Det är märkligt hur man ibland kan springa på folk som man är bekant med, eller har gemensamma bekanta med på ett helt otippat ställe i världen - i Kambodja eller i Göteborg.
I går råkade jag ut för det helt motsatta. Jag var ute en liten sväng i Hjo, den lilla stad där jag bor, och mötte en kvinna på strandpromenaden. När vi just hade passerat varandra hörde jag mitt namn ropas bakom mig, lite frågande. Eftersom det finns många som heter Eva är jag van vid att det är någon annan bredvid mig som adresserats, men i det här fallet var det mig hon menade.
Det tog några sekunder att se förbi den snygga dunjackan, den annorlunda frisyren och - ja, lite kråkspark runt ögonen... Sedan såg jag att det var en klasskompis från grundskolan, jag tror att vi var skolkompisar från sexan till nian. Vi tillhörde också samma gäng som umgicks en del utanför skolan så det var en del läger, ungdomskör och annat.
I slutet av tonåren flyttade vi åt olika håll, om än bara några mil ifrån varandra, och tappade helt kontakten. Som man så ofta gör. Utbildningar, familj, barn, jobb... Andra intressen helt enkelt.
Som vi stod där och pratade fick jag veta att hon i ungefär ett år har pendlat hit och jobbat i kommunhuset vid torget. Hon har vidareutbildat sig och har en helt annan position än det jag senast hörde från henne. Och hon hade i sitt jobb sett mitt namn i personalrullorna, eftersom jag var timanställd i kommunen, men det hade inte blivit av att ta kontakt. Hon visste inte heller att vi hade flyttat in från villaområdet i utkanten av staden och nu bor väldigt centralt, ett stenkast från hennes arbetsplats.
Tänk att man kan gå om varann så totalt i en sådan här liten stad!
Vi bestämde i alla fall att vi måste ses och ta en lunch eller fika någon dag framöver. Nu när vi vet var vi finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar