I går kväll var jag med kompisen I på bio. Hon ville pigga upp mig för jag var lite dowm och jag ville pigga upp hemme för hon hade fått en fläskläpp av en av hästarna (inte ens hennes egen).
Vi var och såg en typisk tjejfilm, "Djävulen bär Prada", med bl a Meryl Streep. Bra och sevärd film i det stora hela, lite små lustiga situationer och poänger och lyckligt slut. Men jag tyckte att titeln var ganska missvisande, för det visade sig i några scener att Miranda, Den Elaka Chefen (Streep) egentligen inte var så diabolisk. Fast det kanske inte syftade på henne, utan på hela moideindustrin? Å andra sidan framställdes den unga, smarta, "feta" (stl 38) Assistenten som totalt naiv och blåögd när hon kommer till anställningsintervju och inte har en aaaning om vilken typ av tidning hon söker jobb på, vad chefen heter osv. Kanske skall hon symbolisera motpolen - men det verkar för korkat att bära sig åt så. Som tur var fattade hon snabbt vad som gällde, så filmen blev bättre efter hand. Annars hade det varit lite för mycket Ugly Betty-stuk.
Hur som helst så var hela filmen ett exempel A på produktplacering. Undrar hur många procent av filmens budget som räddades genom företagens sponsring, från ceratet "Chap Stick" och Perriervatten i första minuterna, genom alla designhus till bilmärken. Till och med Harry Potter var med på ett hörn! Det var nästan lite övertydligt.
Jag är svag för lyckliga slut, det medges. I det här fallet lyckades Den Smarta Assistenten behålla sin integritet och personlighet, Den Elaka Arbetskamraten tvingades smälta en aning och erkänna hennes storsinthet och till och med Djävulen själv gjorde en mycket generös gest i slutet. Däremot var det inte riktigt solklart hur det gick med Den Gullige Pojkvännen, men vid det laget var det så öppet för egna tolkningar så det gjorde inte så mycket. Vi var i alla fall lite mer uppåt när vi gick ut från bion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar