Egentligen var det tänkt att vi skulle hämtat M's glasögon, handlat mat och åkt till stugan för att klippa gräset. Men på grund av omständigheterna blev det bara handla mat, och så som sagt utföra en expedition bland stadens butiker. Fast jag bara skulle titta lite om det kanske fanns en klänning. Och M en kavaj, enbart för att han blev så sur på optikern ... fast det är en annan historia.
I sammanhanget vill jag påpeka att jag tjänade 1728.50. Bara bra saker köpte jag. En massa bra saker. Jag kände mig för en stund som den lilla flickan i sången "Om jag fick fem öre" av Felix Körling, om någon minns den. Fråga mig annars, så finns det risk för att jag sjunger alla fyra verserna för dig (nej, förlåt, tre är det visst!). Kanske skulle jag lägga ut den på Youtube? Jag är ju numera utnämnd till "hacker" av vännen A, efter mina veckor på SMoT.
Medan jag funderar på det, skall jag berätta vad som var "déja vu". När man var liten och följde med mamma för att handla kläder en gång per kvartal, när barnbidraget kommit, hände det att affärerna omsorgsfullt packade ner kläderna i en rektangulär kartong med firmamärket på. Kartongen hade ett handtag av plast som stack upp i kartongens långsida och gjorde den behändig att bära. (Så gammal så att expediten slog ett snöre runt kartongen är jag alltså inte...) När jag idag köpte en klänning, en kappa, en kavaj och lite till (fast inte "en docka, en stor, som kan blunda och kan titta...") fick jag en plastkasse som var närmast en faksimil av de där gamla kartongerna.
När jag lyfte kassen i det stadiga plasthandtaget blev det 1968...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar