Hon svarade att hon är minst lika orolig - jämt!- och delgav mig sitt knep för att hantera det hela. Hon har det särskilt jobbigt när barnen är ute och flyger, det kan ju hända så mycket. Men då har hon kommit på att man kan visualisera skyddsänglar runt dem!
M är verkligen inte vad man kallar kyrklig, men visst kan hon få se sina änglar, tycker jag. Hon beskrev dem som klädda i stålrustning, med hjälm på sig. Hon ser dem gående fram och tillbaka i flygplansgången eller sittande i klungor runt det/de barn som är ute och flyger. Och det hjälper!
Jag har lite svårt för änglar i stålhjälm. Jag vill nog se deras ögon. Men små söta lockiga bokmärkesänglar tror jag inte på, vad skulle de kunna göra om det kniper?
Nej, jag tror mer på pondusen i sådana änglar som framställdes i Änglarnas Stad (City of Angels, 1998). Nicholas Cage, typ. Som diskret, vänligt och bestämt ser till så man går rätt här i livet. Och som kommer och hämtar en när man skall härifrån. Så ser mina änglar ut.
2 kommentarer:
Skriv en bok om mammor och oro och änglar. Du formulerar dig ju hemskt bra och lite poetiskt även i det tragiska! Jag skulle köpa den direkt!
Tack för tipset! Skall fundera på saken!
Skicka en kommentar