Med blandade känslor

... lagar jag matportioner åt mamma, att frysa in så att hon kan tina upp och värma i mikron. En låda i taget. Bara en låda, säger jag varje gång vi pratar om det. För pappa kommer ju inte hem och äter mer. Han behöver ingen mat längre. Det är drygt fyra år sedan.

Några gånger har hon sparat lite mat i portionslådan. Ifall det kommer någon till kvällen som vill äta. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att det inte kommer någon, hjärnan vägrar att förstå. Det har hänt att någon låda blivit upptinad och bortglömd i kylskåpet, men det är i alla fall mycket mindre mat som får slängas nu än innan jag började med det här systemet. När hon lagade kålpudding eller lutfisk för 4 eller 6 personer, åt av det en eller kanske två gånger och glömde bort det. Lutfisk som har stått i tre veckor är inte kul, kan jag säga.

Vi ser också till att någon av oss följer med och handlar färskvarorna en gång i veckan, så att det inte köps fyra semlor som ingen äter upp, eller ett jättepaket stekfläsk som blir liggande. För att pappa vill nog ha det. Konstigt nog tycker hon att det går ganska bra, verkar det som. Fast vi är ganska "stränga". Det är ju en ekonomisk fråga också.

Jag tycker inte att det är så mycket jobb att göra 15 portioner på en gång och frysa in. Man kokar några portioner pasta, gör potatismos eller bulgur och fördelar i burkarna, pytsar i frysta grönsaker ur färdigblandade påsar (typ ärter/majs/paprika eller sommargrönsaker) och så har man korv, kassler, laxfiléer, kycklingfiléer, köttfärs etc att sprida ut över detta. Några olika råvaror varje gång och med viss variation, så att det inte blir exakt lika i mer än 2-3 burkar. Det tar inte mer än ca tre timmar varannan vecka.

Medan matlagningen går av sig själv, funderar jag på vilket projekt det är att laga mat egentligen. Det som har gått av sig själv även för mamma i en massa år, visserligen lite svårare sedan bilolyckan som nästan kostade henne livet för drygt 30 år sedan, fungerar knackigt nu när hjärnan saktar in ännu mer, med ålderns rätt. Det är sorgligt att se att hjärnan helt enkelt inte är kapabel till planeringen och överblicken längre, fast hon själv märker ingen skillnad förrän hon skall sätta igång. För då blir det för mycket eller inget alls.

Jag menar, så många moment: 1) vad skall det bli? Kolla extrapriser/säsong, vad är familjen och jag sugna på? är det möjligt att laga med hänsyn till arbetstid osv.? 2) Gå och handla - vad finns i kylskåp och torrskafferi? Är det något som står och blir gammalt, som måste "göras av med" först? Ta på ytterkläder och lämpliga skor, vantar? Bara handla det som står på lappen, inte för mycket impulsköp som inte blir tillagade eller infrysta! Inte handla till någon som inte kommer hem och skall äta! 3) Komma hem med varorna, hänga av sig ytterkläderna, lägga in det som skall vara kallt resp torrt, förpacka t ex stora "fynd"-förpackningar i mindre för infrysning. 4) Ta fram det som skall tillagas i lagom tid, beräkna åtgång, tillbehör, olika tillagningstid för olika råvaror och så laga till detta. Komma ihåg att ta fram tomaten eller salladshuvudet som ligger i grönsakslådan i kylen, och skära till det. 5) Duka, lägga upp maten, äta. 6) Plocka in ev rester i rätt typ av förpackning, eller slänga direkt. 7) Diska.

Själv säger hon ibland att hon skall baka något, eller brodera eller virka, "när hon blir bättre". Så hon får förstås ha ingredienser, t ex bakpulver och torrjäst, hemma ifall. Men det händer inte längre. Hon har handarbeten på gång också, men det händer inte mycket med dem heller. Jag säger trots allt inte emot, för så länge hon har känslan av att hon kan göra saker, så håller hon humöret uppe, och det är viktigt. Konstigt nog blir hon inte ledsen eller arg på sin egen oförmåga när det inte blir något av. På något sätt märker hon det inte. Eller när vi för femtioelfte gången säger att pappa inte kommer hem och äter. Nej visst nej, konstaterar hon då. Jag tror att medvetandet har en naturlig, barmhärtig skyddsbarriär som träder in vid vissa lägen.

Så att vi, som fortfarande orkar med, får ta den större delen av frustrationen och sorgen efter den mamma vi hade för länge sedan. Hon finns ju kvar därinne och glimtar fram ibland ändå. Nu får vi gilla läget. Och finna en viss tröst i att vi kan hjälpas åt att få vardagen att fungera för henne i det här läget. Hur det blir sedan får vi ta då.