Sluta aldrig

...hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig vänta, under kan ju ske - jag vet inte var jag har sett den lilla versen. Broderad på en korsstygnsbonad, kanske.

I alla fall. Hoppet lär vara det sista som överger människan, även när man tycker att det är fullständigt svart. Och när man hör att något går bra för en medmänniska så flammar den lilla, lilla glöden upp igen och man vågar hoppas ett litet tag till. Plötsligt händer det. Bevisligen. NÅGON vinner ju i varje lotteri. Jag vet i alla fall om en som jag känner personligen som vunnit en högvinst på triss.

I går pratade jag med svägerskan E som opererades mot bröstcancer för tre veckor sedan. Man hinner tänka väldigt mycket, både före och efter en sådan operation, innan man får besked om hur det har gått. Min bild av cancer är ju smärta, smärta, smärta och sedan diagnos, operation, behandlingar med cytostatika och strålning, återfall och så behandling igen. Ovisshet under ett par års tid. I det här fallet var det knappt någon fysisk smärta alls utan diagnos efter mammografi, operation och så är det borta! Visserligen kommer E att få ta medicin i några år framåt för säkerhets skull, men hon mår fantastiskt bra efter omständigheterna och skall börja jobba i nästa vecka ... Redan! Har knappt fattat det än - det är ju en svår sjukdom, som folk dör av! Vilken fin julklapp för familjen - de fyra barnen och snart tre barnbarnen!

Då och då kommer även rapporter om att någon av mina kurskompisar får jobb. En del får fast jobb, andra vikariat eller projektanställningar. Så vad gör jag då? Fortsätter att skicka in ansökningar med en dåres envishet. Skickar och skickar och skickar till alla som utlyser något som kan tänkas passa mig. Ringer till affärer i sta'n och frågar om de behöver extra folk före jul - men det behöver de inte. Så jag fortsätter att dammsuga annonserna och skicka och skicka. Sluta aldrig ... *Och alldeles nyss ringde dottern R och berättade att hennes vikariat har blivit förlängt fram till sommaren med i stort sett samma uppgifter, där hon har trivts så bra. Det innebär att hon är lasad och i höst kommer att uppnå det antal dagar då hon blir "fast anställd" i kommunen, även om hon kanske får "springvicka" ett tag då. Det var inte alls länge sedan hon trodde att det skulle dröja många, många år!*

Med ryggen tänker jag inte heller ge upp, fast det är väldigt segt. Jag övar och övar, men gör bara små, små framsteg känns det som. Den sista värken vill inte ge sig. Idag föreslog sjukgymnasten att jag kunde pröva att spänna fast mig strax nedanför midjan med en rem runt strykbrädan utlagd på golvet när jag gör mina övningar. Detta för att hålla hela bäckenet mot underlaget och få till effektivare behandling av mina olydiga diskar. Annars måste någon stackars familjemedlem finnas till hands och trycka emot för kung och fosterland. Helst skall de också köra in tummarna i ryggen på ett speciellt ställe som hon visade mig idag. Det blir ju svårare att ordna med strykbrädan. Men familjen finns ju inte till hands en gång i timmen, så om detta varar länge till så är frågan om jag inte skall leta fram ett par gamla svångremmar som räcker runt både mig och strykbrädan i alla fall!