...sjöng Hasseåtage för lilla Totte i vaggvisan "till en otäck hund". Fast det var hunden som hade bitit.
I mitt fall är det betydligt ilsknare varelser som varit framme. Vi var nämligen uppe vid stugan och klippte gräs och kollade över rabatterna lite lätt i ett par timmar i går. Jodå, allt som jag hade planterat och flyttat om hade överlevt, om än med lite liv efter den senaste tidens värmebölja och torka. Så det fick bli hinkande upp med vatten och strilande över de törstiga små liven. Som tacksamt svarade med att nästan omedelbart lyfta sina krulliga toppar mot solen igen. Märkligt vad livskraftiga de är! I min trädgård är det iofs bara de starkaste som överlever - det är min enda eftergift åt darwinismen. T ex den Rhododendron som pappa fick på sin 40-årsdag för 42 år sedan på söndag, den börjar bli som vackrast nu igen. Den har överlevt flera starka vintrar plus ett råttangrepp ända nere vid rötterna. Så den lär överleva mig och mina handfasta grepp också.
De ilskna varelserna å sin sida har nog funnits på Billingen sedan isen drog sig tillbaka, bland andra kvardröjande urtidsarter såsom ormbunkar, mossor och fräken. En och annan mygga, visst, men även blinningar och andra jättestora varianter av stickande flugor blandar sig med vanliga flugor och bjuder in varandra till släktkalas när solen skiner och det är så varmt så man svettas innan man har börjat göra något ens. Och vinden står still. Och om det är mulet, då kommer knotten. Det är inte heller bra. Tur att göken finns och gal och gal som en tosing bortåt väster.
Idag har jag fullt upp att göra med att INTE klia på alla bett, som är i storleksordningen ett par millimeter till ett par centimeter i diameter och kliar något infernaliskt... Det är bara att stå ut till ett par veckor efter midsommar, då brukar de ha lugnat ner sig däruppe i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar