Vi som håller på med det här #Blogg100-projektet har ett diskussionsforum igång på ett annat forum på nätet. Där skriver vi vad vi bloggar om och hur lätt eller svårt vi tycker det är att skriva, att komma på ämnen eller att vara sams med tekniken.
En del skriver att det här med att posta ett inlägg varje dag ger dem fullständig panik och ångest. Några håller på och fixar och pular i 2-3 timmar varje dag och känner prestationskrav att skriva bättre och bättre. Aaaauuggghh...!
Om jag kände så, skulle jag aldrig ha börjat blogga över huvud taget. Och ännu mindre hoppat på den här 100-dagar-i-rad-grejen. Det ska kännas kul, annars kan det kvetta, som Roy&Roger uttryckte det. Här har jag mutat in mitt revir, här bestämmer jag.
Som tur är finns det jättemånga av mina "bloggarkollegor" i Blogg100 som inte heller tycker att det är så märkvärdigt. Man skriver om det man kommer på och det tar den tid det tar, helt enkelt.
Till exempel att det blev en trevlig tågresa hem från Göteborg idag, genom ett vintrigt men allt ljusare Skaraborg. Fick sällskap med ett par av mina nyvunna vänner i regionen drygt halva vägen.
Till på köpet hann jag med en tidigare buss hem från Skövde än vad Västtrafiks Reseplanerare hade tänkt ut. Så nu blev fredagskvällen lite längre.
Eftersom maken är ute på annat håll så får jag göra något alldeles själv. Ska äta lite lasagne, tror jag. Sätta fötterna i blöt och pyssla om mina naglar. Titta på TV. Och vika tvätt.
Sånt kan man skriva om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar