Du som har följt mig ett tag irl eller i sociala media känner till att jag gick genom en stor operation för ungefär ett år sedan, med en kraftig infektion som följd. Så sjuk har jag aldrig varit i hela mitt liv.
Efter denna pärs har jag börjat känna mig som min ålder. Hemskt men sant. Jag kämpar fortfarande för att komma igen helt och räknar varje pyttelitet framsteg som en seger.
Förra påsken var dottern R i London och köpte tre ljuvliga småmönstrade bomullstyger som hon bad mig hjälpa henne att sy ärmlösa blusar av. Självklart skulle jag det. Har ju alltid sytt och det har aldrig varit någon större match förut.
Men hej. Mönster blev ritat. Tyget blev tillklippt. Men det tog nästan hela sommaren och sedan blev det liggande. Det var just jämt att jag fixade att sköta mitt arbete, sedan fick allt annat vänta.
Snart ska dottern med familj åka på solsemester och det är väl märkvärdigt om jag inte ska fixa till de där blusarna.
Och konstigt nog, nu när jag tog fram det och började så var det som om händerna har längtat efter något att sätta i symaskinen - något som inte bara var lagning och ändring, för det har jag gjort litegrann trots allt.
Nu är blus nr ett klar och ska bara strykas. Härlig känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar