I Milos Formans film Amadeus får W A Mozart höra att han använder alldeles för många toner.
Undrar vad Salieri & co skulle ha sagt om de hört The Real Group's version av symfoni nr 40, eller WAM 40 som den kallas i arrangemanget av Joel Bexelius och Anders Edenroth. Hur många toner och ljud som helst.
I går eftermiddag och kväll hade jag ännu en gång chansen att möta och lyssna på mina favoritsångare alla kategorier. Jag läste vad jag skrev förra gången och den recensionen behöver jag inte göra om. Fast nu var det fler nya inslag i programmet, bl a Mozartgrejen ovan och ett collage av "svenska" hits framförda av Britney Spears, Backstreet Boys m fl. Kompositör Max Martin & co alltså. Det finns verkligen ingen musikstil som de inte kan ta sig an och göra till sin - quod erat demonstrandum!
En så speciell eftermiddag som jag fick i går har jag aldrig upplevt i mitt liv. Min vän och släkting K och jag hade bestämt att vi skulle träffas ett par timmar och äta något och hinna prata ordentligt - det är verkligen inte ofta, men inte exceptionellt i sig. Däremot, när det var dags för uppvärmning och soundcheck, och jag började tänka på om jag skulle ut och driva lite på sta'n, så frågar K om jag har lust att hänga med "backstage" och bara "hänga" lite med gruppen. Vilken fråga!
Skulle jag tala om vad vi gjorde, så skulle du, trogne läsare, klentroget skaka på huvudet och undra hur i allsin da'r jag kunde tycka att det var så speciellt och häftigt. Därför behåller jag det för mig själv. Ett stort lyft var det i alla fall, både för själen och självförtroendet.
Det var också en liten extra krydda att i konsertens avslutning, när Jalkéus fullkomligt spånade loss i "Den makalösa manicken", sitta bakom två damer i "gråsparvsåldern" som släppte alla koncepter och diggade och gapskrattade så permanenten raknade. Nästan lika kul som det som hände på scen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar