Just idag kommer verkligheten ikapp igen. Ingenting särskilt har hänt men jag är färdig att ge upp. Här och nu. Det finns inga vägar tillbaka och inga alternativ som jag inte har övervägt. Jag har egentligen massor att vara tacksam för men just nu ser jag bara min egen otillräcklighet.
Hela livet passerar revy och jag undrar om jag någonsin har gjort något bra.
De senaste, säg, tio åren har varit som ett gungfly då jag hoppat från tuva till tuva och varje gång trott att jag landat på ett fast stycke mark där jag kunde stanna ett tag - tills jag känt mig redo att hoppa vidare. Men så fort jag trott att jag landat så har något knuffat till mig och tvingat mig till nästa tuva. Jag har försökt hitta den vettigaste tuvan och det snabbt.
På alla plan har det hänt en massa saker - i familjen, i släkten, bland vänner, på olika jobb och i andra sociala sammanhang där jag befunnit mig. När jag ser tillbaka så har det varit enstaka ögonblick värda att minnas, resten har jag bara försökt hitta min plats och finna mig tillrätta i en sorts nyorientering som aldrig infinner sig. Jag har försökt att räcka till, handla rätt och vara korrekt i alla sammanhang. Jag har säkert misslyckats i att hantera situationer många gånger. Jag har ifrågasatts om och om igen av både mig själv och andra, mina motiv, min livsåskådning, mitt existensberättigande.
Jag har verkligen trott på människans unicitet och min rätt att existera och vara som jag är, utan att inkräkta på någon annans personliga utrymme. Du vet väl om att du är värdefull - det finns bara en av dej och det är du. Jag har trott på att jag är skapad av en speciell anledning, att jag får ha en plats och att jag behövs. Men nu tvivlar jag.
Jag har också försökt att inte göra mig några bekymmer för morgondagen - varje dag har nog av sin egen plåga. Med tillräckligt många nära människor att bekymra mig för har det nog varit det jag har misslyckats mest med. Ibland har jag tvingat mig att förtränga tankarna på saker för att oron gör så ont. Allra mest för barnen förstås, de som man bara vill det bästa, men som jag med berått mod skickat ut i livet med alla mina dåliga, dominanta gener att kämpa mot. Jag har försökt att vara en good enough mother, att pusha och uppmuntra utan att curla, och finnas till hands när de mött motgångar. Jag har försökt att hålla dem utanför mina värsta stunder. Nu klarar de sig själva, eller väljer sina stöd på andra håll. Jag kan få laga ett blixtlås ibland. Mina råd frågar ingen efter. Och det är säkert bra, kan jag nog tycka. En annan dag.
Nu sitter jag här med tårarna rinnande och vet varken ut eller in. Jag trodde verkligen att jag var på gång igen, att jag inom kort skulle ha uppdrag att utföra, en arbetsplats att gå till och lön varje månad och ett eget värde. Min nya utbildning som kompletterade den gamla plus arbetslivserfarenheter skulle vara utmärkt som grund till många olika tjänster och nu skulle jag få visa åtminstone något av vad jag kan professionellt. Resten skulle jag kunna använda till extra uppdrag i mitt företag eller rent av skulle jag kunna kosta på mig att göra ideella uppdrag emellanåt, bara "av min godhet." Eller med vänsterhanden.
Mina nya kläder hänger oanvända i garderoben. På alla hjärtans dag fick jag ett fint halsband att använda till jobb-kavajen. Min handväska rymmer ett kollegieblock. Min filofax ekar tom. Jag har försökt ta kontakter för att åtminstone bestämma några möten, men det går trögt.
Orkar inte ta tag i något alls här hemma heller idag. Det är ändå bara terapiarbete som går att göra lika bra i nästa vecka eller om två år. Ingen märker någon skillnad.
När livet och verkligheten hinner ikapp och kommer vältrande över mig med sina kvävande sanningar finns inget att göra för att hejda det. Bara att ta emot skiten och vänta på att själen skall få näsan över vattnet någon gång igen. Och hoppas på bättre tider. Eller åtminstone en ny tuva där man kan andas ett litet tag.
Finns det någon att anklaga? Gud? Han har väl fullt upp med att hålla sin hand över Carolas låt i melodifestivalen. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar