Det gör bara lite mindre ont. Och man kanske inte tänker på det varje dag längre. Men när man påminns utan att vara beredd - DÅ gör det ont.
Igår var jag och lyssnade på en hel del tänkvärt i dikt, tal och sångform. Det var flera medverkande och bl a vännen, tillika bryllingen, U som sjöng. Mitt i programmet kom en sång som hon skrivit själv, om hur det var efter hennes make M's död i cancer för ett par år sedan. "Jag vill aldrig mer höra de orden - det finns ingenting mer vi kan göra..." "Hur förklarar man för ett barn att pappa inte längre finns..."
Då flöt det upp igen. Det är trots allt inte mycket mer än 10 år sedan det kunde ha varit jag som skrev det. Jag skrev också ner en massa, men inget som jag skulle klara att läsa upp eller sjunga för någon annan. Det scenario som U's text beskrev var lika verkligt för mig då, som det som verkligen hände - att min make M blev frisk. Jag hade säkert 500 scenarier om hur det skulle bli att bli ensam. Inget om hur han blev frisk, det vågade jag inte ha. Det fanns inga garantier.
Jag klarade inte av att gå på M's begravning. Och när jag hörde U igår insåg jag att det aldrig kommer att "gå över".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar