Går man ut i den lilla lilla staden så är det nästan oundvikligt att på väg i något ärende passera det grå huset vid ån.
Skulle det vara kväll, så är en lykta med ett ljus tänd på trappan.
Nu har det gått drygt en vecka sedan det hemska inträffade, men det går inte en dag utan att jag flera gånger tänker på dem som bor och en gång har bott i huset. På dem som har vuxit upp där, som har flyttat därifrån och som bor kvar där. Hur livet kan ändras för att vi vill eller inte vill. Och hur liv och förhoppningar kan bytas ut mot en nattsvart, bottenlös förtvivlan när någon plötsligt inte längre finns. Någon som en gång sprang runt i den frodiga trädgården och lekte. Någon som gick in och ut hos kompisarna och var på barnkalas hemma hos oss.
Fast det är några år sedan dess, så ser jag det lilla ansiktet tydligt framför mig. Inom mig. Och inser än en gång att vi bara har våra barn och andra närstående till låns. Vi har inte löfte om en enda minut till. Inga garantier för att mina barn skall gå skadefria genom livet och få dö "gamla och mätta på år".
Jag tror det var Astrid Lindgren som uttryckte att "det är något fel när barnen dör före sina föräldrar". Hon visste ju hur det kändes, och levde med det många år av sitt långa liv.
Det gör så ont att tänka på mina vänner som sörjer, och att sätta mig i deras ställe ens för en liten stund. Jag kan inte göra något för att lätta deras börda. Det finns ingen tröst att ge, jag kunde ju bara höra av mig med mitt deltagande och sedan finnas här och fortsätta med mitt.
Och jag tänker än en gång på det grå huset och på dem som varje kväll tänder ljuset i lyktan på trappan. Kanske, kanske finns de runda blå ögonen nu i en annan dimension som någonstans ifrån ser hur den lilla lågan brinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar