Varför passar jag plötsligt på tiderna på radiosporten? Och slår t o m på TV när det drar ihop sig?
Jag är ju inte ett dugg intresserad av OS eller sportresultat över huvud taget. Jag förstår att det kan vara kul för de som utövar det, men att dag efter dag sitta i soffan och se kvarts- och semifinaler i gymnastik och 400 m häck ...
Men så var det ju Stefan Holm. Först en gråtande Teres, sedan en gråtande Sanna. Man vill inte se en gråtande Stefan också. Ändå tittar man. Han skulle ju ta guld i OS och sedan avsluta sin karriär. Det ville man ju se - tydligen. Fast inte begriper jag varför jag tittade.
För där kom ju ryssen och seglade över hur högt som helst och Holm hade inte en chans trots alla sina gnugg på näsan, strykanden över håret och ryck i tröjan. Men 2.32 är vansinnigt högt det också. Och han har ju tagit 2.37, som kommentatorerna ideligen upprepade. Och var övertygade om att han skulle ta 2.36.
Efter sista rivningen stängde jag av. Jag vill inte se hur journalisterna springer ikapp Stefan Holm och frågar vad det var som hände, vad som gick fel, hur han känner sig osv ända tills han började gråta om han inte gjorde det innan. Det räcker med att jag själv skrek NEEEJ i min ensamhet och nästan satte igång att böla.
Nää, det här med OS, jag förstår inte det ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar