Glada tillrop

uppskattas mycket om de är personliga, uppriktigt menade och kommer i rätt tid när man behöver det.

Men den där sorten som kryllar runt på Facebook kan jag vissa dagar få krypningar längs hela ryggraden av. Snudd på att det slår upp röda prickar i armvecken.

Hur skulle jag kunna glömma att varje dag är en ny dag med nya möjligheter? Varför skulle jag bry mig om vad illasinnade och avundsjuka människor säger om mig, de stjäl ju bara energi? Är jag otacksam över det jag har om jag väljer att inte "gilla och dela"? Vem kan jag förvänta tro på mig själv om inte jag själv?

Det hjälper faktiskt inte att ENBART ta sitt öde i egna händer och skapa sig ett liv. Att se kriser som utveckling och motgångar som nya utmaningar. Det fungerar inte riktigt så.

I de flesta fall är minst en annan part inblandad, som har mycket mer makt över mitt liv än jag själv i vissa lägen. Spelar ingen roll hur positivt jag tänker och hur mycket jag visualiserar att jag har fått min önskeplats i tillvaron.

Ju mer jag tänker, desto hårdare blir nedslaget när jag om ett tag får veta att någon annan har tagit den plats som jag trodde var min. Därför försöker jag att inte tänka alls, om jag inte blir tvungen.

Önskar man kunde sätta hjärnan i viloläge så man kunde koppla bort de där hurtiga "levnadsråden".