Eloge till vännen I

Det är så skönt att ha vännen I.

Jag ringde i slutet av förra veckan och försökte luska lite i hur det går med jobbet jag sökte och var på intervju till. Jag tyckte ju att samtalet gick bra, och att jag lyckats övertyga dem om hur lämplig jag var, att jag skulle kunna göra mycket av tjänsten osv.

Men när man inte hört något på två veckor börjar man, i alla fall jag, klättra på väggarna. Ännu mer. Så jag ringde. Och fick veta att jag "inte var med bland dem som de tänkte gå vidare med i första skedet". Men de tänkte inte kalla in fler personer på intervjuer i alla fall, utan skulle hålla sig inom de 8 som de totalt hade intervjuat. Jag fick inget närmare besked om hur jag låg till i startfältet bland de "utröstade", men jag vågar nog inte hoppas på att 2-3-4-5 personer skall tacka nej, så att de ringer och erbjuder mig tjänsten. Dessutom var det helt olika meriter de hade sökt på, någon var biolog, någon journalist, någon informatör - troligen visste de inte riktigt vad de ville ha förrän de nu träffat alla de påtänkta. Och vill de ha en annan profil än min, så är det ingenting att göra.

Underverk händer, javisst, men jag har fötterna på jorden och inser att här är chansen liten. Definitivt besked får jag veckan efter påsk.

Teoretiskt sett är jag tillbaka på ruta ett igen. I några veckor fick jag leva i villfarelsen att någon tyckte att jag var intressant, värd att ha, och värd att betala för. Tillbaka till verkligheten med en duns. Det går verkligen lite upp och mycket ner.

I går eftermiddag fick jag en sådan där nedåt-dipp, så jag bara låg och tjöt i en halvtimme. Bokstavligen. Låg i sängen. Och tjöt. Som tur är händer det inte så ofta, men klart oftare efter sådana här besked, eller halv-besked, om att man inte är önskvärd. Jag var tvungen att säga till M att låta mig vara en stund tills det "gick över", för det gick verkligen inte att sluta med viljan eller några medel. Det är hemskt.

När det slutligen hade "gått över" kände jag starkt behov av att gå ut och få lite luft och solljus. M följde med och vi gick en runda. Och det är här det är så skönt att ha en vän som vännen I. Jag hade ändå ärende ut och skulle hämta en grej hos henne. Hon såg ju att jag inte var riktigt som vanligt, lite mer svullen runt ögonen osv. Jag behövde bara säga att - ja, jag har legat i sängen och tjutit i en halvtimme - så behövde jag inte förklara något mer om varför eller hur eller få någon kommentar tillbaka om att det är väl inte så farligt, det ordnar sig (det är de där kommentarerna som är mest vanliga och som gör mest ont!). Hon behöver bara nicka, så vet jag att hon fattar.

Vi har jobbat ihop i några år, och därefter träffats ganska ofta - om än inte jätteregelbundet. Vi har delat en hel del både tjutande och skratt. Jobb, hästar och barn. Så vi behöver inte förklara oss så mycket. Även om ingen av oss är perfekt så uppskattar vi varandras kvaliteter och behöver inte orda så mycket om det som bär emot. Vi är varandras säkerhetsventiler där vi får lov att pysa lite ibland.

Och det är jag så tacksam för mitt i detta onda.