Jag var ute på språng för Nyhetskanalens räkning i går, och hade då förmånen att få lyssna på och prata med poeten mm Bob Hansson.
Han hann med att behandla rätt mycket under den timme då han "föreläste" (= läste dikter, stå-uppade och bjöd på sig själv i största allmänhet). Bland annat varnade han för att bli en sådna som ägnar hela sitt liv åt att bli perfekt, för de kommer ändå alltid att misslyckas. Ja, det är så sant som det är sagt. De som kan erkänna sina misslyckanden får så mycket mer aktning och förståelse av andra, sa han också. Också sant.
Frågan är hur uppenbart det är att man inte är perfekt. Ibland är det ju glasklart, från de utslagna och missanpassade i samhället till toppchefer och politiker som avslöjas i oräkneliga skandaler, men hur vet man det bland oss mera vanliga? Vi som inte begår så stora fel att det får konsekvenser för så många människor, utan bara är lite misslyckade "tyst för oss själva"? Vi har ju alla våra akilleshälar, så att säga, men jag tror inte att det alltid är så lätt för människor omkring att hitta dem, om man inte precis råkar trampa på dem.
I min "Eva-Kihlström-är-fullständigt-oumbärlig"-kampanj har jag kommit in i en fas av "ingen tycker om mig, ingen vill ha mig" vilket är helt naturligt när man ett par gånger i veckan får papper på detsamma. Efter utläggningen igår har jag börjat fundera på om det kan vara så att folk får intrycket att jag tror att jag är perfekt, och alltså är totalt outhärdlig att jobba ihop med.
Jag menar, utifrån sett - mitt CV har inga hål - dessutom är det snyggt och prydligt och layoutat i InDesign efter de flesta av konstens regler. Jag hade inga topp-betyg varken på grund- eller gymnasieskolan, men högskolans undervisning passade mig bra och jag har lyckats samla ihop 260 poäng genom åren med full studietakt utan rest-tentor och överhäng. Jag formulerar mitt personliga ansökningsbrev lagom personligt och professionellt.
Jag har fött och fostrat tre barn, av vilka ingen går på gatan och terroriserar gamla tanter. Min man sköter sitt jobb, och vi bor i den perfekta lägenheten - som dock INTE är perfekt städad alla dagar i veckan.
När jag får gäster ser jag till att åtminstone städa toaletterna och få undan smutstvätten. Eftersom jag tycker det är roligt serverar jag gärna tre rätter med fin dukning, om det är middag, eller bakar bullar eller tårta om det är fika. (Men hinner jag inte springer jag till Konsum. Allt har ett pris.)
Ibland får jag ett kreativt ryck och byter gardiner eller möblerar om eller städar i klädkammaren. Eller syr något. Men det är ganska sällan just nu.
Vem vill torgföra sådant man inte är stolt över? Ingen är väl intresserad av mina "må-dåligt-dagar" när "ingen tycker om mig" osv, eller nattliga bekymranden och konsekvensanalyser av allt som händer. Min tenta-ångest på högskolan, för "gör-jag-den-inte-nu-kommer-jag-inte-att-komma-ihåg-kursen-när-det-blir-omtenta", och tyst vånda över gruppmedlemmar som inte utför det som skall göras i ett grupparbete. Min gigantiska hög med stryktvätt inne i klädkammaren.
Mitt starka behov av att mina ansvarsområden åtminstone skall vara så väl gjorda som jag klarar av, så långt det hänger på mig. Det kan också vara en svaghet. Vad andra inte gör försöker jag lära mig att släppa taget om och fokusera på det som blir gjort i stället.
Men varför skulle jag göra ett fult uppställt och felstavat CV när jag nu kan göra ett snyggt? Varför skulle jag planera saker som jag inte genomför? Varför skall jag berätta om plåten med brända bullar om det var tre plåtar som inte blev brända? Varför skulle man möblera på ett sätt som man inte själv tycker är snyggt och praktiskt, om man har möjlighet att välja? Varför skulle jag bjuda på slarvigt serverad mat om jag vet hur man kan göra det betydligt aptitligare utan särskilt stor ansträngning? (Det har också blivit ett sätt för mig att visa att jag tycker om, och bryr mig om, mina gäster - att planera och fixa något som jag tror att de uppskattar. Egentligen är det bara en fråga om planering och rationalisering, inte om att behärska matlagning i den högre kulinariska skolan.)
Att mina barn blivit sådana praktexemplar är inte något som jag personligen kan berömma mig av. Ja, vi har väl försökt lära dem skillnaden på mitt och ditt/rätt och fel, och släpat iväg dem till Söndagsskolan och så, men för övrigt försökt lära dem att tänka själva. Det är många faktorer som spelar in, och de navigerar mellan livets grynnor i hög grad på egen hand. Fast de vet att vi håller handen under och stöttar om det behövs.
Den perfekta lägenheten är enbart ett resultat av lyckliga omständigheter. Som jag förundras över varje dag. Möblerna har vi valt ut och samlat på oss under många år. Så här har det inte alltid sett ut.
Det som ser perfekt ut kanske bara är en yta. Och mina svaga sidor och misslyckanden kanske verkar som "i-landsproblem" jämfört med andras, fast jag lider mer av dem än någon med "större" problem. Hur mäter och jämför man det?
Ibland frågar jag mig om omgivningen tror att jag har jättehöga förväntningar på alla andra. Svar nej! Inte ett dugg. Det underlättar förstås, särskilt i arbetslivet, om medarbetaren håller sina deadlines och passar överenskomna tider och så. Det förväntar jag mig. Men för övrigt, med ett slitet uttryck, är det tanken som räknas. Den goda viljan, för att citera Ingmar Bergman. Att anstränga sig lite för att göra det man kan.
Jag skulle t ex gärna komma hem på fika hos någon som serverar mig köpta "kanelklipp" och mariekex i en trång tvåa med second-hand-möbler, om någon vill göra sig det besväret. Var och en får väl ha det som de vill och trivs med, efter råd och lägenhet, som det heter. Jag kan uppskatta trivseln i ett hem som inte alls ser ut som mitt. Jag springer som sagt också ner till Konsum och kompletterar med färdigköpt ibland, även när vi får gäster. Hellre en köpt burk köttsoppa med kärlek och omtanke än fin cateringmat med likgiltighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar