Lasse Berghagen och jag

För en tid sedan skrev jag i min blogg om min stora likhet med Charlotte Perelli - en likhet som sedan visade sig ha vissa brister, men ändå.

Nu har jag även upptäckt att jag har gemensamma drag med Lasse Berghagen. Innan den känslige slutar läsa, vill jag skynda mig att påpeka att det varken är Flirtige Knut, Ding Dong, Tacka vet jag logdans eller Teddybjörnen Fredriksson som åsyftas. Inte heller den väl tilltagna kroppslängden.

Nej, en helt annan för mig okänd sida. Både hos Lasse Berghagen och mig själv.

För ett par veckor sedan medverkade den folkkäre sångaren i det utmärkta TV-programmet Videokväll hos Luuk. Där berättade han om sin hobby: att odla orkidéer. Det är väldigt lurigt att få orkidéer att blomma om, de skall ha speciell jord, duschas men inte få för mycket vatten osv. Kräsna krabater med andra ord. Han kunde detta på sina fem fingrar, förstod man, och gjorde allt "efter boken".

För ett par år sedan blev jag "fodervärd" åt en orkidé, som dottern R hade fått vid någon uppvaktning. Den hade blommat över och hon tyckte inte att hon hade plats för de gröna spretorna som var kvar. I synnerhet inte som växten skulle vara så nogräknad med sin skötsel. Den ömma modern tyckte att det var synd att slänga en frisk planta, så den hamnade bakom gardinen i TV-rummet. Fick en skvätt vatten då och då tillsammans med sina kamrater av andra, mer robusta sorter.

I somras när jag planterade om en del krukväxter som höll på att krypa ur krukan, såg jag att även denna stod i begrepp att göra det. Ingen orkidéjord hemma, förstås, och planteringen skulle ske på direkten eller inte alls, så vad gör man? Ja, jag tog det som var närmast. En överbliven slatt plantjord för balkonglådor och rabatter - den är ju inte lika gödslad som blomjord, utan lite mer torvig, som riktig orkidéjord. Tänkte att den fick väl dö, då, om det inte passade.

Sedan tittade jag inte så noga på den stackars plantan, utan den fick sin skvätt vatten lite då och då. Tills jag en dag kom att tänka på den - hur mådde den egentligen? Och gick och tittade efter.

Döm om min stora förvåning när jag drog undan gardinen och fann en stängel översållad med de perfekt utmejslade blommor som bara orkidéer kan ha! Ofattbart, efter som jag verkligen inte hade skött den som man skulle utan varit ganska "styvmoderlig". Ett Herrans underverk, som Kristina från Duvemåla skulle ha sagt.

Men alltså. Lasse Berghagen och jag HAR något gemensamt. Fast tvärt om. Räknas det?