Man blir inte någon bättre människa för att man går dit, snarare tvärtom. Efteråt tar man bussen hem till residenset, där kyl och frys är fulla av mat och garderoben full av kläder. Skåpen är fulla av fotoalbum från barnens uppväxt, arvegods och egna mest eller mindre nödvändiga inköp. Familjen har all den trygghet man kan ha i detta land, barnen är friska och färdigutbildade och klarar sig själva i egna bostäder och med egna inkomster. Ändå lyckas man alltid hitta ilandsproblem.
Men man blir en lite mera positiv människa av att träffa alla dessa nya vänner. De vill så gärna prata, prata och åter prata för att få igång flytet i svenskan. Vi pratar inte så mycket om hur de kom hit och sånt, mera om familjenyheterna vad de vill jobba med när de lärt sig svenska. För jobba vill de alla, utan undantag. Så fort som möjligt vill de stå på egna ben.
Många av de jag har pratat med har flera års akademiska studier bakom sig. Flera av de yngre har precis blivit klara med en högre utbildning, eller har tvingats avbryta den med kort tid kvar. När man frågar vad de vill jobba med svarar de ofta undersköterska eller städare, för de vet att det är där det finns jobb. Några vill gärna bli lärare för elever i sin egen språkgrupp, men är tveksamma till att svenskan ska räcka. Flera av de unga som jag har träffat är enormt klipska och kan redan flera språk - idag talade jag med en kille i 20-25-årsåldern, från Albanien, som förutom sitt modersmål kunde flytande grekiska, italienska och engelska. Nu kämpar han med svenskan på egen hand i väntan på att få börja på SFI. Vilken tillgång han kommer att bli på vilket jobb som helst!
Trots att de i många fall saknar sin släkt, bor trångt och inte vet något om framtiden lyckas dessa nyanlända världsmedborgare hålla ångan uppe och vara hur glada och trevliga som helst. De är otroligt tacksamma för att få sitta och prata med svenska människor en stund, och få ställa sina frågor och berätta om sitt hemland. Ibland blir det på lite blandade språk, ibland åtar sig någon att agera tolk, men varje gång kommer det lite, lite ny svenska in i ordförrådet.
Egentligen är det jag som skulle vara mera tacksam, för att det finns möjlighet att på ett så här enkelt sätt få möta och göra något för en annan människa. Alla klarar av det, det finns många bland volontärerna som ställer upp vecka efter vecka som inte kan något mer än västgötska, men det är lika tacksamt för de nykomna. Bara de får prata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar