...hur hamnade jag här, frågar jag mig återigen.
Nu är jag inte bara 50+ utan också mormor med rätt att barnvakta.
Det känns inte alls som jag trodde innan det var aktuellt. Jag kan inte förklara hur det känns. Eller hur jag trodde innan.
Stort och märkvärdigt, men inte så att man går och är helt väck i huvet och svävar på moln.. Mera som en ödmjuk tacksamhet för att man får vara med om en ny människas första tid i livet en gång till. En ny liten människa som är "min" någonting. Min dotterdotter.
Jag hör absolut inte till dem som tvärsäkert säger att det är livets mening att få barn och barnbarn. Inte heller att man inte är en riktig kvinna om man väljer bort barn i sitt liv. Det finns otroligt många erfarenheter i livet som man kan göra och jag går säkert miste om en väldig massa saker hur jag än bär mig åt. Men den här upplevelsen gör mig väldigt glad på ett plan som är svårt att jämföra med något annat. Livets efterrätt, säger en del. Nja, jag hade nog tänkt vänta lite med desserten... men en mellanrätt, kanske?
Självklart är det jättekul att sticka små koftor och virka amigurimi till henne. Men lika mysigt är det faktiskt att byta bajsiga blöjor och bära på henne när hon har ont i magen.
Snart ska jag lära henne att virka och sticka själv. Och steka pannkakor och skala apelsiner. Men inte riktigt än, kanske..
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar