv självbild

Var hos sjukgymnasten idag igen och försöker så smått känna mig bättre och bättre. Idag pratade vi om att jag kan börja ta promenader, eller t o m "pinn-promenader" (sonens namn på stavgång för sådär 10 år sedan). Inte bara gå för att jag måste ta mig hit eller dit.

Friskt vågat! När jag skulle bort till Hem och Hobby Skövdevägen knappt 2 km hemifrån, och hade möjligheten att få skjuts dit, så tänkte jag att OK, då PROMENERAR jag hem. Jag skulle ju inte handla något tungt. (För bära får jag fortfarande inte.)

Så efter att ha vandrat runt några varv inne i affären anträdde jag alltså hemvandringen. Traskade på i lugn och jämn takt, sträckte på ryggen och svankade så fint och tyckte att det här gick ju riktigt bra. Så jag kunde lika gärna slinka in på Ica och handla ett par mindre saker där också, tänkte jag.

När jag närmade mig Ica västerifrån tyckte jag fortfarande att jag gick riktigt flytande. Då kommer en bil tutande bakom mig, saktar in och rutan hissas ner. Det var vännen I. "Stackare, är du alldeles justerad?" sa hon. Va, jag? "Nja, inte mer än vanligt", svarade jag. "Jag tyckte du haltade så dant. Vill du ha skjuts?" (Då var vi alltså ca 300 m från hemmets dörr.) Nu skulle jag ju in på Ica, så jag tackade nej, men jag kände mig omedelbart väldigt mycket tröttare i ryggen...

08 december 2008

Seger!

Idag har jag lyckats både lägga in tvätt i maskinen och ta ut och hänga upp den utan att ryggen protesterade alltför högljutt! Det känns fantastiskt.

Tyvärr tar det fortfarande stopp vid försök att tömma diskmaskinens undre korg, att bära ut soporna eller "drag- och vrid"-rörelser som dammsugning etc.

Men när det hugger till i ryggen, i höften eller i benet återkallar jag känslan av totalförlamning som jag hade då jag vaknade den där morgonen för nästan nio veckor sedan - och inser att jag kanske snart kommer att kunna vara helt återställd.

Jag kommer nog ändå att använda min rullkudde för svanken ett bra tag till! Livrädd för att detta skall hända igen.

En annan viktig händelse idag: Sonen T är iväg för bedömning av huruvida han skall kunna tjäna kung och fosterland i det svenska försvaret. M a o är han i Göteborg och mönstrar. Min son! Han har aldrig varit någon "stridsman" och jag har svårt att se hur han skall kunna inordna sig i någon gren av armén, men skulle det bli så att han inte kommer in på någon vidareutbildning till hösten kan han tänka sig att "rycka in". Men i dagsläget tänker han nog inte anmäla sig som frivillig. Det går tydligen att mönstra igen om man vill.

Får se vad han säger efter den här dagen. Hans uppfattning om försvaret hittills är nog färgad av alltför flitigt läsande av 91:an, är jag rädd...

01 december 2008

Första dagen

på sex veckor som jag inte har tagit en enda värktablett!

Fortfarande känner jag av ryggen och sitter med min rullkudde i svanken, trampar försiktigt när jag går och bär minsta möjliga. Jag gör mina bakåttöjningar och skall gå till sjukgymnasten varje dag den här veckan. Snart har jag frikort. Men ändå.

Kanske, kanske håller det hela kvällen så jag slipper ta något smärtstillande innan jag lägger mig!

En ovan känsla.

17 november 2008

Morgon mellan fjällen



Tänk så många ställen det finns där man inte varit än! Bara i Sverige!
I helgen gjorde vi en miniturné till norra Värmland tillsammans med svåger och svägerska för att bara komma bort, glömma alla fundror och fnulor och slappa lite. Och det blev verkligen en "mat- och sovhelg"! Bilden ovan är utsikten från deras stuga. Det kom pyttelite snö på söndagsmorgonen, så man behövde inte känna sig stressad för att man inte hade skidor med sig. För övrigt var det mest lera, så det blev inga längre promenader heller. Och ryggen höll hyfsat, tack vare täta sjukgymnast-övningar och värktabletter...

En liten kulturutflykt tog vi trots allt. Vi åkte till närbelägna Ransby och såg Pilgrimstapeten. Ett fascinerande 40 m långt konstverk med Bayeux-tapeten som förebild, men framställt till Nidaros-jubileet i Trondheim 1997 av ett tiotal arbetslösa värmländska damer. Broderierna föreställer scener från den 70 mil långa pilgrimsleden mellan Hammarö och Nidaros längs Klarälvens dalgång, och speglar även tidens gång under typ tusen år, som syns på detaljen ovan. Väldigt kul att ha sett!

Tusen tack för senast, E och D! Vi hörs framåt helgen!

10 november 2008

"Fortfarande skör..."

I mitt förra inlägg nämnde jag lite om att jag hade råkat ut för en extra besvärlig ischias-smärta. Den blev bara värre och värre, så nu har jag varit i kontakt med vårdcentralen som ordnade recept på starkare tabletter och placerade mig i ett ryggprojekt hos sjukgymnastiken.

Som tur var lottades jag i den grupp som skulle få behandling omedelbart och intensivt, inte i referensgruppen som skulle få vänta i fyra veckor på sin behandling. Studien gäller nämligen att kolla om det gör någon skillnad i hur fort man tillfrisknar om behandlingen påbörjas direkt eller om man får vänta.

Sjukgymnasten konstaterade snart att det jag lider av är "posteriort derangement", en utbuktning av en disk mellan ryggkotorna orsakad av felaktig belastning på något sätt. Hade jag fått vänta en månad på behandling hade jag kunnat utveckla diskbråck. Aaaaj...

Det här har gjort tillräckligt ont, det är nog något av det värsta jag varit med om! Men nu är jag som sagt igång med behandling och springer nere på sjukgymnastiken var och varannan dag, känns det som. I torsdags när jag först skulle dit, tänkte jag att jag får väl en uppläxning för att jag bär väskan på samma axel jämt, och att jag inte får ha högklackat osv. Men det har de inte sagt något om - än!

Däremot, när tillståndet ovan var konstaterat, placerades jag direkt i magläge på en massagebrits och kom inte ur fläcken på tre (3) timmar. Detta för att få diskinnehållet att på egen hand leta sig in mellan kotorna igen med hjälp av bl a gravitationen. Själva behandlingen är inte heller smärtfri och jag skulle aldrig i livet vågat göra detta på egen hand! Men redan när jag gick därifrån kunde jag faktiskt gå upprätt, och överge min nya "ringaren av Notre Dame"-stil som jag lagt mig till med - för att över huvud taget kunna ta mig fram.

Nu har jag varit där ytterligare ett par gånger och det BLIR ju bättre, fast det går för långsamt, tycker både sjukgymnasten och jag. Hon är inte bara min namne utan också lika otålig. Jag har fått några käcka övningar som jag gör typ en kvart varje timme när jag är hemma, så mycket mer hinns inte med. Se bild.Högklackade skor kan jag bara drömma om just nu. Jag har pallat upp datorn så jag står och jobbar med den, och jag skall helst inte sitta alls. Men när jag gör det kortare stunder skall jag ha en rullkudde i svanken. Annars får jag bara lov att sitta när jag trampar på motionscykeln, det är bra. Jag skall hålla mig i rörelse - och det känner jag ju själv också, att det hjälper. Men det måste vara rätt rörelse, inget som helst framåtböj!

Fortfarande har jag inte försökt gå längre sträckor, men jag har ju cykel som tar mig till mitt jobb. Just nu är jag lite tacksam för att jag inte har heltidsjobb på något kontor, utan det här vikariatet på ett par, tre timmar per dag. Jag kan ju röra mig litegrann där också. Resten av dagen gör jag som sagt mina övningar och så är det ju det vanliga annonsdammsugeriet och ett och annat uppdrag, både ideellt och i företaget på gång. Fast jag ligger lite lågt.

Nu är det drygt två veckor sedan jag fick det här, och jag har verkligen fått en ny medkänsla med dem som går med ständig värk som inte går att göra något åt! Jag begriper inte hur man står ut.

När det här gått över skall jag aldrig mer klaga på något! Fast - det tar väl bara någon vecka innan man tar det för givet att man ska vara rörlig igen...

03 november 2008

Varför bloggar man egentligen?

Tja, det finns många skäl. Enbart jag själv skulle kunna räkna upp ett dussin. Liksom orsaker till att man läser andras bloggar.

Ett skäl är att man kan få viss tröst av sina medmänniskor. Att man inser att man inte är så knäpp ändå, eller att man inte är ensam om det i alla fall. Läs t ex här.

Under några nätter har jag haft väldigt svårt att sova p g a en extra besvärlig ischias. Då blir det så att man ligger och lyssnar på gamla radioprogram i podradio i mp3-spelaren, för att låta bli att tänka "vad ont det gör, vad ont det gör" precis hela tiden. I går kväll tittade jag dessutom på Poirot precis innan jag gick och lade mig, rutig i ögonen av trötthet. Så min hjärna var lagom uppmjukad med intryck för värsta mardrömmarna. Plus så mycket värktabletter som jag vågade ta. Det kan bli hur konstigt som helst.

Jag drömde bl a att mitt nya webforum Bloggy var en slags spioncentral, där man följdes varje gång man skrev in en kommentar. Tog man fram vissa personers inlägg för att kommentera så vreds kniven om i vänster höft (ischias-värken, alltså). Ändå gick det inte att sluta bläddra bland inläggen... Det tog en lång stund sedan jag vaknat att fatta att det gjorde lika ont ändå!

När jag vaknar på riktigt, på morgonen, tänker jag skamset på dem som alltid har sådan här, eller värre, värk. Och som drömmer hejdlösa mardrömmar varenda natt. Hur står man ut???

Det här går ju över, det vet jag ju. Det har jag läst på Internet...

28 oktober 2008

Något att bita i...:)

Bara för det så fick jag en avancerad utmaning på utrikiska till och med. Få se om jag kan hålla tungan rätt i mun och fixar det innan House börjar!

“Instructions: Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food - but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.

Here’s what I want you to do:
1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.
2) Bold all the items you’ve eaten.
3) Cross out any items that you would never consider eating. (Kursivera om det inte gå att stryka)
4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.

The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)
2. Nettle tea (nässelte)
3. Huevos rancheros (ägg på mexikanskt ranchsätt?)
4. Steak tartare (råbiff)
5. Crocodile (krokodil)
6. Black pudding (blodpudding)
7. Cheese fondue (ostfondue)
8. Carp (karp)
9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)
10. Baba ghanoush (aubergineröra)
11. Calamari (bläckfisk)
12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)
13. PB&J sandwich (smörgås med jordnötssmör och sylt)
14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)
15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)
16. Epoisses (en specifik fransk ost)
17. Black truffle (svart tryffel)
18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)
19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)
20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)
21. Heirloom tomatoes (botaniska tomater?)
22. Fresh wild berries (vilda färska bär)
23. Foie gras (gåslever)
24. Rice and beans (ris och bönor)
25. Brawn, or head cheese (aladåb)
26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)
27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk) (har haft en brasiliansk utbytesstudent boende hemma hos oss!)
28. Oysters (ostron)
29. Baklava (turkiskt bakverk)
30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)
31. Wasabi peas (wasabiärtor)
32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)
33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)
34. Sauerkraut (surkål)
35. Root beer float (en variation på glass i läsk)
36. Cognac with a fat cigar
37. Clotted Creme tea (något form av smör som serveras till te?)
38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)
39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)
40. Oxtail (oxsvans)
41. Curried Goat (brittisk getgryta)
42. Whole insects (hela insekter)
43. Phaal (en indisk curry)
44. Goat’s milk (getmjölk)
45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)
46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)
47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)
48. Eel (ål)
49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)
50. Sea urchin (sjöborre)
51. Prickly pear (en sorts kaktus)( vi kallar det indisk fikon i Portugal)
52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)
53. Abalone (havsöra)
54. Paneer (en ost)
55. McDonald’s Big Mac Meal
56. Spaetzle (tysk pasta) (trodde det var nåt österrikiskt)
57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)
58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites ost och brunsås)
60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd) (I portugal heter det Alfarroba)
61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)
62. Sweetbreads (bräss)
63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)
64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)
65. Durian (en frukt)
66. Frogs’ legs (grodlår)
67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)
68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)
69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)
70. Chitterlings, or andouillette
71. Gazpacho (kall grönsakssoppa) Mmmm, jättegott!!!
72. Caviar and blini (kaviar och blini)
73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)
74. Gjetost, or brunost (mesost)
75. Roadkill (överkört djur)
76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)
77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)
78. Snail (snigel)
79. Lapsang chousong (rökt svart te) Gott gott!
80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)
81. Tom yum (en thailändsk soppa)
82. Eggs benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)
83. Pocky (choklad på kexpinne)
84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)
85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)
86. Hare (hare)
87. Goulash (ungersk gryta)
88. Flowers (blommor)
89. Horse (häst)
90. Criollo chocolate (choklad gjord på den “finaste” chokladbönan criollo)
91. Spam (pressat konserverat kött)
92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)
93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)
94. Catfish (malfisk)
95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)
96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)
97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)
98. Polenta (majsmjöl)
99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Mountain på Jamaica)
100. Snake (orm)



Ojdå, jag hade visst en hel del kvar att pröva! Och klar blev jag i god tid till House! Skickar vidare den här utmaningen till Lina!

Ännu en utmaning

Eftersom ni, alla mina miljontals läsare och medbloggare, är så slöa med att skicka bloggutmaningar till mig, så gör jag återigen så att jag helt enkelt snor en rolig utmaning som jag läste på en blogg tillhörande en av mina nya "bloggy"-kontakter. Jag utmanar mig själv, alltså.


Var ligger din mobil när du sover?

På nattygsbordet eller på laddning i eluttaget till höger om balkongdörren.

Hur ofta ligger din mobil hemma utan batterier?
Aldrig.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Jag har den alltid med mig eftersom jag inbillar mig att om jag glömmer den så kommer någon att ringa och vilja erbjuda mig ett superbra jobb eller uppdrag. Svarar jag inte ringer de till nästa.

Får du någon gång höra att du är en mobilälskare?
Nää.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
Inte många. Typ någon timme i månaden. Använder mest mobilen till sms och att ta emot samtal på.

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
En.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Nej. Jag stänger av den (med röstbrevlåda på givetvis!) för att den inte skall störa i onödan.

Vad står de i det 4e sms:et i din inkorg?
"Haha!! Ordförståelsen var skitenkel..." (från sonen T som gjorde högskoleprovet i lördags)

Vad står de i det senaste skickade sms:et?
"Varför svarar du inte i telefonen? Ring eller sms-a när du sett detta! Mamma" (till sonen T som sov borta över natten utan att göra upp några planer för när man kunde väntas höra av honom härnäst... skickat framåt middagen idag)

Vem är överst på listan över missade samtal?
Maken.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
En elev på Kulturskolan, där jag vikarierar.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
Eurovoice (röstbrevlådan)

Vad har du som bakgrundsbild?
En solig bild på två av mina barn på en uterestaurang i Stockholm.

Hur mkt batteri har du?
Ungefär 3/4-fullt

Vem är 8 på din kontaktlista?
En tandläkare som jag brukar göra julgodis ihop med.

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
Gnosjö Service-Tryck (en jobbkontakt från i somras)

Vad heter din mobil, som bluethooth namn?
Evalution

Den bästa låten på din mobil?
Har bara The Real Group, de gör bara bra låtar! Telephone Talking är ringsignal.

Den sämsta låten på din mobil?
Se förra svaret

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
En bild på sonen T's nya favvo-tröja (modell Pippi)

Hur mkt är klockan när du gör detta?
18:49


Nu skall jag i alla fall utmana någon annan, som kanske uppskattar lite pyssel ... varför inte Camilla?

22 oktober 2008

Valfri klädsel...

...då väljer sonen T svart kostym, vit skjorta och svart slips när han skall på begravning. Första gången utan familjen, första gången begravning av en jämnårig.

En 18-åring skall inte behöva vara med om det. Inte den dödas föräldrar och bröder heller.

Han säger inte så mycket, sonen T. Men när han väl gör det så skall man finnas till hands. Om det så gäller att prata om döden, människors fördomar eller varför jag inte har så mycket punkplattor bland mina gamla LP-skivor.

Har inte en aning om vad de andra i klassen valde att ha på sig. Har inte frågat. Troligen något annat än svart kostym och slips. Sonen T väljer själv. Det har han alltid gjort.

21 oktober 2008

Att vara stolt

I regel ses det inte som något eftersträvansvärt att vara stolt över något man gjort, kan eller klarat av. Inte heller över sina barn. I alla fall får man inte prata om att man är det.

Fast ibland blir man stolt på ett sätt som mer liknar ödmjuk förundran - ojdå, var det faktiskt jag som kunde detta, och det blev så fint... Eller när man plötsligt kommer på en problemlösning. Mer typ tacksam över att saker och ting fungerar och getterna är på plats i stallet, så att säga. (Att det inte fungerar alls i andra lägen kan man ju försöka tänka bort.)

Kanske har Mia Törnblom och hennes bok "Självkänsla nu" satt lite spår i alla fall. I den boken föreslår hon ju att man skall lista tre saker som har varit bra varje dag och tre saker man är tacksam för. Det kan vara helt olika saker, stora och små, som kanske bara betyder något för ens egen del. Man skall skriva ner det i en egen "bra-bok".

Idag är jag stolt över tre saker.

1) Jag lyckades fånga in och släppa ut en liten pilfink igår. Den hade förirrat sig in på vinden och flaxade mot fönstret som inte gick att öppna. Med hjälp av en hink och ett stort lock till en förvaringslåda gjorde jag som man gör med humlor, fast med glas och papper... Bar ner det skräckslaget trummande paketet en trappa och fick ut alltihopa på balkongen där den stackarn återvann friheten utan alltför stora men.

2) Efter mycket sökande fick jag tag i text och ackordanalys till en låt som en av sångeleverna vill sjunga. Hade ingen aning om vilken site man kunde hitta den på och alldeles ensam var jag, utan någon att fråga. Texten fanns på massor av sidor, men slutligen fann jag alltså även ackorden. Melodin plankade jag ner redan förra veckan, från Youtube. Det är jag också lite stolt över ...

3) Skolturnén igår - vi var ungefär 40 pers i ålder från 6 år och uppåt, 5 av oss vuxna och lärare. Det är ganska mycket prylar att hålla ordning på när man börjar kolla; alla instrument förstås, men också notställ, mikrofoner, alla noter och så elevernas personliga tillhörigheter, som cykelhjälmar och vantar. Allt flöt på så bra, ingen blev ledsen och "mina" barnkörer sjöng som om de aldrig hade gjort annat. Även kvällens föreställning inför ca 200 anhöriga och andra intresserade gick som på räls. Då är man stolt över att få vara med. Att vara en liten del av ett lärarteam som hjälps åt att få en stor skock elever att sträva åt samma håll och få det att låta riktigt bra. Och jobba ihop med sådana lärarproffs som dessutom har en god och hjärtlig kompisanda, det är värt mycket!

13 oktober 2008

I skymningen

Går man ut i den lilla lilla staden så är det nästan oundvikligt att på väg i något ärende passera det grå huset vid ån.

Skulle det vara kväll, så är en lykta med ett ljus tänd på trappan.

Nu har det gått drygt en vecka sedan det hemska inträffade, men det går inte en dag utan att jag flera gånger tänker på dem som bor och en gång har bott i huset. På dem som har vuxit upp där, som har flyttat därifrån och som bor kvar där. Hur livet kan ändras för att vi vill eller inte vill. Och hur liv och förhoppningar kan bytas ut mot en nattsvart, bottenlös förtvivlan när någon plötsligt inte längre finns. Någon som en gång sprang runt i den frodiga trädgården och lekte. Någon som gick in och ut hos kompisarna och var på barnkalas hemma hos oss. 

Fast det är några år sedan dess, så ser jag det lilla ansiktet tydligt framför mig. Inom mig. Och inser än en gång att vi bara har våra barn och andra närstående till låns. Vi har inte löfte om en enda minut till. Inga garantier för att mina barn skall gå skadefria genom livet och få dö "gamla och mätta på år".

Jag tror det var Astrid Lindgren som uttryckte att "det är något fel när barnen dör före sina föräldrar". Hon visste ju hur det kändes, och levde med det många år av sitt långa liv. 

Det gör så ont att tänka på mina vänner som sörjer, och att sätta mig i deras ställe ens för en liten stund. Jag kan inte göra något för att lätta deras börda. Det finns ingen tröst att ge, jag kunde ju bara höra av mig med mitt deltagande och sedan finnas här och fortsätta med mitt. 

Och jag tänker än en gång på det grå huset och på dem som varje kväll tänder ljuset i lyktan på trappan. Kanske, kanske finns de runda blå ögonen nu i en annan dimension som någonstans ifrån ser hur den lilla lågan brinner. 

05 oktober 2008

Stoppa världen

...jag vill kliva av!

Just när man tycker att man kommer upp på rätt köl efter senaste veckans inre och yttre turbulens händer det här.

Ytterligare en ung Hjo-bo. Den här gången klasskompis med sonen T under alla år sedan urminnes tider - ja, samma dagmamma redan före skolstarten, faktiskt. Dessutom har jag även "connections" med föräldrarna genom jobb, gemensamma intressen och nätverk.

Man går som bedövad. Och bedrövad. 

03 oktober 2008

En dag i Göteborg

Sedan länge visste jag att jag skulle åka till Göteborg i går, på ytterligare en undersökning i det som har blivit en evighetsutredning av min hosta (sensorisk hyperreaktivitet, som det heter med ett finare uttryck). Om de möjligen kunde hitta någon förklaring och förhoppningsvis bot eller lindring av symtomen.

Hade ju tänkt att det även skulle bli en utflykt, en "glad dag" som mormor kallade det, då jag kunde shoppa lite kläder inför mitt nya jobb osv... Jag tänkte också ta ett krafttag i min föresats att bättra på min lokalkännedom om staden Göteborg, som jag med mitt urdåliga lokalsinne aldrig riktigt har begripit mig på, genom att promenera omkring lite på egen hand i höstsolen.

Nu blev det ju inte så. "Det blir aldrig som en tänkt sig". Shoppinglustan var totalt noll och inskränkte sig till ett besök i en garnaffär för att inhandla ett speciellt garn som jag under ett par veckor har tänkt mig att påbörja en ny stickning i. En tröststickning får det ju bli nu. 

Min andra föresats, om att orientera mig i sta'n, fick väl något bättre resultat, även om inte heller förutsättningarna för detta var de bästa. Inte nog med att jag fortfarande är lätt vimmelkantig rent fysiskt och knappt har kommit på fötter efter min besvikelse över det uteblivna jobbet. Jag hade ju även tillbringat en timme på Sahlgrenska med diverse utblåsningsövningar i olika apparater och inandning av kemiska preparat, vilket innebar ett och annat snedsteg på stadens trottoarer. Men med hjälp av en nyanskaffad citykarta från informationen på Kungsportsplatsen hade jag inga problem med att hitta både garnaffär, centralstation och en del annat på vägen. 

Även om Göteborg fortfarande är en märklig stad. Hur gör man egentligen för att korsa ett spårvagnsspår i en gatukorsning där det inte finns övergångsställe? Jag siktar in mig på någon som ser ut som en ur-göteborgare och småspringer efter den ...

 

Tack Göteborg! Mer sådant här!

 

Dagens inköp, typ.



 

Kanske skulle börjat med inköp av sådan här? (Clas Ohlsson)

 

Sammanstrålande med make utanför centralen - i god tid före tågets avgång!

01 oktober 2008

Bloggutmaning

Camilla utmanade mig på följande frågor. Så nu får jag väl fortsätta att utmana några till!

Reglerna:
Svara på alla frågor.
Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. Vilken mat äter du ofta?
− Den mat jag själv ställer fram på bordet. Just nu försöker jag hålla mig till någon slags GI-metod för att må lite bättre, och jag har faktiskt inte gått upp i vikt av den i alla fall ...

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
− Ofta hjälper jag till, men det händer faktiskt att värdpersonen verkligen inte vill ha hjälp utan tycker att det går smidigast på egen hand. Då insisterar jag inte. Fast det kan vara svårt att känna in om det är ärligt menat eller "martyrskap", det medges ...

3. Var sitter du helst när du bloggar?
− Vid min stationära dator i arbetsrummet hemma.  Försöker att "skola in mig" på den bärbara men gillar inte att jobba utan mus. 

4. Köper du ofta Triss?
− Aldrig någonsin. 

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
− Svårt att gradera vad som varit bäst, men ställen jag vill återkomma till är London, Barcelona och Polen. Annars semestrar jag gärna i Sverige. Ser fram emot en helg i Branäs i november.

6. Vilken tv-kanal tittar du på mest?

- SVT och TV4 delar ganska lika på mina favörer. Enstaka filmer och t ex Filip & Fredriks "Hundra höjdare" på Kanal 5 om man är på det humöret. Men jag gillar inte riktigt tonen och de ständiga långa reklamavbrotten ... är nog för gammal ... 

Jag utmanar Göran, Lina, Dan och Charlotte



24 september 2008


De båda festföremålen tar emot folkets gratulationer.

 

"No more pictures!!!"

Medan man väntar på bättre tider kan man alltid ge sig ut på lite paparazzi-uppdrag med kameran. Dessa bilder visar gräddan av traktens ungdom samlad till 25-årskalas på innestället "Stampens kvarn". Alla uppklädda till tänderna.

Tycker någon att modet inte riktigt följer dagens snitt, så kan jag upplysa om att temat var 80-tal. Typ nedanstående inlägg.

18 september 2008

Tankeställare

Härom veckan tittade vi på filmen "Tjenare kungen" som vi inte hade sett förut. Den utspelar sig ungefär 1984.

Mina kompisar på Högskolan pratade om den när den kom, att den var så kul dels för de knasiga kläderna förstås, men också för att de sa till folk att de inte fick ringa till telefonen för att de hade lagt ut det numret i en annons. Den fasta telefonen, då. Och telefonautomater var rikligt förekommande. Bl a.

Det dröjde en lång stund innan jag började lägga märke till att kläder och hår inte var "nutid". Och när tjejen som sydde kläder själv visade upp sina kreationer i en häftig bildsvit, så - jaa, jag sydde ju också sådana kläder. Med lite nät-tygsdetaljer, lite fickor som stod ut och lite asymmetriskt sådär. Inte förrän efter filmen kom jag ihåg vad mina yngre kompisar hade sagt om telefonerna. 

Jag börjar nog bli antik i alla fall. 

Och nu, när mina barn skall ha 80-talskalas och väljer och vrakar bland gamla kläder är jag värsta stilpolisen. Den kan du ha - den kan du inte ha. Och jag sprejar sonens långa hår uppåt och försöker övertala honom att det faktiskt ska vara så. Och loafers med tofsar på. Tyvärr har vi ju slängt det mesta när vi flyttat, men det finns lite i gömmorna att ta till. 

Inget konstigt alls!

07 september 2008

Och de var så fina!

Igår var M och jag och hjälpte till bakom ett bröllop. Fixade fram mat och kaffe samt diskade och sådär. Det var ett par av våra bästa vänners dotter som gifte sig. Tillika mångårig klasskompis och bästis med dottern F, som var bjuden och hemma för bröllopet, och för oss förstås också "the girl next door".

Döttrarna har varit på olika håll under några år, och nu när de åter sammanstrålade var de båda lika svarthåriga som de var blonda när de var små. 

F hade gjort ett fint bildspel (lika yrkesskadad som sin mor) och höll ett precis lagom nostalgiskt tal om gamla tider. Folk skrattade. Alla utom jag, som förstås fick tårar i ögonen. Som vanligt över gamla kort. Vad tiden går!

Och brud och brudgum i helt nya ovana roller, något stela, fjärran från sin vanliga "hip-hoppiga" stil. Så fina, så fina. Lokalen var dekorerad med fuchsiafärgade detaljer på de vita dukarna, och så små inslag av svart och limegrönt till det. Också väldigt fint. Allt gick så bra från början till slut, och vi gjorde inga större fadäser. Den grekiska buffén skötte sig ju nästan själv, och diskplocket flöt på bra. Vi fick också mycket spontant beröm från gästerna för att vi bara "flöt omkring" - som riktiga "tjänsteandar".

Ca 02 var vi hemma efter ett 13-timmarspass. Ovana vi också, med träningsvärk efter allt spring, men nöjda med vår insats. 

01 september 2008

Ingen barnfamilj längre!

Idag slogs sista spiken i kistan. Nu kan vi absolut inte kalla oss barnfamilj längre. Vilken definition man än väljer att använda.

Yngste sonen blir myndig idag. Och tror därmed att han får göra vad han vill. Jaja. Vi kan väl börja med att registrera hans mobiltelefon så att han finns på eniro i eget namn ...

Så länge han bor kvar hemma så har han åtminstone vissa förpliktelser kan jag nog tycka. Och kanske blir det lättare när han passerat den här "magiska" gränsen. Bara för att man FÅR göra en massa saker på egen hand, så är det ju inte säkert att man VILL.

I eftermiddag äter han i alla fall för första gången födelsedagstårta som någon annan än jag har bakat. Bara för att markera.  

Men jag har också bakat. Trots att jag håller på med min "nästan GI"-diet ... 

Jag hittade det här receptet i en bok av Montignac:

400 g mörk choklad, minst 70%

300 g smör

5-7 cl konjak eller valfri essens

7 ägg (ja, sju!)

rivet skal av 1 apelsin (kan uteslutas)

4 tsk pulverkaffe

5 msk mjöl (ja, matskedar!)

Sätt ugnen på 150 grader. Smält smör och choklad i en kastrull i vattenbad. Rör ut snabbkaffet i en halv kopp hett vatten och tillsätt det och konjak. Rör om så att dennasmet blir slät och krämig. Vispa äggen i en annan bunke och tillsätt mjälet lite i taget så att det inte blir klumpar. Riv apelsinskalet och tillsätt hälften av det i kastrullen. Häll den något avsvalnade smör/chokladsmeten i äggsmeten under vispning och blanda väl. Häll smeten i formen (en stor eller två mindre) klädd med bakplåtspapper. Pudra över med resten av apelsinskalet och grädda kakan i ca 35 minuter. 

Låt kakan kallna helt i rumstemperatur. Skär centimetertjocka skivor som läggs på assietter och serveras med ett par matskedar vaniljsås (hemgjord med sötningsmedel) eller vispad grädde utan socker. Om kakan förvaras i kyl skall den tas ut minst 4 timmar innan den skall serveras, så att den får tillbaka sin släta och krämiga konsistens.

Jag gräddade kakan i två raka brödformar på 1½ liter, de blev ungefär 3/4-fyllda. Jag tänker skära upp dem när de svalnat och frysa in det som eventuellt blir över idag (det borde bara gå åt tre skivor, men vad vet man?) på en bricka så att man kan stoppa dem i plastpåse och plocka fram det som går åt efter hand sedan. Man måste väl lägga dem i rumstemperatur ca 6 timmar innan de skall ätas om de skall få rätt konsistens, kan jag tro, om de har varit frysta. Så det kan inte bli tal om någon impulsätning! 

25 augusti 2008

Mina fina, fina barn!


I helgen kom ett tillfälle när det för en gångs skull gick att fånga dem alla tre på samma bildruta. Finklädda. Mätta. Glada. Sams.

Tre helt olika personligheter, men jag älskar er alla lika mycket och är omåttligt stolt, tacksam och glad för att ni finns!

Hur hamnade ni här?

Årets första julklappstips

hittade jag här

Till oss alla som alltid har undrat.

22 augusti 2008

Ett riktigt uppfriskande olympiskt spel!

Ni har redan tagit del i det som är mitt otroliga (o)intresse för OS. Att jag håller mig i marginalen, men ändå inte kan stänga av all meta-information som flödar i samhället. 

Allt Kina-tjat som har pågått hela året, och det svenska hajpandet av våra kära friidrottare. Jag tror att Någon sitter och myser på ett moln och fnissar åt svenskarna. Ett folk i sorg - vadå för? Vi har ju fått flera silver- och bronsmedaljer, fast det råkade vara i andra grenar än just friidrotten. Och att det var i ganska otippade grenar var väl bara kul? Om det är någon det är synd om, så är det de som har tagit medaljer, medan hela media-Sverige bara tjatar om vilket dåligt OS detta är, och att vi ALDRIG får några medaljer! Massor av länder får verkligen inga medaljer, men deltar lika glatt ändå!

Ja, jag erkänner att jag höll andan även för Carro idag. Det hade suttit fint med en revansch för henne med tanke på allt tjafs om hur dum hon är som har bytt gren. Men i intervjun efter hade hon klara, raka svar på allt och var inte ledsen alls även om hon såklart var besviken för att det inte blev bättre siffror. Hon ser sig uppenbarligen som den nykomling hon är - en 8-e plats (eller vad det blev) i världen är väl inte kattlort? Hade hon knipit en medalj hade hon nog sett det som jätte-bonus. 

När skall svenskarna acceptera att det var 2004 som var ett MELLANÅR i friidrott? Expert efter expert har förklarat på radio och TV att det inte är något normalläge att Sverige tar den ena guldmedaljen efter den andra och helt dominerar OS och VM i just dessa grenar. Ett sådant år få vi nog aldrig uppleva igen. Låt Carro, Sanna och de andra som vill fortsätta göra det, och med vad de vill! Och låt oss få nya förmågor som lägger sig på femte och sjätte plats utan att behöva bli "en ny" Stefan Holm eller Carolina Klüft.  Det är deras egna framgångar - inte Sveriges!

Därför har jag gått med i gruppen "Vi som lider med Susanna Kallur" på facebook. Bara så ni vet.

19 augusti 2008

Ännu en sak jag inte förstår

Varför passar jag plötsligt på tiderna på radiosporten? Och slår t o m på TV när det drar ihop sig?

Jag är ju inte ett dugg intresserad av OS eller sportresultat över huvud taget. Jag förstår att det kan vara kul för de som utövar det, men att dag efter dag sitta i soffan och se kvarts- och semifinaler i gymnastik och 400 m häck ...

Men så var det ju Stefan Holm. Först en gråtande Teres, sedan en gråtande Sanna. Man vill inte se en gråtande Stefan också. Ändå tittar man. Han skulle ju ta guld i OS och sedan avsluta sin karriär. Det ville man ju se - tydligen. Fast inte begriper jag varför jag tittade. 

För där kom ju ryssen och seglade över hur högt som helst och Holm hade inte en chans trots alla sina gnugg på näsan, strykanden över håret och ryck i tröjan. Men 2.32 är vansinnigt högt det också. Och han har ju tagit 2.37, som kommentatorerna ideligen upprepade. Och var övertygade om att han skulle ta 2.36. 

Efter sista rivningen stängde jag av. Jag vill inte se hur journalisterna springer ikapp Stefan Holm och frågar vad det var som hände, vad som gick fel, hur han känner sig osv ända tills han började gråta om han inte gjorde det innan. Det räcker med att jag själv skrek NEEEJ i min ensamhet och nästan satte igång att böla.

Nää, det här med OS, jag förstår inte det ...

18 augusti 2008

I have a dream

SvD publicerade ännu en artikel under K-resor igår (som inte gick att länka till men den kan laddas ner här)

iHasta la vista! Jag har varit där två gånger men vill dit igen! 

Ett avspänt ställe där alla får plats och ingen behöver trampa ner någon. Och storstadspuls på nära håll att avnjuta i anpassade portioner efter önskemål.

13 augusti 2008

Kondoleanser

Jag har skjutit upp det hur länge som helst - det är flera veckor nu. Vad skriver man när några man känner har råkat ut för det allra värsta man kan tänka sig, det som gör så ont att ens låta tanken snudda vid?

Jag väljer ut ett kort. Inte ett med svart kors och sorgkant, nej, ett grönt med en stig som vindlar iväg bortigenom. Som att livet ändå på något konstigt sätt fortsätter att vindla iväg, solen fortsätter skina och tidningen levereras i brevlådan.

Återigen - vad skriver man? Jag grubblar och funderar, ögonen tåras och jag får svälja gång på gång medan jag till sist lånar några av orden ur Bodil Malmstens text om "När det värsta händer". "Jag är inte prövad, jag vet ingenting" om hur det egentligen känns - jag kan bara ana att "såret aldrig kan läkas". Det "kommer alltid att blöda, det ser kärleken till". Hon formulerar maktlösheten hos den som bara finns bredvid, i samma land, i samma stad, i samma vida bekantskapskrets. 

Jag hoppas att mina vänner på något sätt lyckas finna en aning energi någonstans, att gå upp varje dag, att andas in och att andas ut... Jag kan inte göra mycket mer än att höra av mig, fast det var längesen vi sågs.

När jag har skrivit färdigt sväljer jag en gång till, snyter mig, postar kortet och går till ICA och handlar. För mig går ju livet vidare precis som förut.

12 augusti 2008

Turisterna

har något jagat i blicken när de går sina promenader i den lilla staden. Även när solen skiner håller de sina hopfällbara paraplyer i ett säreget, fast grepp. Som om det vore en besvärjelse för att det inte skall bli regn just nu när VI är ute på VÅR promenad. Skulle det hjälpa? Nu öser det ner igen, och jag tar åter igen ur blomlådorna ur hållarna utanför balkongräcket och ställer dem i säkerhet under tak. Ur och i, i och ur. I ur och skur.

Apropå promenader tog jag en stavgång (utan paraply) ut till Spakås i morse. Eller "pinn-promenad", som sonen T kallade dessa excesser under sin mest språkligt krestiva period (numera är det mest gutturala läten och enstavigt mummel - kanske är det för att jag har blivit äldre och hör sämre?). Jag blev riktigt varm, när jag fick upp ångan, och fick för mig att dra på baddräkten och hoppa i sjön när jag kom tillbaka hem. Men jag ångrade mig när jag doppat mig. Det var ca 12 grader, skulle jag tro, så det blev ett kort gästspel i det blå, med en varm dusch efter. 

Man blir dock pigg efteråt! Så jag ägnade större delen av arbetsdagen åt att fila och putsa ytterligare på min snart färdigrenoverade webplats, med benäget bistånd av A, som samtidigt instruerade mig för den manual jag gör åt hans företag. SNART är det klart att trycka på knappen och publicera min ny-gamla "sida" - nu utökad, förstärktoch bättre än någonsin!

10 augusti 2008

Fler saker jag inte förstår

Jag köpte mig en kjol för en tid sedan. En riktigt snygg kjol av klassiskt snitt, av bra kvalitet och av ett lite bättre märke. Tänkte därmed att jag skulle ha den ganska länge.

Men varför syr man upp en kjol i en bra stretch-kvalitet och sätter i ett foder som inte är stretch? Det kan ju var och en räkna ut hur det går då...!

08 augusti 2008

Déja vu

Idag var vi i Skövde och botaniserade bland alla 50%-, 70%-, halva rea- och jag-vet-inte-allt-skyltar. 

Egentligen var det tänkt att vi skulle hämtat M's glasögon, handlat mat och åkt till stugan för att klippa gräset. Men på grund av omständigheterna blev det bara handla mat, och så som sagt utföra en expedition bland stadens butiker. Fast jag bara skulle titta lite om det kanske fanns en klänning. Och M en kavaj, enbart för att han blev så sur på optikern ... fast det är en annan historia.

I sammanhanget vill jag påpeka att jag tjänade 1728.50. Bara bra saker köpte jag. En massa bra saker. Jag kände mig för en stund som den lilla flickan i sången "Om jag fick fem öre" av Felix Körling, om någon minns den. Fråga mig annars, så finns det risk för att jag sjunger alla fyra verserna för dig (nej, förlåt, tre är det visst!). Kanske skulle jag lägga ut den på Youtube? Jag är ju numera utnämnd till "hacker" av vännen A, efter mina veckor på SMoT.

Medan jag funderar på det, skall jag berätta vad som var "déja vu". När man var liten och följde med mamma för att handla kläder en gång per kvartal, när barnbidraget kommit, hände det att affärerna omsorgsfullt packade ner kläderna i en rektangulär kartong med firmamärket på. Kartongen hade ett handtag av plast som stack upp i kartongens långsida och gjorde den behändig att bära. (Så gammal så att expediten slog ett snöre runt kartongen är jag alltså inte...) När jag idag köpte en klänning, en kappa, en kavaj och lite till (fast inte "en docka, en stor, som kan blunda och kan titta...") fick jag en plastkasse som var närmast en faksimil av de där gamla kartongerna. 

När jag lyfte kassen i det stadiga plasthandtaget blev det 1968...

06 augusti 2008

Det grämer mig

att jag behöver nya glasögon. Att de enda bågar som fanns i butiken som överensstämde med min ansiktsform och profil var av det märket som INTE omfattades av åldersrabatten (antal år = antal procent i rabatt på bågen, det hade blivit ganska mycket ...). Och att mitt synfel i kombination med några grundläggande krav på vardaglig funktion, trots att jag inte valde den allra dyraste varianten av glas, gjorde att paketet gick loss på drygt en halv månadslön. Det hjälpte inte att jag fick ett par datorglasögon "på köpet"- det gick inte att förhandla bort dem och få det första paret billigare.

Så, OK, då. Se måste man ju göra. Men det grämer mig.

Jag hade faktiskt hellre valt en snygg klocka :)

05 augusti 2008

Bildblogg



Sitter här och väntar och väntar på ett besked om något som helst, och får för mig att jag skulle lägga in några sommarbilder under tiden. Hejigt och käckt (nåja) sätter jag igång och laddar för glatta livet, bilder från hela sommaren - varpå mitt kära bloggverktyg bestämmer sig för att inte alls vara med på noterna, utan helt lägger av - vägrar "hitta sidan"...

Borta är bilderna och jag stänger programmet en stund. Nu testar jag igen med en enda bild, och då, minsann. Nu orkar jag inte leta rätt på alla bilderna igen, så det får bli någon annan dag.

Vad föreställer då bilden ovan? Jo, Vinga, sedd från Vrångö, en av de osannolikt varma kvällarna i slutet av juli denna sommar.

Fast det ser ut som något ur Tusen och en natt, Xanadu, Sagan om ringen eller Over the rainbow.

31 juli 2008

Hallongrottor

Dag efter dag går och det är fortfarande lika varmt. Nu är det en hel vecka.

I morgon får vi besök, och det är helt tomt på kaffebröd i frysen. Ja, sånär som på någon påse lussekatter, men det kan man ju inte ta fram och bjuda på. Så jag har tagit mig samman och bakat lite. Enkla kolakakor och hallongrottor.

Jag lovade vännen I att jag skulle publicera mitt recept på hallongrottor, och nu äntligen kom jag ihåg det. Bättre sent än aldrig, och hon har nog hallon kvar i trädgården.

Hallongrottor, 25 stora eller 50 mini

250 gr smör/margarin
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
4½ dl vetemjöl
1 dl vaniljsåspulver, snabb-
1-1½ dl hallonsylt

Blanda ingredienserna, gärna i food processor. Forma till valfri storlek på kakor och rulla till kulor med fördjupning i, lägg dessa i pappersformar av lämplig storlek.

Placera ca ½ -1 tsk hallonsylt i varje kaka. Grädda i 200 graders ugn i 10 resp 15 minuter. Låt kallna på plåten.


Efter det här rinner jag nästan bort. Stranden nästa!!! Det är en otrolig vardagslyx att ha 75 steg till stranden från dörren. Jag har redan varit nere och badat efter frukost. Nu blir det "siesta"!

28 juli 2008

Och jag ringer

till mamma som undrar om barnen är i skolan och om jag har hängt upp julgardinerna än.

Det är de inte. Och det har jag inte.

Ingen idé att försöka förklara vad det är jag gör med "datan" heller. Hon själv är strängt upptagen med att "dänka tvätt". Så kan man stryka lite i taget sedan.

Fast i drygt 25 graders värme torkar det ju innan järnet hunnit bli varmt. Strunt samma - momentet är i alla fall utfört.

27 juli 2008

Barnens skolkamrater

Sedan ett stort antal år har jag haft barn, och sedan nästan lika många år (känns det som) har de gått i skolan här i staden eller dess närområde. Nu är det bara ett år kvar till den sista studentexamen.

Under alla dessa år har ett antal klass- och skolkamrater passerat revy. Och deras föräldrar. Jag vågar inte ens göra ett överslag på hur många människor man mer eller mindre varit beblandad med genom skolan, men flera hundra är det.

Några har jag säkert glömt bort. Många "morsar" jag på när man möts på sta'n. Och en del har blivit vänner för livet. Vissa har jag även varit arbetskamrat, körkompis eller haft andra saker gemensamt med. Ibland har man funderat på vad det skulle "bli" av en del, särskilt barnen då förstås.

Den här helgen figurerade två, som kan betecknas som "barnens skolkamrater", i riksmedia.

Den ene frontfigur i bandet Neverstore - framgångsrika tonårsidoler - som medverkade i TV4's Sommarkrysset. Inte helt oväntat.

Den andra hittad mördad i sin lägenhet på Verkstadsgatan. Totalt och fruktansvärt oväntat. VARFÖR????

Saker jag inte förstår

Varför köper man ett armbandsur för 14 000:-?

Även om man har råd, och det skulle kostat 30 000:- på andra ställen?

Man får ju inte mera tid för det ...

12 juli 2008

NU är det ordning!

Efter bara en dag med den lagade datorn fick jag lämna in den igen. Och hur det gick sedan kan ni läsa här!

Till ordningen hör också Slöjdmässa runt knuten. Glada besökare stryker i den sena timman förbi längs Hamngatan.

Alldeles lagom väder så här långt - lite molnigt och lite soligt, men inte för varmt. Dessutom kom det en regnskur på förmiddagen så dammet håller sig i schack. Varar detta, så kan det bli besöksrekord i år!

10 juli 2008

Åter till ordningen!

Nu är datorn återställd och därmed ordningen. Idag har jag fått en hel del gjort på min hemsida så nu är det bara resten kvar...! Ingen fattar hur mycket jobb det är egentligen. Jag vill verkligen ha mitt eget stuk på den och det är bra att öva på att uttrycka sig på klarspråk så att min "snickare" förstår.

Jag har också konverserat med två av mina uppdragsgivare och det känns lite hoppfullt. Så nu kan jag vara lite ledig en stund, och återta jobbandet framåt kvällen.

Somrarna brukar annars betyda besökstid hos oss. I år ser ingenting ut som vanligt, men nu måste jag/vi ta oss i kragen och även i detta fall återgå till ordningen. Därför inbjöd vi igår vännerna G att komma över på kvällen. Mycket enkelt, potatissallad och den nya favoriten lufttorkad skinka och färdigköpt tårta till kaffet. Kvällen var ljum och vi satt på balkongen. Nyklippt var jag också och det mesta var helt OK. Trots att samtalsämnena svävade mellan det svåra på gränsen till onämnbara och det lättsamma och roliga. Det är skönt att ha vänner som man kan prata om allt med. Och skönt att man inte måste det - varje gång. De vet hur det är ändå.

Men - jag lovade E-L G att lämna receptet på min flädersaft, vilket jag glömde under kvällens gång. Så nu skriver jag ut det här så att alla som vill kan ta del av det. Kanske finns det fortfarande blommande fläder norr om vår breddgrad, annars går det bra att gå tillbaka nästa år vid den här tiden! Detta recept skrev jag upp ur tidningen Året Runt nr 28/1984:

Flädersaft - ca 3 liter outspädd

25 stora vippor fläderblommor (Sambucus Nigra, med platta blomklasar, inte den giftiga druvflädern!)
2 citroner
50 g vinsyra (alt citronsra)
2 kg socker
2 l vatten

Skölj blommorna om det behövs. Lägg dem i en stor bunke, minst 6 liter. Skiva citronerna och lägg också dem samt vinsyran i bunken. Koka upp vattnet, rör ner sockret och häll den heta lagen över blommor och citron. Rör om tills vinsyran är helt löst, täck bunken och ställ svalt.

Efter 2 dagar tas citronskivorna upp.
Efter ytterligare 5 dagar silas blommorna bort och saften hälls upp på väl rengorda, kalla, torra kärl (flaskor, plastflaskor eller burkar) som genast tillslutes. Frys in det som inte beräknas gå åt inom kort!

Supergod måltidsdryck utblandad med mineralvatten.

Fler tips med fläder finns bl a på Tasteline

07 juli 2008

...just när sommarn är som bäst ...

Vart tog juni vägen? Plötsligt hade dagarna blivit veckor och det var juli!

Nu har den stekheta sommarvärmen dragit vidare för den här gången och lämnat plats för lite välbehövligt uppfriskande sommarregn. Naturen och odlingarna sträcker på sig och ser ut att ha fått nytt liv efter de tiotals millimeter som fallit.

Lite regn gör också att man med gott samvete kan vara inomhus och försöka hinna ikapp med några projekt man inte riktigt haft tid med. Själv hade jag tänkt jobba lite med ett par datormedierade sådana, men då bestämde sig min dator för att det var dags för vilohemmet. Stängde helt enkelt ner sig efter ett par minuter med krav på "reboot".

Jaha, så det var bara att fara till trotjänarna i Tibro som fixar det. Förhoppningsvis på ett par dagar. För sedan skall det ju bli bra väder igen ...

Vad jag gör i stället? Tvättar, städar, sorterar, och funderar på hur jag skall lösa de datormedierade projekten. Så går det fortare när jag får min egen dator igen. Tills vidare lånar jag M's dator för det allra nödvändigaste mailandet, surfandet och bloggandet. Till priset av : Va? Sitter du där än och "håller på"???

28 juni 2008

Nya saker

hittar man hela tiden på Internet. Den här tjänsten tyckte jag var lite kul, därför publicerar jag det både här och på Min blogg mot horisonten.

Skriv in bloggadresserna, sök och prenumerera!

03 juni 2008

Det dagliga brödet

När man nu mot sin vilja är "lös och ledig" igen kanske man kan tänka sig att baka lite. Det här är ett av mina absoluta favoritbröd. Jag trodde att jag redan hade lagt ut det på min blogg, vilket jag inte hade, men här kommer det nu.

Det går förstås utmärkt att dubbla receptet och göra tre lite större eller fyra limpor i stället. Det går också bra att byta någon ingrediens mot någon likvärdig, t ex lättmjölk i stället för fil, valnötter i stället för solrosfrön, grovt rågmjöl+1/3 vetemjöl i stället för grahamsmjöl. Och tillsätta lite kryddor om man gillar det.

"Enklaste fullkornsbrödet"
1 liter ljummen lättfil
50 gr jäst
2 dl linfrön
3 dl rostade solrosfrön
13½ dl (850 gr) grahamsmjöl

Blanda allt och låt jäsa i 30 minuter i bunken. Smörj två 1½-liters formar (lägg dessutom gärna bakpapper i botten så är det lättare att få ur bröden sedan), fördela degen i formarna och sätt in i kall ugn. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda i 1 timme, täck med folie och fortsätt grädda i ytterligare 45 minuter.

Låt gärna vila i några timmar eller till nästa dag innan limporna skärs upp.

Gott!

Äras den som äras bör

Jag tycker att man skall säga till folk när de har gjort något bra. Något som betytt något för mig. Både folk man träffar ofta och de man egentligen inte känner. De blir så glada.

Därför brukar jag göra det. Även de som jag inte känner så bra.

Jag har t ex tackat Magnus Härenstam för "Fem myror". Och Roland Utbult för flera av hans sånger. Och Anders Edenroth för "Ett liv för mej" och Peder Karlsson för "Gøta" (den låten skall jag ha på min begravning).

Nu har jag också personligen tackat Jojje Wadenius för "Mitt lilla barn". Den är så himla fin, och påminner mig av någon anledning om dottern F, som f ö gör sitt examensprov idag. Det är väl det där med "...ljusbrunt hår, precis rakt upp..." (som hon i alla fall hade en gång i tiden). Även om inget av mina barn någonsin får "springa bort från mig, i den mörka natten..."

21 maj 2008

No comment



Sonen har fyndat på loppmarknad och förevigat sin samling med min kamera ...

16 maj 2008

Femtonde maj

kom och gick. Vår bröllopsdag sedan 26 år.





Jobb hela dagen för både M och mig, men ändå tog vi oss samman för en liten "firning" framåt kvällen. M kom hem med tio röda rosor, och vi begav oss till restaurang Bryggan för "en liten munsbit av något slag", som Nalle Puh skulle ha sagt.

Vi valde en förrätt, Toast Skagen med massor av färska räkor (mitt i inlandet!) och så en maffig efterrätt, friterad camenbert med hjortronsylt, glass och persilja. Precis lagom. Hade vi tagit en köttbit med pommes emellan rätterna så hade vi rullat hem, och det hade inte alls smakat lika gott.



Framåt 21 var vi redan hemma igen, och sjönk ner framför TV och "Brottet" en stund (danskarna och deras TV-serier! Jag kan inte motstå dem!) innan vi samlade ihop oss för morgondagen idag, som också är en dag.

13 maj 2008

Nära 50-upplevelse

Att vara med i konstrundan - visserligen har jag inte gått på oljemålarkursen hos den Talangfulla Konstnärinnan med lägenheten full av målade flaskor. Men jag har ju gått på andra kurser. Och ställde ut foton, med cider och salta pinnar. Sålde mest kort, men även ett par böcker som jag layoutat. Och gjorde en väldig massa PR.

Att åka på femtioårskalas till svägerskan som nyss var jämngammal med mig - hur skall detta sluta?

Att i god tid sy färdigt och leverera en studentbalklänning till lillkompisen LN - min gode väns dotter som just var sex år och sprang omkring runt benen på oss på Kulturskolans julcafé. Nu odlar hon vinbär på sin kolonilott.

Att åka på vägsamfällighetsmöte för skogsvägarna uppe runt stugan, och konstatera att vår fastighet ligger allra längst in och därför beräknas högst - men den är ju inte så stor, så det blir rättvist ändå.

Att ta vägen om stugan på hemvägen och stanna till för att beundra blomningen och - faktiskt! - höra göken. (Varför har man bara "gök-otta"? Varför inte "gök-afton"? Det låter ju lika bra på kvällen?)

Att plocka en bukett av de konstigaste blommorna - smörbollar och humleblomster - till mig och en bukett framavlade primula i märkliga färger till pappa, och åka vägen om kyrkogården och sätta dem på hans grav. Och tro att han kanske ser dem någonstans ifrån.

Att plocka med mig en stor burk full av nässeltoppar och de rabarberstjälkar som hunnit upp tillräckligt mycket, och sedan göra något ätbart av det. Bon appetit!

Att planera för YNGSTA dotterns högskoleavslutning med kommande flytt från studieorten till storsta'n, och kanske ett litet kalas också, eftersom hon ändå skall "hem" för att gå på bröllop efter avslutningen.

Att vara så trött på bussen hem så man somnar före Kortebo ...

24 april 2008

En helg i Stockholm






Det får bli en fotoblogg idag. Äkta, oredigerade telefonbilder. Ni får tänka er texter till.
Helgen som vi tillbringade i Stockholm var så kulturell så det blev nästan äckligt.
Vi gick ut hårt redan på fredagskvällen med Kerstin Ekmans "Varg" på bio. Läs här vad radions Roger Wilson tyckte om den. Det tyckte jag också.
På lördagen gick vi på Andy Warhol-utställning på Moderna Museet, på Toulouse Lautrec/ To use Lautrec på Nationalmuseet och så "Tre Kronor" (Strindberg) på Dramaten på kvällen. Jodå. Fem timmar och trekvart. Massor av kända skådespelare. Fart och fläkt.
Sedan var man lagom snurrig i huvudet. Så på söndagen gick vi runt i de affärer som var öppna och shoppade lite kläder, mötte dottern F som kom med tåget från Sundsvall och åt på en uterestaurang i Gamla Sta'n (jo, det var också kulturellt) och sedan fick jag äran att följa med och titta på hennes blivande hem i Aspudden. Det var en lägenhet som verkar bli jättemysig åt henne för sommaren - och troligen ännu längre - när hon jobbar i "city".
Sedan fikade vi och följde F till stationen igen och sedan var det snart dags för oss också att hoppa på tåget västerut.

02 april 2008

Förresten

har ni väl hört Peter Jöbacks senaste hit, frekvent spelad på P4. Alldeles nyss spelades den igen.
Spår nummer 8 på denna cd.

Kom ihåg var ni hörde titeln först!

Informationshantering

När jag letade efter annan information på internet hittade jag den här gamla listan. Den är väldigt tänkvärd i dessa tider, tycker jag. Jag motionerar och äter så lite som möjligt, men ändå går jag bara ner 1½- 2 kg, och så upp några hekto igen. Ska man skylla på hormonerna, som M tycker är så bra att ta till för det ena eller andra ...


Om du äter någonting, och ingen annan ser dig äta det, så har det inga kalorier.
Kaksmulor innehåller inga kalorier. När du bryter sönder kakan läcker nämligen alla kalorier ut.
Nattmackor innehåller inga kalorier. Lampan i kylskåpet är för svag för att kalorierna skall synas i sammanräkningen.
Livsmedel som man förtär av medicinska skäl -- rostat bröd, whisky etc -- räknas inte.
Om du ser till att alla andra i din omgivning lägger på några kilon, så ser du själv smalare ut.
Om du dricker mineralvatten samtidigt som du äter chokladkaka, så elimineras chokladkakans kalorier av mineralvattnet.
Om du äter i sällskap med någon, så räknas inte kalorierna om du äter mindre än den andre.
När du lagar mat så tänk på att sådant som du slickar av från kniv, t ex smör, och sked, tex glass, inte har några kalorier.
Snacks och godis du äter under en biografföreställning har inga kalorier; de ingår i underhållningen och inte i kosthållet.
Livsmedel av samma färg har samma antal kalorier. Pistaschglass har lika många som spenat, vit choklad har lika många som champinjoner etc.
All mat som varit i ugnen eller i frysen innehåller inga kalorier

27 mars 2008

Städfrossa!

Den nya vågen av snusk-program på tv, ja, jag menar alltså de där med städtanter i olika skepnad och ingenting annat, kommer nog att få sina svallvågor över Sverige under lång tid framöver.

Jag själv bytte lakan häromdagen - trodde jag. Det slutade med att jag hade bäddmadrasserna på vädring hela dagen, slet loss de gamla toppklädslarna på resårmadrasserna och slängde dem (trots att de inte innehöll några rester av päls- eller andra ängrar utan bara vanligt damm) och beordrade maken att köpa nya på väg hem! Dammsög förstås noggrannt de två år gamla bädd- och resårmadrasserna innan jag på nytt bäddade in dem i strechfrotté och lakan.

Idag rensade jag ut en halv garderob - före frukost ...

Och när solen skiner får man faktiskt lite extra energi. Tyvärr är det minusgrader ute, så det blir inte fönsterputs idag heller - det gör jag inte, trots att det är möjligt med lite rödsprit i vattnet. Våra 27 fönster på två plan med 4-8 rutor i varje får vänta tills det blir en aning varmare. Då kan det t o m bli lite njutbart!

17 mars 2008

Eloge till vännen I

Det är så skönt att ha vännen I.

Jag ringde i slutet av förra veckan och försökte luska lite i hur det går med jobbet jag sökte och var på intervju till. Jag tyckte ju att samtalet gick bra, och att jag lyckats övertyga dem om hur lämplig jag var, att jag skulle kunna göra mycket av tjänsten osv.

Men när man inte hört något på två veckor börjar man, i alla fall jag, klättra på väggarna. Ännu mer. Så jag ringde. Och fick veta att jag "inte var med bland dem som de tänkte gå vidare med i första skedet". Men de tänkte inte kalla in fler personer på intervjuer i alla fall, utan skulle hålla sig inom de 8 som de totalt hade intervjuat. Jag fick inget närmare besked om hur jag låg till i startfältet bland de "utröstade", men jag vågar nog inte hoppas på att 2-3-4-5 personer skall tacka nej, så att de ringer och erbjuder mig tjänsten. Dessutom var det helt olika meriter de hade sökt på, någon var biolog, någon journalist, någon informatör - troligen visste de inte riktigt vad de ville ha förrän de nu träffat alla de påtänkta. Och vill de ha en annan profil än min, så är det ingenting att göra.

Underverk händer, javisst, men jag har fötterna på jorden och inser att här är chansen liten. Definitivt besked får jag veckan efter påsk.

Teoretiskt sett är jag tillbaka på ruta ett igen. I några veckor fick jag leva i villfarelsen att någon tyckte att jag var intressant, värd att ha, och värd att betala för. Tillbaka till verkligheten med en duns. Det går verkligen lite upp och mycket ner.

I går eftermiddag fick jag en sådan där nedåt-dipp, så jag bara låg och tjöt i en halvtimme. Bokstavligen. Låg i sängen. Och tjöt. Som tur är händer det inte så ofta, men klart oftare efter sådana här besked, eller halv-besked, om att man inte är önskvärd. Jag var tvungen att säga till M att låta mig vara en stund tills det "gick över", för det gick verkligen inte att sluta med viljan eller några medel. Det är hemskt.

När det slutligen hade "gått över" kände jag starkt behov av att gå ut och få lite luft och solljus. M följde med och vi gick en runda. Och det är här det är så skönt att ha en vän som vännen I. Jag hade ändå ärende ut och skulle hämta en grej hos henne. Hon såg ju att jag inte var riktigt som vanligt, lite mer svullen runt ögonen osv. Jag behövde bara säga att - ja, jag har legat i sängen och tjutit i en halvtimme - så behövde jag inte förklara något mer om varför eller hur eller få någon kommentar tillbaka om att det är väl inte så farligt, det ordnar sig (det är de där kommentarerna som är mest vanliga och som gör mest ont!). Hon behöver bara nicka, så vet jag att hon fattar.

Vi har jobbat ihop i några år, och därefter träffats ganska ofta - om än inte jätteregelbundet. Vi har delat en hel del både tjutande och skratt. Jobb, hästar och barn. Så vi behöver inte förklara oss så mycket. Även om ingen av oss är perfekt så uppskattar vi varandras kvaliteter och behöver inte orda så mycket om det som bär emot. Vi är varandras säkerhetsventiler där vi får lov att pysa lite ibland.

Och det är jag så tacksam för mitt i detta onda.

08 mars 2008

Det är inte bara jag!

M säger ibland att det måste vara något med mig, som inte är färdigutrett. En diagnos som jag skulle få. Inte hostan, utan något betydligt mer sublimt. Han tror att jag har någon helt egen bokstavskombination som inte är upptäckt än.

Här är beviset för att jag inte är ensam om min överkänslighet för vissa ljud. Kanske kommer bevis rörande mina övriga "knäppgöks-symtom" också rätt som det är. . .

Serien publicerad i GP idag 2008-03-08 - min bildmanipulering och textmarkering

*senare: M kommer hem, läser bloggen och säger: Men Nemi finns inte på riktigt, så det gillas inte! - men hon som ritar Nemi måste ju ha fått det någonstans ifrån...*

06 mars 2008

Var det någon mer


som fick ett ryck och tvättade datorns tangentbord med desinfektionsmedel efter gårdagens "Rent Hus" i tv4?

03 mars 2008

Apropå ingenting alls

med mitt cv behöver man inte lägga till något. . .

28 februari 2008

Ecce homo

Alla människor behöver bli sedda.

Att få bli kallad till en anställningsintervju, där man är väl meriterad och har svar på alla frågor är ett unikt tillfälle att få bli sedd. Att få sitta i en och en halv timme och bara prata väl om sig själv. Och ändå försöka vara ärlig.

De dåliga sidorna hittar man lätt hos sig själv. Men ibland behöver man också få tillfälle att fundera över de goda sidorna och få formulera dem i ord.

Jag tror att jag fick ge en rättvis bild av mig själv igår. Och sex personer har fått varsin bild ur ett spektrum - förhoppningsvis hittade var och en något inom sitt eget fält att knyta an till.

Det kan dröja uppåt två veckor innan jag får besked, och jag tar inte ut något i förskott. Jag vet att jag var en av sju utvalda, och det får räcka så länge. Det känns bra att ha fått vara med så här långt.

24 februari 2008

Hej på dej, naturen!

Vi tog en sväng runt i Skaraborg i eftermiddags. Eller östra delen av Västra Götaland, som det väl skall skrivas numera. Det blir lite otympligt när man skall sjunga "Vi äro musikanter", bara, annars vänjer man sig.

"Mina" gamla skogar har delvis fått en ny profil efter den senaste stormen i fredags. Men träden som legat över vägarna var redan uppsågade och borttagna till största delen, bara lite stubbar och färsksågade stockar låg kvar längs vägkanterna.

Vilka krafter! Helt osökt påminns man om den käcka gamla sången "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt". Fast man undrar vilken kokosnöt, och vem som försökte få upp den på det här osmarta sättet.

21 februari 2008

...ändå händer små underverk

Nu har det hänt IGEN! Fastän jag inte sköter mina orkidéer mer än skvätter på dem lite vatten emellanåt.

Den här lilla, lilla kraken är ca 11 cm hög. Jag fick den, blommande, för 1-1½ år sedan, och har inte ens planterat om den i urnjord. Ändå överraskade den mig med svällande knoppar för ett par veckor sedan och titta på den nu!

18 februari 2008

Denna dagen - ett liv

Just idag kommer verkligheten ikapp igen. Ingenting särskilt har hänt men jag är färdig att ge upp. Här och nu. Det finns inga vägar tillbaka och inga alternativ som jag inte har övervägt. Jag har egentligen massor att vara tacksam för men just nu ser jag bara min egen otillräcklighet.

Hela livet passerar revy och jag undrar om jag någonsin har gjort något bra.
De senaste, säg, tio åren har varit som ett gungfly då jag hoppat från tuva till tuva och varje gång trott att jag landat på ett fast stycke mark där jag kunde stanna ett tag - tills jag känt mig redo att hoppa vidare. Men så fort jag trott att jag landat så har något knuffat till mig och tvingat mig till nästa tuva. Jag har försökt hitta den vettigaste tuvan och det snabbt.

På alla plan har det hänt en massa saker - i familjen, i släkten, bland vänner, på olika jobb och i andra sociala sammanhang där jag befunnit mig. När jag ser tillbaka så har det varit enstaka ögonblick värda att minnas, resten har jag bara försökt hitta min plats och finna mig tillrätta i en sorts nyorientering som aldrig infinner sig. Jag har försökt att räcka till, handla rätt och vara korrekt i alla sammanhang. Jag har säkert misslyckats i att hantera situationer många gånger. Jag har ifrågasatts om och om igen av både mig själv och andra, mina motiv, min livsåskådning, mitt existensberättigande.

Jag har verkligen trott på människans unicitet och min rätt att existera och vara som jag är, utan att inkräkta på någon annans personliga utrymme. Du vet väl om att du är värdefull - det finns bara en av dej och det är du. Jag har trott på att jag är skapad av en speciell anledning, att jag får ha en plats och att jag behövs. Men nu tvivlar jag.

Jag har också försökt att inte göra mig några bekymmer för morgondagen - varje dag har nog av sin egen plåga. Med tillräckligt många nära människor att bekymra mig för har det nog varit det jag har misslyckats mest med. Ibland har jag tvingat mig att förtränga tankarna på saker för att oron gör så ont. Allra mest för barnen förstås, de som man bara vill det bästa, men som jag med berått mod skickat ut i livet med alla mina dåliga, dominanta gener att kämpa mot. Jag har försökt att vara en good enough mother, att pusha och uppmuntra utan att curla, och finnas till hands när de mött motgångar. Jag har försökt att hålla dem utanför mina värsta stunder. Nu klarar de sig själva, eller väljer sina stöd på andra håll. Jag kan få laga ett blixtlås ibland. Mina råd frågar ingen efter. Och det är säkert bra, kan jag nog tycka. En annan dag.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande och vet varken ut eller in. Jag trodde verkligen att jag var på gång igen, att jag inom kort skulle ha uppdrag att utföra, en arbetsplats att gå till och lön varje månad och ett eget värde. Min nya utbildning som kompletterade den gamla plus arbetslivserfarenheter skulle vara utmärkt som grund till många olika tjänster och nu skulle jag få visa åtminstone något av vad jag kan professionellt. Resten skulle jag kunna använda till extra uppdrag i mitt företag eller rent av skulle jag kunna kosta på mig att göra ideella uppdrag emellanåt, bara "av min godhet." Eller med vänsterhanden.

Mina nya kläder hänger oanvända i garderoben. På alla hjärtans dag fick jag ett fint halsband att använda till jobb-kavajen. Min handväska rymmer ett kollegieblock. Min filofax ekar tom. Jag har försökt ta kontakter för att åtminstone bestämma några möten, men det går trögt.

Orkar inte ta tag i något alls här hemma heller idag. Det är ändå bara terapiarbete som går att göra lika bra i nästa vecka eller om två år. Ingen märker någon skillnad.

När livet och verkligheten hinner ikapp och kommer vältrande över mig med sina kvävande sanningar finns inget att göra för att hejda det. Bara att ta emot skiten och vänta på att själen skall få näsan över vattnet någon gång igen. Och hoppas på bättre tider. Eller åtminstone en ny tuva där man kan andas ett litet tag.

Finns det någon att anklaga? Gud? Han har väl fullt upp med att hålla sin hand över Carolas låt i melodifestivalen. . .

14 februari 2008

Och bara för det

så gör jag en ny design på min blogg idag.

Man har inte roligare än man gör sig.

Upp och ner

Det är konstigt hur det mänskliga psyket fungerar. Det upphör aldrig att förvåna mig.

Att man kan vara så glad och full av tillförsikt ena veckan, och nästa uppgiven och under isen igen.

Men jag kanske skall vara glad över att jag fick två månader av relativt lugn, ro och förtröstan inför framtiden innan jag nu återigen har kastats ut i det stora okända.

Fast nu har det börjat dyka upp ett fåtal tjänster som jag kan söka igen. Och jag har några kontakter som jag kan hänvisa till.

Så bara jag samlar ihop mig och börjar ta bentag så kommer jag nog upp på rätt ledd igen.

12 februari 2008

Spegel, spegel...

Jag har inte varit på ansiktsbehandling på länge. Länge, länge.

Alldeles för länge.

Så när jag fyllde år senast önskade jag mig ett presentkort av mina barn. Fler prylar behöver jag ju inte ha att flytta runt på. Men ansiktet måste jag ju ha, antingen jag vill eller inte.

För några dagar sedan blev det alltså av att använda det här presentkortet.

En och en halv timme av insmörjning, ångbehandling, pet- och klämbehandling, insmörjning igen och jag vet inte allt. Undrar om inte det var lite stickande också i några extra sega porer som inte ville släppa ifrån sig sitt innehåll. Helt behagligt kan jag inte påstå att det var, även om jag inte tillhör de som är speciellt ömhudade.

Efteråt känner man sig helt genomsköljd i huden, som om den var av silduk genomströmmad av kokande vatten. Och förstås med någon lugnande kräm som toppen på det hela.

Och några dagar efter? Ja, så här mycket kvisslor har jag inte haft sedan jag var typ 17. De ploppar upp hela tiden, varje gång jag ser mig i spegeln. Det är väl en spontan reaktion på den plötsliga omsorgen, och går säkert över på några dagar till.

Antingen kan man säga att man inte skall väcka den björn som sover. Eller också att min hud har blivit ung på nytt. . .

08 februari 2008

...i en värld av toner...

I Milos Formans film Amadeus får W A Mozart höra att han använder alldeles för många toner.

Undrar vad Salieri & co skulle ha sagt om de hört The Real Group's version av symfoni nr 40, eller WAM 40 som den kallas i arrangemanget av Joel Bexelius och Anders Edenroth. Hur många toner och ljud som helst.

I går eftermiddag och kväll hade jag ännu en gång chansen att möta och lyssna på mina favoritsångare alla kategorier. Jag läste vad jag skrev förra gången och den recensionen behöver jag inte göra om. Fast nu var det fler nya inslag i programmet, bl a Mozartgrejen ovan och ett collage av "svenska" hits framförda av Britney Spears, Backstreet Boys m fl. Kompositör Max Martin & co alltså. Det finns verkligen ingen musikstil som de inte kan ta sig an och göra till sin - quod erat demonstrandum!

En så speciell eftermiddag som jag fick i går har jag aldrig upplevt i mitt liv. Min vän och släkting K och jag hade bestämt att vi skulle träffas ett par timmar och äta något och hinna prata ordentligt - det är verkligen inte ofta, men inte exceptionellt i sig. Däremot, när det var dags för uppvärmning och soundcheck, och jag började tänka på om jag skulle ut och driva lite på sta'n, så frågar K om jag har lust att hänga med "backstage" och bara "hänga" lite med gruppen. Vilken fråga!

Skulle jag tala om vad vi gjorde, så skulle du, trogne läsare, klentroget skaka på huvudet och undra hur i allsin da'r jag kunde tycka att det var så speciellt och häftigt. Därför behåller jag det för mig själv. Ett stort lyft var det i alla fall, både för själen och självförtroendet.

Det var också en liten extra krydda att i konsertens avslutning, när Jalkéus fullkomligt spånade loss i "Den makalösa manicken", sitta bakom två damer i "gråsparvsåldern" som släppte alla koncepter och diggade och gapskrattade så permanenten raknade. Nästan lika kul som det som hände på scen...