27 november 2006

Life goes on without me...

Hur hamnade jag här? Sitter här och "tycker synd om mig", likt Madickens mamma.

De flesta dagar lyckas jag åtminstone svara att "det rullar på, jag söker jobb hela tiden, jag har en praktikplats" om någon frågar hur det är.

En del dagar står jag bara utanför livet. Och mår riktigt dåligt.

Om inte dagligen, så nästan varje vecka, får jag brev eller e-mail med "tack, men nej tack" utan att ens bli kontaktad personligen. Undrar om de ens läst mina välformulerade ansökningar?

Träffar jag någon ytligare bekant som frågar vad jag gör nuförtiden och jag svarar att jag söker jobb, händer det att man slår ner blicken och försöker tala om något annat, som om jag lider av en "skamlig sjukdom". Trots det försöker jag ständigt framhärda i att marknadsföra mig och tala om vad det är jag söker, för att kanske på något osannolikt sätt få en kontakt som kan leda till ett jobb. Och det är ett slitsamt heltidsjobb.

Det jag saknar mest är regelbunden kontakt med arbetskamrater. Trots att jag just nu har arbetsuppgifter att göra som praktik så saknar jag några att fika med, som ser till att jag äter lunch och skapar synergieffekter ihop med mig. Tillför nya idéer som stimulerar min egen kreativitet och får mig att känna att jag också kan. För jag vet ju att jag kan, det har jag ju fått papper på. Visst var vi trötta på grupparbetena i skolan, men en hälsosam blandning av teamwork och eget ansvar behövs för att utvecklingen skall gå framåt. Jag vill inte bestämma allt jag ska göra själv.

Jag sitter i min glaskupa och gör då och då en kraftansträngning för att uppehålla kontakten med de vänner jag har, som jag vet får mig att känna mig värd något för en stund. Men jag vet att de alla har mycket omkring sig med både arbete, familjer och andra åtaganden och varför skulle de prioritera mig? Om inte jag tar kontakt så blir det ingen kontakt på långa tider. Kanske har en del vant sig vid att det är jag som tar tag i saker. Det är väl mitt eget fel. Och så mår jag dåligt för att jag ger andra dåligt samvete. För det finns andra som har det värre.

Ibland får jag nästan känslan av att jag inte finns. Gör det någon skillnad om jag är här eller inte? Allt rullar på och det är sällan någon frågar efter min åsikt eller råd. Klart att jag är tacksam för att de jag tycker om har det bra och inte precis behöver söka upp just min axel att gråta emot. Men jag vill ju dela glädje också. Nu mer än någonsin.

Världen skulle vara en gladare plats utan mig. Det är jag övertygad om. I alla fall precis nu.

Inga kommentarer: