Sitter i flyttbilen på väg med yngsta barnet till högskolestudier i Örebro. För bara några dagar sedan blev det klart med lägenhet för honom och flickvännen (som också ska plugga) och därefter har vi befunnit oss i en tornado av saker som bara skulle lagas eller fixas eller skaffas. Samtidigt har jag gjort första veckan på biblioteket efter semestern med en massa nya moment inte minst på skolsidan. Och på stadsbibblan är det personalbyte på gång, så lite osäker och orolig stämning är det på sina håll.(Dock inte från min sida! Jag sitter på mitt vik och gör de arbetsuppgifter jag blir tillsagd tills jag får andra direktiv, ända till nyår.)
Nu när vi slutligen kommer iväg med flyttlasset och jag sitter på passagerarsätet, så blir det lite tid för reflektion. I 27 år, sånär som på några veckor, har vi haft våra barn fast boende hemma. Ett, två eller tre på en gång, och nu är den perioden slut. Nu ska det till något exceptionellt om någon av dem skulle flytta hem till oss igen.
Det är klart att det kommer att bli tomt och konstigt, även om sonen har hållit sig mycket för sig med sitt de senaste åren. Men det är ingen vits med att fastna i sentimentalitet och nostalgi. Allt har inte varit jätteroligt under alla dessa år, men jag är väldigt glad över att ha fått låna dessa människor och ha dem under samma tak ett tag. Vi kommer alltid att höra ihop vad som än händer, och de vet att vi finns och ställer upp för dem när de behöver oss. Hela tiden har man ju vetat att de skulle flyga ur boet någon gång, och jag är också glad för att de vill saker, skaffar utbildning och egna hem och kommer att klara sig på egna ben. Nu är det dags för dem att göra egna misstag och lära sig av dem. Det går inte att som förälder förutse och förebygga allt som kan dyka upp. Samhället och världen ser ju så annorlunda ut mot hur det var för 30 år sedan när jag flyttade hemifrån. Och den ser olika ut för den som är 20 och den som närmar sig 50 dessutom. Jag försöker leva på att jag varit om inte perfekt, så "good enough"-förälder...
Så nu stängs en dörr och nya kommer att öppnas. Någon har jag redan fått glänta på, vilket fyller mig med stor förväntan och glädje inför framtiden. Andra är fortfarande stängda och jag kommer att tvingas välja mellan dem, på olika områden i livet. Men jag tror att det ordnar sig, det måste jag ju tro. Det ser betydligt bättre ut nu än för ett år sedan i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar