"En tändstickstavla med Bodens fästning..."

...nej, det är nog det enda som inte kom med idag.

Vi håller på och flyttar ett liv nu igen. Denna gång vår mammas/mormors, samtidigt som väldigt mycket av pappa/morfar givetvis också flyttas - eller avslutas.

Mamma är lyckligen installerad i en ny och fräsch, men ack så liten lägenhet som ju inte rymmer mer än en bråkdel av all saker som samlats under nästan 50 års äktenskap och ett par decennier före det. Hon har fått med sig det hon behöver, men när hon är tillbaka i huset ser hon hela tiden fler saker som hon vill ha med.

Mycket är saker som pappa har gjort, eller saker som de köpt tillsammans vid något speciellt tillfälle. Klart att det är svårt att bara kasta bort!

Jag försöker så mycket som möjligt att säga att "den kan jag ta hand om åt dej", eller "den vill kanske dottern R ha"... ändå kommer en massa "onödiga" saker att samlas i förrådet vid lägenheten. Av nostalgiska och sentimentala skäl, snarare än att det kan vara "bra att ha" (som är det stadium som jag är i nu).

En hel del saker hamnar säkert i onödan hos oss också.

Ingen tändstickstavla med Bodens fästning från faster Greta, nej. Men nu har jag inte mindre än tre tändstickstavlor med andra motiv, som pappa gjorde någon gång i slutet av 40-talet...

Världen är så biten...

...sjöng Hasseåtage för lilla Totte i vaggvisan "till en otäck hund". Fast det var hunden som hade bitit.

I mitt fall är det betydligt ilsknare varelser som varit framme. Vi var nämligen uppe vid stugan och klippte gräs och kollade över rabatterna lite lätt i ett par timmar i går. Jodå, allt som jag hade planterat och flyttat om hade överlevt, om än med lite liv efter den senaste tidens värmebölja och torka. Så det fick bli hinkande upp med vatten och strilande över de törstiga små liven. Som tacksamt svarade med att nästan omedelbart lyfta sina krulliga toppar mot solen igen. Märkligt vad livskraftiga de är! I min trädgård är det iofs bara de starkaste som överlever - det är min enda eftergift åt darwinismen. T ex den Rhododendron som pappa fick på sin 40-årsdag för 42 år sedan på söndag, den börjar bli som vackrast nu igen. Den har överlevt flera starka vintrar plus ett råttangrepp ända nere vid rötterna. Så den lär överleva mig och mina handfasta grepp också.

De ilskna varelserna å sin sida har nog funnits på Billingen sedan isen drog sig tillbaka, bland andra kvardröjande urtidsarter såsom ormbunkar, mossor och fräken. En och annan mygga, visst, men även blinningar och andra jättestora varianter av stickande flugor blandar sig med vanliga flugor och bjuder in varandra till släktkalas när solen skiner och det är så varmt så man svettas innan man har börjat göra något ens. Och vinden står still. Och om det är mulet, då kommer knotten. Det är inte heller bra. Tur att göken finns och gal och gal som en tosing bortåt väster.

Idag har jag fullt upp att göra med att INTE klia på alla bett, som är i storleksordningen ett par millimeter till ett par centimeter i diameter och kliar något infernaliskt... Det är bara att stå ut till ett par veckor efter midsommar, då brukar de ha lugnat ner sig däruppe i skogen.

Nationaldag

En helgdag helt fri från tvingande traditioner mitt i den vackraste syréntiden.

Sol från blå himmel större delen av dagen, och ljumma vindar - utom allra närmast sjön, förstås.

Besök av trevliga vännerna E och N, middag på paradbalkongen och blåsorkester som marscherar förbi till fläderblomsparfaiten. Som i en film av Roy Andersson, sa mågen E. Och försvann en stund för att spela storbandsjazz från scenen på Strömparterren på andra sidan ån.

Kort promenad bland trävillorna i stadsparken, prat om ditt och datt, sorgfälligt undvikande ämnet förlossningssmärtor. Det får bli en annan dag. Barnet tänker komma till världen på min födelsedag, det tyckte jag var trevligt uttänkt.