14 oktober 2006

Att tala med hästar

hjälper upp ganska mycket när saker omkring känns allmänt träliga.

I förrgår följde jag med kompisen I som har lyckan att äga en islandshäst, och hälsade på i stallet där hon bor. Ja, hästen Freya alltså, inte I.

Det var första gången på evigheter som det blev av, och jag hade nästan glömt hur härligt det är. Jag fick låna en av Freyas stallkompisar som heter Minning. Jag har av olika skäl inte ridit henne förut men hon var om möjligt ännu mysigare än jag mindes Geysir, min förre ständige följeslagare i det här stallet. Geysir finns nu tyvärr i sällare jaktmarker.

Minning är en häst av det slaget som tror att hon är en hund. Supertrofast och tjänstvillig, man behöver bara tänka "tölta" eller "skritta" så gör hon det. Fast lite bus kunde de inte hålla sig från, flickorna - en liten ofrivillig galopptur blev det. Trots att båda hästarna nu är vuxna och till och med dräktiga, till försommaren kommer två nya föl att se dagens ljus på Gashult.

Temperament har de gott om, annars vore det tråkigt.

Synd att pappa inte hann stifta närmare bekantskap med islänningar. Han var ganska anti-häst till sin läggning över huvud taget, men jag tror att en islänning skulle fått honom att ändra sig. För honom var det arbetshästar som gällde under uppväxten i bondesamhället, och han begrep sig nog aldrig riktigt på dem. De var helt enkelt ett arbetsredskap som man förstås skulle behandla väl liksom alla andra djur och redskap, men de var hemskt dumma och skyggade och skenade så fort de fick chansen. Så har det i alla fall låtit i alla år. Klart att han lämnade "bonneriet" när han fick chansen!

När jag kom upp i häståldern fick jag i stället vända mig till min farbror S om jag ville ha någon förståelse. S höll sig med ridhästar under många år och skaffade även ett russ till sin dotter när den tiden kom och han hade egen gård. Själv fick jag aldrig någon egen, utan fick nöja mig med hästböcker och sporadisk ridskola. S har alltid förstått det där som är så svårt att förklara, vad det är som är så speciellt med just hästar. Sist vi träffades pratade vi just om det där med fyrgångare och hur man gör för att få hästen i tölt. Det lät som om han kunde tänka sig att pröva...(han fyller 86 om ett par veckor..)

Nu får det inte gå lika lång tid till nästa gång jag rider! Man får själv en rätt lustig gångart när man inte är tränad, nämligen. Tänk att det kan ömma på ställen som man inte visste att man hade!

Inga kommentarer: