Ett av dagens projekt avslutat

Vi flyttade in i vår lägenhet på Hamngatan alldeles vid Vättern i april 2006.

Sommaren som följde var en av de varmaste i mannaminne, men redan den första hösten och vintern konstaterade vi att sjönära läge + gammalt trähus hade sitt pris.

Kallras och drag, speciellt vid dörrarna ut. De tätningslister är ännu inte uppfunna som tillräckligt effektivt fångar upp detta drag.

Under de här nästan sex vintrarna har jag tänkt att någon sorts draperi vore kanske något att prova. Men plötsligt blev det vår och andra projekt pockade på uppmärksamhet.

Förra året fick jag i alla fall upp ett draperi i sovrummet, mot vädringsbalkongen. Och det blev skillnad! (Den dörren vetter ju dessutom mot sjön och den isande blåsten!)

Idag gjorde jag slag i saken och fixade draperier till tre dörrar till. Som tur är har vi här i sta'n den utmärkta affären Hem&Hobby, dit man kan gå med sina idéer och hitta material till överkomligt pris.

Till bakdörrarna köpte jag billiga men ändamålsenliga fleecefiltar, kanske inte det snyggaste men det funkar. Ytterdörren, som är huvudingång, kostade jag på lite mer och valde ett färdigt överkast som jag bara behövde fålla i lämplig längd. Där lade jag också i ett blyband för att det ska falla snyggt.

Jag är mycket nöjd med resultatet. Framför allt att det verkligen blev gjort.

Nu har jag bara typ sju projekt kvar att göra färdigt, helst igår...

Bloggångest? Nej tack!

Vi som håller på med det här #Blogg100-projektet har ett diskussionsforum igång på ett annat forum på nätet. Där skriver vi vad vi bloggar om och hur lätt eller svårt vi tycker det är att skriva, att komma på ämnen eller att vara sams med tekniken.

En del skriver att det här med att posta ett inlägg varje dag ger dem fullständig panik och ångest. Några håller på och fixar och pular i 2-3 timmar varje dag och känner prestationskrav att skriva bättre och bättre. Aaaauuggghh...!

Om jag kände så, skulle jag aldrig ha börjat blogga över huvud taget. Och ännu mindre hoppat på den här 100-dagar-i-rad-grejen. Det ska kännas kul, annars kan det kvetta, som Roy&Roger uttryckte det. Här har jag mutat in mitt revir, här bestämmer jag.

Som tur är finns det jättemånga av mina "bloggarkollegor" i Blogg100 som inte heller tycker att det är så märkvärdigt. Man skriver om det man kommer på och det tar den tid det tar, helt enkelt.

Till exempel att det blev en trevlig tågresa hem från Göteborg idag, genom ett vintrigt men allt ljusare Skaraborg. Fick sällskap med ett par av mina nyvunna vänner i regionen drygt halva vägen.

Till på köpet hann jag med en tidigare buss hem från Skövde än vad Västtrafiks Reseplanerare hade tänkt ut. Så nu blev fredagskvällen lite längre.

Eftersom maken är ute på annat håll så får jag göra något alldeles själv. Ska äta lite lasagne, tror jag. Sätta fötterna i blöt och pyssla om mina naglar. Titta på TV. Och vika tvätt.

Sånt kan man skriva om.

Levererar

Idag har jag levererat ett litet litet stickprojekt. Det tog väl två kvällar att göra. Ibland kan det få gå lite fort!

Huskurer

Snälla människor kommer gärna med tips på hur man blir frisk från förkylningar och liknande.

Kycklingsoppa och yllestrumpa virad runt halsen är ett par exempel som jag inte riktigt tror på.

Men flera som jag har pratat med nämner "ingefärste" som en dunderkur. Jag fick ett recept från min klasskompis Carin från förskollärarutbildningen. (Både hon och jag har ju gått vidare med andra utbildningar och jobb sedan, dessutom ganska många mil från varandra, men nu för tiden har vi ganska tät kontakt ändå tack vare Facebook.) Hon hade ett recept från en kollega som lyder sålunda:

Ca 1,5 dl riven ingefära (drygt ett hekto)
1/4 citron
1,5 liter vatten

Koka detta minst 30 min och drick en kopp dagligen, sötad med lite honung.

Jag vet inte exakt hur mycket nyttigheter som finns i denna brygd, men den smakar gott - lite som halstablett. Refreshing! Och dricka mycket är ju alltid bra när man är förkyld.

Fräschat upp lite

Nu har jag fixat lite med båda mina bloggar.

Hämtat nya mallar och städat bort lite grejor.

Vårstädning, om man så vill.

Önskar det vore lika lätt att fixa hemma...

Se hur den andra bloggen blev här!

Förkylning eller influensa?

Spelar egentligen ingen större roll, tror inte att vårdcentralen skulle ha gjort något åt det i vilket fall.

Idag är det en månad sedan jag först kände mig en aning täppt och trött. Sedan kom dundersnuva - jag snöt säkert ut en liter snor om dagen, så fort jag hade snutit mig så gurglade det i näsan igen. Och så rejäl hosta på det. Konstigt nog inte alls ont i halsen. Lite feber kom och gick, nyårsafton låg jag t ex och sov i princip hela dagen och kvällen. Inte för att det gjorde så mycket, vi hade i alla fall ändrat våra planer av andra skäl.

Någon dag emellanåt blev jag lite bättre, sedan kom ett nytt symtom eller ett gammalt tillbaka. Man blir så trött. Och maken ungefär likadan, fram och tillbaka.

Nu har jag mått betydligt bättre i flera dagar så nu tänkte jag att jag kanske är frisk igen. Men nähä, idag är jag mera snuvig igen...

700 000 svenskar kan inte ha fel

För att fortsätta lite på gårdagens tema. Ytterligare en aktivitet som jag ägnar mig åt regelbundet är att sjunga.

Det har jag gjort i hela mitt liv. Den första gången jag sjöng i något som kallades kör var jag väl i 12-årsåldern, men mera "på riktigt", med stämmor och så, började jag när jag var 13.

Hur många olika körer och mer eller mindre fasta grupper och konstellationer jag sjungit i sedan dess vet jag inte, men körsången har tagit mig till scener dit jag aldrig skulle ta mig som solist. Dalhalla, Vara Konserthus och Eric Ericsonhallen till exempel. Och jag har träffat och mer eller mindre lärt känna många trevliga människor runt om i Sverige, ingen nämnd och ingen glömd. Jag har också varit ledare för några körer och grupper.

Musik ska byggas utav glädje sjöng Lill Lindfors. Javisst, men även andra känslor får utlopp i musiken. Om man så är arg, ledsen, deppig, trött eller sur, och går iväg till körövningen så får man ett litet andningshål i ett par timmar och kanske blir man lite gladare en stund. Piggare har jag ofta känt att jag blivit. Man behöver inte säga vad det är till någon av de andra (om man inte vill) utan kan direkt gå in i sin roll som alt, eller vilken stämma man sjunger, och koncentrera sig på det gemensamma uttrycket. Djupare samtal kan man ha någon annan gång.

Jag tycker också att det är viktigt att hitta en kör med lagom svårighetsnivå - det får varken vara för lätt eller för svårt utan en lagom blandning för att man ska hålla sig alert. Det kräver också att man har en bra körledare som hittar en repertoar som hela kören hänger med på. Fast några i kören behöver bara öva precis under övningarna och en del lägger ner en hel del tid på att öva hemma också för att fixa det.

Just nu är jag med i Hjo Kyrkokör som övar varje vecka. I perioder när jag har tid är jag också med i gospelkören Gospel Voices. Och när det dyker upp tillfällen så hoppar jag gärna på tillfälliga evenemangskörer och annat sångrelaterat. I somras var jag på The Real Festival i Stockholm och i höstas Läkarmissionens Sånger för Livet i Skövde, till exempel.

Numera finns det körer och möjlighet att pröva på nästan överallt, oavsett hur mycket eller lite man "kan" eller har sjungit förut. Så har du inte prövat kan jag varmt rekommendera denna friskvård!!

Mani eller missbruk? Friskvård!

Något som jag sysslar med i perioder: stickning!!

Det är verkligen rogivande att ta en paus för motorikövning då och då. Sitter man på tåget så kan man lyssna på podradio samtidigt, är man hemma kan man se på TV medan fingrarna går.

Det spelar inte så stor roll vad som blir resultatet, men det är ju roligare om det blir något fint.

I vinter när jag har åkt mycket tåg har det blivit flera par sockor i olika storlekar, mössor, vantar... Just nu håller jag på med en kofta till mig i ett mörkt blågrönt alpaca-garn. Det blir så fint. Och så en liten fuskpolo till lilla Stella, snart 2, som förlagt sin någonstans. Hon har valt några olika färger ur mitt restgarn så den blir randig.

Jag har gått med i facebook.com/onlinestickcafe och även hittat stickklubben.se på nätet och som pod, så jag vet att det finns många likasinnade därute!

Ibland är världen liten, ibland stor

Det är märkligt hur man ibland kan springa på folk som man är bekant med, eller har gemensamma bekanta med på ett helt otippat ställe i världen - i Kambodja eller i Göteborg.

I går råkade jag ut för det helt motsatta. Jag var ute en liten sväng i Hjo, den lilla stad där jag bor, och mötte en kvinna på strandpromenaden. När vi just hade passerat varandra hörde jag mitt namn ropas bakom mig, lite frågande. Eftersom det finns många som heter Eva är jag van vid att det är någon annan bredvid mig som adresserats, men i det här fallet var det mig hon menade.

Det tog några sekunder att se förbi den snygga dunjackan, den annorlunda frisyren och - ja, lite kråkspark runt ögonen... Sedan såg jag att det var en klasskompis från grundskolan, jag tror att vi var skolkompisar från sexan till nian. Vi tillhörde också samma gäng som umgicks en del utanför skolan så det var en del läger, ungdomskör och annat.

I slutet av tonåren flyttade vi åt olika håll, om än bara några mil ifrån varandra, och tappade helt kontakten. Som man så ofta gör. Utbildningar, familj, barn, jobb... Andra intressen helt enkelt.

Som vi stod där och pratade fick jag veta att hon i ungefär ett år har pendlat hit och jobbat i kommunhuset vid torget. Hon har vidareutbildat sig och har en helt annan position än det jag senast hörde från henne. Och hon hade i sitt jobb sett mitt namn i personalrullorna, eftersom jag var timanställd i kommunen, men det hade inte blivit av att ta kontakt. Hon visste inte heller att vi hade flyttat in från villaområdet i utkanten av staden och nu bor väldigt centralt, ett stenkast från hennes arbetsplats.

Tänk att man kan gå om varann så totalt i en sådan här liten stad!

Vi bestämde i alla fall att vi måste ses och ta en lunch eller fika någon dag framöver. Nu när vi vet var vi finns!

Allting är relativt

Jag köpte semlor på min lokala mataffär. Nu för tiden finns det med alla möjliga frukt-, choklad-, vanilj m fl smaker men jag ville ha de vanliga med mandelmassa. Och vanlig grädde.

Jag var tydligen ute i tid, för det fanns fortfarande ett sortiment att välja på. Och dessutom fanns den "vanliga" i två storlekar: "stora" och "små". Jag valde de "små"! Mössebergsbagarn, som levererat dem, är generös...!

Spark i baken!

När jag började blogga på den här platsen för ett antal år sedan - när ganska många andra också började blogga f ö - så bestämde jag mig för att aldrig börja ett inlägg med "oj, vad det var länge sedan jag skrev..." eller något sådant. Vem tycker att det är kul att läsa en massa ursäkter? Bloggar man så bloggar man, annars låter man bli.

Nu ligger det dock VÄÄÄLDIGT nära till hands. Jag har alldeles kommit av mig med bloggandet, och läser man mitt senaste inlägg (innan jag skriver detta) här så ser det ut som om jag har försvunnit från jordens yta. Det är 1 1/2 år sedan!

Ändå är jag ju synnerligen aktiv på nätet, dagligen faktiskt. Mest på Facebook och Wordfeud, men Twitter och Instagram får också något besök nästan varje dag.

Att det är fler som har tappat geisten i bloggandet insåg jag för några dagar sedan när flera av mina vänner började dela ett inlägg från bisonblog.se.   En utmaning som kallas #Blogg100 går ut på att man bestämmer sig för att göra ett blogginlägg per dag i hundra dagar. Bara för att sätta fart på skrivandet igen. Vilka som är med i utmaningen och hur det är tänkt för övrigt ser du på bisonblog. 

Hur svårt kan det va', för att citera en av mina bästa vänner på nätet OCH irl. Kan man gå in på Facebook 5-6 gånger om dagen så kan man väl skriva här också. Därför utmanar jag mig själv ytterligare; jagtänker väcka liv i TVÅ sorgligt eftersatta bloggar. Den här, som handlar om livet i allmänhet och Min blogg mot horisonten där jag skriver om jobb, informationsbranchen och sånt.

Så välkomna tillbaka!

Sommaren går mot sitt slut

I dag stänger Guldkroksbadet för säsongen, i torsdags var sista gången jag hann morgonsimma. Sonen T och lilla I har packat ihop alla sina kringströdda prylar och stuvat in dem i den lilla gröna Renaulten. Nu är vi bara några mil från Örebro.
Sensommarens fuktiga luft har dragit med sig mängder av spindlar från sjön, och det mörknar allt tidigare på kvällarna. Vildgässen börjar samla ihop sig för flytt söderut och Tivedens vägkanter lyser lila av ljung. Det är alltid lika vemodigt men rätt som det är blir det jul och det vänder igen.
Dags att summera sommaren som var. Stellas första sommar, min första sommar som mormor.
Fast vi bara fick en semestervecka tillsammans har vi hunnit med en hel del. Nästan en vecka blev det på Gotland i samband med Almedalen och en vecka i Budapest. Sedan har vi varit på många korta utflykter och hälsat på vänner, och fått besök av många vänner. Vi har kunnat tillbringa mycket tid med familjen, vilket är högtidsstunder. Vi har varit friska och sånär som ett par mindre olyckstillbud har det mest varit bra saker som hänt. Det är något att vara tacksam för.
Undrar vad som kommer att hända nu, till nästa sommar?

Att bo på Gotland

kan se väldigt olika ut. De här dagarna (eller nätterna) bor vi på Gällungs, ca 10-15 min från Visby med bil. Vi har övervåningen i ett tvåfamiljshus som vintertid även inrymmer den här praktiken.
Och värdinnan verkar leva som hon lär. Lägenheten är inredd med änglar, Buddhastatyer, sameprylar, uppbygglig litteratur typ Coelho, Bibeln, McCall Smith, Te enligt Nasse och en miljon till. På väggen sitter lappar med glada tillrop att hojta till sig själv plus tidningsurklipp om hur bra man mår om man bara tror det.
Intressant, på det hela taget...

Tävling

Jag hittade en tävling som jag bara måste delta i - visserligen har jag både kakformar och kökshanddukar, men de här var ju så extra fina... Från Nordic ware resp Almedahls kommer de.

Det är Skövde-butiken FÖRR som vill att vi tävlar med våra favoritrecept.

Det står ju inte att det måste vara ett kakrecept, så jag delar med mig av ett recept som är mycket aktuellt just nu. I går kväll gjorde min dotter och jag tre satser av detta. En riktig sommarfavorit! Jag brukar frysa in allt utom en flaska som avnjuts direkt. En extra finess är att de avrunna bären också kan ätas, t ex till yoghurten eller glass. Minimalt med svinn, alltså.

Jordgubbssaft

4 liter rensade, ev skivade jordgubbar
3 liter kokande vatten
3 kilo strösocker
1 påse citronsyra (eller 50-75 g)

Blanda allt i en stor bunke eller hink (minst 6 liter). Rör om noga tills allt socker är löst. Låt stå kallt i 3-5 dagar. Sila med saftsilduk och häll på flaskor (plast- eller burkar om saften skall frysas).

Blanda som vanlig saft med vatten eller bubbelvatten vid servering!

Test

Kollar om det fungerar att skicka bilder till bloggen också. Det är ju
kul om man ser något man vill visa någon annanstans...!

Hej! Eva

Test!

Märkesdagar

"Faddrarna" - morbror Theodor och moster Felicia



Lilla Stella Estrid Isabelle har upplevt sin första stora högtidsdag, efter sin födelse. I går fick vi vara med och fira hennes dop i Hjo Kyrka.

Det blev en väldigt fin och stämningsfull högtid, tack vare ett väl planerat program och goda vänner som deltog med sång och musik. Många goda vänner var också med och firade vid mottagningen på Hotel Bellevue efteråt, där familjen bjöd på en somrig buffé och jättegod tårta.

Stella klarade av ceremonin i kyrkan med glans. Att hon lite senare lackade ur och tröttnade får man väl ha förståelse för...

Fotografen själv...

Mamma till sin mamma...

Hade egentligen tänkt sitta vid datorn och greja med lite "riktigt arbete" eller åtminstone skriva någon recension på Pocketblogg.se, där jag ligger lite väl mycket efter just nu.

Så ringer mamma och är orolig och upprörd. Det är mycket virrigt och det tar en halvtimme innan jag pratat ner henne till nästan normalnivå igen.

Och sedan tar det resten av kvällen innan jag är på fötter...

Jaa, hjälp...

...hur hamnade jag här, frågar jag mig återigen.

Nu är jag inte bara 50+ utan också mormor med rätt att barnvakta.

Det känns inte alls som jag trodde innan det var aktuellt. Jag kan inte förklara hur det känns. Eller hur jag trodde innan.

Stort och märkvärdigt, men inte så att man går och är helt väck i huvet och svävar på moln.. Mera som en ödmjuk tacksamhet för att man får vara med om en ny människas första tid i livet en gång till. En ny liten människa som är "min" någonting. Min dotterdotter.

Jag hör absolut inte till dem som tvärsäkert säger att det är livets mening att få barn och barnbarn. Inte heller att man inte är en riktig kvinna om man väljer bort barn i sitt liv. Det finns otroligt många erfarenheter i livet som man kan göra och jag går säkert miste om en väldig massa saker hur jag än bär mig åt. Men den här upplevelsen gör mig väldigt glad på ett plan som är svårt att jämföra med något annat. Livets efterrätt, säger en del. Nja, jag hade nog tänkt vänta lite med desserten... men en mellanrätt, kanske?

Självklart är det jättekul att sticka små koftor och virka amigurimi till henne. Men lika mysigt är det faktiskt att byta bajsiga blöjor och bära på henne när hon har ont i magen.

Snart ska jag lära henne att virka och sticka själv. Och steka pannkakor och skala apelsiner. Men inte riktigt än, kanske..

.

Jaa, hur gick det till...?

I våras konstaterades det att mitt blodtryck var på tok för högt, enligt företagshälsan som gjorde en hälsoundersökning för att få en profil över hela kommunens hälsotillstånd.

Jag skulle motionera - simma, promenera osv - och på det sättet försöka trycka ner värdena. Det gick ju inte. Efter sommaren var det likadant. Jag fick springa till vårdcentralen och kolla upp det, men det var lika illa. Så i oktober ungefär fick jag blodtrycksmedicin.

Testade värdet igen efter några veckor och då hade det gått ner lite grann men inte tillräckligt. Jag kände fortfarande varken av mitt höga blodtryck eller att jag tog piller mot det, så det kunde ju kvitta.

När jag skulle gå och hämta ut en ny burk tänkte jag att det kanske var bäst att testa om det gjorde någon verkan, eller om jag kanske skulle byta sort eller något. Jag fick komma till vårdcentralen och kolla och det låg fortfarande på samma värde.

Jaha, sköterskan som tog blodtrycket gick och rådfrågade en läkare och domen blev: dubbla dosen! OK, så då började jag ju med det. Och resultatet lät inte vänta på sig den här gången. Efter bara några dagar märkte jag av den första biverkningen - en oförklarlig trötthet som bara slog till plötsligt. Sedan kom det slag i slag. Här nedanför följer ett urklipp ur FASS med de biverkningar jag har känt av mer eller mindre. Det här är ungefär hälften av det totala antalet biverkningar som räknas upp. Fortfarande känner jag inte att blodtrycket har gått ner...

I tisdags var det riktigt dåligt, då ringde jag vårdcentralen och frågade hur länge man skulle stå ut, innan det gick över eller man kunde märka resultat på blodtrycket. Upp till tre veckor, sa hon. Oh, hjälp... då hade det gått en vecka. Idag fredag är det bättre men jag känner ändå av att jag är påverkad av en yttre makt. På måndag ska de ringa upp igen och kolla hur det är. Man kan ju inte bara försvinna utan förväntas leva normalt även när man trimmar in nya läkemedel!

*uppdatering några månader senare: Jag såg att jag inte skrivit något om "hur det gick"... Jag fick prata med en rutinerad läkare på VC och han sa att det värdet jag hade ligger lite i överkant, men inte värre än att man kan leva med det. Så han rådde mig att ta bort den extra tabletten igen och bara försöka tänka på att röra på mig lite mer. PUH! Det blev bättre nästan direkt!

Psykiska störningar

Mindre vanlig: sömnrubbningar, irritation, depression

Sällsynt: förvirring, humörsvängningar inklusive ångest

Nervsystemet

Vanlig: huvudvärk (särskilt i början av behandlingen), sömnighet, yrsel, svaghetskänsla

Mindre vanlig: sjukdomskänsla, myrkrypningar (parestesi)

Öron och balansorgan

Mindre vanlig: öronringningar eller öronsusningar (tinnitus)

Hjärtat

Mindre vanlig: snabba hjärtslag (takykardi), bröstsmärta,

Magtarmkanalen

Vanlig: illamående, matsmältningsproblem, magsmärta

Hud och underliggande vävnad

Mycket vanlig: svullna anklar

Vanlig: ansiktsrodnad och värmekänsla (särskilt i början av behandlingen)

Mindre vanlig: stickande känsla i huden (exantem), klåda, nässelutslag, små blödningar i hud och slemhinnor (purpura)

Muskler och skelett (Muskuloskeletala systemet och bindväv)

Mindre vanlig: muskelkramper, ryggsmärta, muskel- och ledsmärta

Njurar och urinvägar

ökat behov av att urinera

Annars, då?

Jag är mycket medveten om att det blivit mycket lite bloggande från min sida under den här hösten. Dels har jag fått jobba heltid under nio veckor, då det fattades en person på biblioteket där jag har mitt vikariat, och dels har det hänt en hel del stora och omtumlande saker omkring mig, både roliga och tråkiga, och rent sorgliga.

Bokmässa, möte med PocketBloggarna, alltid kul. Men under fredagskvällen fick jag veta att en älskad farbror slutat sina dagar, vilket lade sordin på det hela.

Jobbat mycket, som sagt. Förutom på biblioteket även med flera uppdrag i mitt företag. Sådan skillnad mot förra året! Då hade jag totalt 16 fakturerade uppdrag under hela året, i dagsläget har jag 40 hittills! Det mest regelbundna är min medverkan i Äntligen Länstidningen, där jag skriver en artikel med foto per månad.

Och så har jag blivit ett helt år äldre, och därmed firat the big 5-0. Inte så "farligt" som många ville låta påskina. Jag ville hellre förekomma än förekommas, så jag ordnade en lunch dit alla fick komma som ville - men efter anmälan, så man visste hur många på ett ungefär! Och på kvällen satsade jag stort och bjöd in till restaurangen på Hotel Bellevue, bara ett stenkast från där vi bor. Jag önskade mig underhållning - musik, frågesport osv - av mina barn och de gjorde en massa fint, så jag är så nöjd, så nöjd. Flera fina tal av andra gäster fick jag också. Jag hade också sagt att jag lika gärna som blommor eller presenter tog emot en gåva till jordbävningsoffren i Pakistan genom Erikshjälpen. Jag fick 6 700:- insatt på det kontot, PLUS många fina blommor OCH presenter! Så mycket pengar hade jag ju aldrig skickat iväg själv, och alla presenter jag fick var sådana som jag tycker om och vill använda, t ex en liten häst-lampa från mina barn och en fantastiskt vacker handstickad pläd av min dotters svärföräldrar, som hennes svärmor hade gjort. Flera vackra smycken, bra presentkort som kommer till nytta och mycket mer. Jag blev också glad och överraskad över mina båda svägerskor som ställde upp med en egen sång till gitarr - Facebook, Eva, Facebook! (på melodin Swing it magistern) och en liten ask med bra-att-ha-prylar nu när man börjar bli gammal. Det var jättekul, för de är inte riktigt "den sorten" som brukar göra sådant annars. En del är ju det. Som jag själv till exempel.

Nästa grej som jag måste avslöja här nu, fast de flesta som känner mig vet redan om det, är att jag skall bli mormor i februari. Det är spännande, mysigt och väldigt, väldigt roligt. Det är ju inte säkert att folk vill eller kan få barn bara hur som helst när det passar, så jag är jätteglad för det. Nu är det vecka 30, så det är en rejäl bulle i ugnen! Det är så roligt också att ha dottern R här i staden så man får följa det hela tiden på nära håll. Jag hoppas också bli utnyttjad som barnvakt ofta, ofta. Jag skall bli en sådan där mormor som gör en massa saker, lär barnet sticka och steka pannkakor och så. Min egen mormor jobbade jämt, men jag hade ju min gamlamormor som skötte det pedagogiska. Hon lärde mig handtvätta, virka, you name it...

Nu plingade det på dörren så nu skall vi ha en liten myskväll med de blivande föräldrarna.

Ett nytt kapitel

Sitter i flyttbilen på väg med yngsta barnet till högskolestudier i Örebro. För bara några dagar sedan blev det klart med lägenhet för honom och flickvännen (som också ska plugga) och därefter har vi befunnit oss i en tornado av saker som bara skulle lagas eller fixas eller skaffas. Samtidigt har jag gjort första veckan på biblioteket efter semestern med en massa nya moment inte minst på skolsidan. Och på stadsbibblan är det personalbyte på gång, så lite osäker och orolig stämning är det på sina håll.(Dock inte från min sida! Jag sitter på mitt vik och gör de arbetsuppgifter jag blir tillsagd tills jag får andra direktiv, ända till nyår.)
Nu när vi slutligen kommer iväg med flyttlasset och jag sitter på passagerarsätet, så blir det lite tid för reflektion. I 27 år, sånär som på några veckor, har vi haft våra barn fast boende hemma. Ett, två eller tre på en gång, och nu är den perioden slut. Nu ska det till något exceptionellt om någon av dem skulle flytta hem till oss igen.
Det är klart att det kommer att bli tomt och konstigt, även om sonen har hållit sig mycket för sig med sitt de senaste åren. Men det är ingen vits med att fastna i sentimentalitet och nostalgi. Allt har inte varit jätteroligt under alla dessa år, men jag är väldigt glad över att ha fått låna dessa människor och ha dem under samma tak ett tag. Vi kommer alltid att höra ihop vad som än händer, och de vet att vi finns och ställer upp för dem när de behöver oss. Hela tiden har man ju vetat att de skulle flyga ur boet någon gång, och jag är också glad för att de vill saker, skaffar utbildning och egna hem och kommer att klara sig på egna ben. Nu är det dags för dem att göra egna misstag och lära sig av dem. Det går inte att som förälder förutse och förebygga allt som kan dyka upp. Samhället och världen ser ju så annorlunda ut mot hur det var för 30 år sedan när jag flyttade hemifrån. Och den ser olika ut för den som är 20 och den som närmar sig 50 dessutom. Jag försöker leva på att jag varit om inte perfekt, så "good enough"-förälder...
Så nu stängs en dörr och nya kommer att öppnas. Någon har jag redan fått glänta på, vilket fyller mig med stor förväntan och glädje inför framtiden. Andra är fortfarande stängda och jag kommer att tvingas välja mellan dem, på olika områden i livet. Men jag tror att det ordnar sig, det måste jag ju tro. Det ser betydligt bättre ut nu än för ett år sedan i alla fall.

Trädgårdsarbete

Idag tillbringade vi ännu en dag vid stugan trots det utlovade regnet. Igår var det perfekt väder där, och idag skulle det åtminstone inte bli regn före 12.

Ha ha ha. Vi kom dit kl 10. Fem minuter senare började det droppa och inom kort övergick det i ett fint strilande.. Nåja, man kan inte bli mer än genomvåt och plåten behövde ju komma upp på underlagspappen som
vi fick upp igår, så vi stretade på. Efter ca 2,5 timme höll det upp och även om inte solen sken blev det betydligt behagligare och flygfäna lugnade ner sig avsevärt.

Medan jag langade plåtar och var behjälplig med taket tänkte jag förbereda lite för målningen av husfasaden. Baksidan, mot norr, ser särskilt bedrövlig ut med alger och rester av en envis klätterväxt. Dessutom växte det stora ormbunkar precis vid väggen, vilket ju drar dit ännu mer fukt.

Så jag började med att gräva upp dem. Men plötsligt tittade jag några meter bort och såg ännu fler förvuxna ormbunkar som jag också började putsa lite på... Det visade sig att de dolde ett par jättestenar, en alldeles utmärkt grund till ett stenparti - som planteringen troligen hade varit från början, innan ormbunkarna tog över. Ungefär vid tiden då inlandsisen drog sig tillbaka, typ.

Så resultatet av dagens möda blev inte så mycket fasadtvätt. Det blev ett nyåterskapat stenparti. Och ett halvt tak klart, plus lite stenläggning framför den nybyggda förrådsboden.

Undrar om vi någonsin kommer att bli färdiga där uppe?

Bildblogg fran Mallorca

Har kommer en kort bildsekvens fran semestern pa Mallorca, som jag hade lovat! Sitter pa ett internetcafé, eller Cib@rcafé som de skriver har, och har fem minuter kvar av tiden jag har lagt i peng for, sa det galler att halla tungan ratt i mun. Sarskilt som det hat tangentbordet ar lite knappt...

Har ar en bild fran dagens utflykt till marknaden i Santanyi, dar vi gjorde en hel del fynd.


Igar var vi i Palma dar vi raskt prickade av de viktigaste sevardheterna, t ex katedralen
Vad da finanskris? Vi tror inte pa den efter att ha sett marinan i Cala dÓr...

Paella ar ett maste pa semester i Spanien. Vi har hunnit med tva hittills.

Det har ar den storre stranden, som heter Cala Gran. Massor av folk och ganska kommersialiserat. Det finns en mindre dar vi trivs battre!

OK, nu gar tiden snart ut. ¡Hasta luego, amogos!

Testar lite

Prövar att lägga in även den här bloggens e-postadress, så man kan uppdatera även när man är AFK. Då får vi se om det går, då.
Hej! Eva

Det är härligt

att gå ut på balkongen och höra jazztoner från ångbåten Trafik som just stävar ut i den varma sommarkvällen.

Livskvalité!

Semester

Det är flera år sedan jag hade semester "på riktigt". Egentligen är det nog 8 år sedan. Jag menar en semester då man kan resa bort utan att behöva fundera på om jag har något jobb när jag kommer hem, om mina uppdragsgivare sökt mig när jag varit borta eller om jag skulle ha gjort något annat för att öka mina chanser att få jobb.

Nu när jag har ett långt vikariat med hela fyra veckors semester och dessutom ett stadigt uppdrag att återkomma till, så tänker jag unna mig att resa utomlands. Är man hemma så blir man inte riktigt ledig hur man än gör.

Hittade en mycket prisvärd restresa här. Ser riktigt mysigt ut med ett litet spanskt hotell mitt i stan, med 200 m till två olika sandstränder och 0 m till centrum. Ingen hiss, AC, restaurang, pool eller vattenrutchbana! (Det hade varit oroande om det funnits vattenrutchbana utan pool, måste jag säga!) Tittade på stället på Google Earth och undrar om det är meningen att man skall se bättre hur det ser ut när man väljer 3-dimensionellt..??

Den 27/7 bär det av, lagom länge att förvänta och förbereda. Och "barnen" är hemma, bor i huset och sköter Mowgli. Perfekt!

En fri marknad...

Här om dagen gick jag åt Apoteket till, ja, Kronans Droghandel heter det ju nu. Kom på att det var slut på vanliga receptfria huvudvärkstabletter hemma.

Det var ju tur att jag kom på det när jag var där och inte mitt i natten klockan 2. I alla fall slank jag in, hittade min lilla ask med en vanlig sort och gick till kassan för att betala.

Va, ingen kö alls! De har skruvat upp effektiviteten en hel del under de senaste åren, konstaterar jag. Jag betalar min knappa femtiolapp och när jag just ska säga hej och gå säger damen bakom disken:"Är det något du undrar över, om dosering, hur de fungerar eller så?"

Jag började nästan skratta men lyckades hålla mig. Nej tack, sa jag. Jag har använt dem förut...

Jag menar, vanliga receptfria huvudvärkstabletter! Det hade väl varit en befogad fråga om det hade varit ett nytt recept jag kom sättande med, eller om jag hade varit 16 år gammal.

Det kändes en aning "service overkill". Tänk om jag skulle välja att gå till ett annat konkurrerande apotek! Jag vet inte ens var närmaste finns - kan det vara i Tibro, 18 km bort? Inte precis cykelavstånd om man inte har vägarna förbi...

Att vädra lungorna

borde man kunna få på recept.

I går fick jag ett tillfälle att göra det alldeles gratis, när den gospelkör jag är med i gjorde ett bejublat framträdande tillsammans med röstekvilibristen Frank Ådahl.

Givetvis hade vi förberett och övat i månader, men det är inte förrän man står framför en fullsatt kyrka och har det där extra energiknippet med sig som det verkligen lyfter. Vi sjöng några sånger tillsammans, några själva och lyssnade på några solon, bl a den som ligger i klippet nedan.

Annan (mera klädsam) frisyr men samma underbara röst!

Thank you for the music! (Det är en "kristen" sång, vad än Björn Ulvaeus säger...!)

Man är som man är för man blev som man blev

Ibland undrar jag lite över varför jag inte kan hänga upp handdukar av olika färg (om det är så att det finns lika, alltså). Jag kan inte bädda med udda lakan. Jag måste plocka ut huvudvärkstabletterna från kartan i ordning och blir galen om det är taget lite här och där, eller från flera olika kartor i samma ask.

Jag börjar inte på nästa schampoflaska förrän den gamla är tom, om det inte finns en väldigt speciell anledning. Och jag ställer alltid mjölken i datumordning i kylen.

Jag har jättebra ordning på mitt skrivbord och mitt arbetsbord (där jag har symaskinen). Fast det är lite svårare för andra att se.

Är det någon bokstavsdiagnos eller är det bara så att det är mest praktiskt?

Jaa, hur hamnade jag här?

Häromdagen fick jag detta mail:

Hej

Finns det något bättre än en mysig mor- eller farförälder ? Det tror jag inte, och nu kan du testa vilken typ av mor- eller farförälder som du är Eva!

Samtidigt deltar du i tävlingen om 5 kg godis som du kan överraska resten av familjen med Kihlström med – som den bästa mor- eller farförälderJ

Klicka här för att genomför testet direkt.

Många hälsningar
Åke Jönsson

Jag frågar mig hur denne Åke Jönsson, som jag inte har en aning om vem det är, kan tro att jag är mormor/farmor? Tydligen har jag anmält mig på en Facebook-sida för att vara med i någon utlottning, men hur kommer de fram till att man skulle vara mor/farförälder? För Åke Jonsson kunde jag lika gärna vara singel, barnlös eller jättegärna vilja ha barnbarn men det kan ju vara så att barnen är singlar, inte vill eller KAN få barn och jag är jätteledsen för det...

Jag är övertygad om att jag kommer att bli en alldeles utmärkt mor/farmor den dag det händer, men än så länge har vi den ynnesten att se fram emot. Ett är säkert: jag kommer inte att överösa dem med 5 kilo godis!!! Det finns väl bättre sätt att vara den "bästa" mor/farföräldern?

Det här var ett riktigt bottennapp i de sociala mediernas värld. Gissa om jag kommer att avregga mig!

Äventyr med hund

Under några dagar när matte och husse är i fjällen har vi ryckt in och är extra-matte och husse åt dvärgpudeln Gaston.



Promenader på isen är kul, men det finns lite för många stora hundar där...

Man hittar snart ett favorithörn i soffan!

Rondellhund!!

Man upplever världen med fler sinnen...!

Undrar vem som är tröttast?

Sol, snö och hästar!

Idag följde jag med vännen I till hennes hästar. En strålande vårvinterdag som inte inträffar så många per säsong! Jag red inte idag, utan mockade och vägde upp hösilage och så'nt, som man också måste göra där det finns hästar. Och så gick vi en liten promenad med lilltjejen Yradis, som nu är 2½ år och behöver lära sig att "gå fot". Det gick väldigt bra. I lade t o m på henne en sadel för allra första gången och hon lyfte inte på ögonlocket! Det blir nog en ridhäst av henne också. I red en liten sväng på mamma Freyja medan jag passade på att ta några bilder till.

Titta och njut!

Lunchdags i hagen. Det finns ju inget att beta nu.

Freyja undrar vad jag gör med kameran. Hon gick ända inpå för att undersöka vad det var för något.

Vita vidder... alldeles öster om Hjo

I med Yradis (t v) och Freyja

Det var kallt, så det blev många lager kläder och varmaste mössan... fattar inte att inte hästarna skenade!

Hemlisar...?

Hemma igen. Så här ser stranden ut just idag.

Nya tider, gamla skyltar

Idag när jag gick förbi apoteket såg jag att de höll på att byta skylt. De hade precis tagit ner den gamla gröna och öppnat lådan där den nya låg.

Jag stannade och kikade för nyfiken är man ju. Jag såg genom glaset ungefär hur den såg ut.

-Nej, men du ser ju inte, sa killen som höll på och grejade. Och så vände han stolt upp skylten för att visa mig.

Nu heter det inte Apoteket längre, med den statligt gröna färgen. Nu heter det Kronans Droghandel. En "träfärgad" skylt med en guldkrona på. Och årtalet 1907.

Skylten ser gammal ut men ändå inte. Fast - den smälter in bättre i Hjo-miljön än den gamla, det medges! Även om den gamla gick bättre i färg med Turistbyrån intill.

Den här var inte dum!

step 1Supplies
microwave! coffee mug 4 tablespoons flour 4 tablespoons sugar 2 tablespoons unsweetened cocoa 2 tablespoons whisked egg - 1 egg is too much, 1 egg white is too eggy, 1 yolk is too dense, but 2 tblsp is just right! 3 tablespoons milk …

step 2Mix your ingredients
Add all of the dry ingredients to the mug and mix. Add the egg white and combine well. It gets pretty pasty at the point. Stir in milk and oil. Add chocolate chips* and splash of vanilla. Stir well. *if you don't have chocolate chips, try a broken up candy bar - I can't …

step 3Nuke It!
Microwave for 3 minutes in a 1000w oven, or 4 minutes in a 700w oven.It will start to crown over the top of the mug. Don't panic! It will collapse once the heat stops.

step 4Eat it!
Cuidado! Muy caliente!This cake is still good half an hour out of the oven. In fact, I think it gets better the longer it sits, but I can't speak to how it does after that, since there's never any left!Enjoy!

Ett recept jag har kopierat och klistrat in rakt av.

Lite extra möda får man väl ha med översättning, om man nu är sugen på chokladkaka... ser väldans gott ut i alla fall!

Det var ju skidfärden också

...som jag skulle berätta om. Nu händer inte allt i rätt ordning här på bloggen minsann.


Det var i söndags som M och jag tog en tripp till stugan för att se om taket hängde ihop under all snön. Det gjorde det, men det var lika bra att skotta undan den så att det inte brakar under tyngden när det börjar töa.

M kunde inte låta bli att göra en ängel i den mjuka snön uppe på taket. Hade vi trillat ner skulle vi nog inte slagit oss så värst.

Varje gång jag kommer upp i skogen så får jag den där filosofiska känslan av existens respektive närvaro. Finns den här stugan när vi inte är här? Om det faller ett träd i skogen och ingen hör det, låter det något då? Sjunger fåglarna om de inte har publik?


I söndags var det alldeles, alldeles tyst. Men det var gott om spår från andra livsformer som bor där - när vi inte är där.

Ovanlig utsikt genom rumsfönstret minsann. Det brukar vara hundra nyanser av grönt!

Och hem kom vi också.

Äntligen soffa!!

Vissa renoveringsprojekt bara hänger upp sig. Det kommer allt möjligt i vägen som gör att det inte blir gjort, eller det inte blir klart.

Den här soffan köpte vi på second hand för kanske 7-8 år sedan. Det är en "riktig Norell-soffa", för den som begriper det. Alltså en sådan som det är värt att klä om och klä om en gång till.

Vi klädde om den direkt, för den var klädd i ett sjuttiotals-brun-orange tyg som inte gick så bra till vår övriga inredning. Tyvärr var det tyget inte så bra, det blev både noppigt och bubbligt, så vi började nästan genast prata om att vi nog skulle göra om det ganska snart. Förra året köpte vi då tyg, på Möbelmässan i Tibro i september - och i slutet av oktober gick jag och fick min diskförskjutning som gjorde allt sittande vid symaskinen helt omöjligt.

Tygrullen har stått inne i klädkammaren och tittat strängt på oss varje gång någon haft ärende dit, så nu före jul bestämde jag mig för att det verkligen skulle bli av!

Och ytterligare några veckor senare, efter lite förtretligheter på vägen, så är den klar. Tillsammans med en ärvd linneryamatta och lite dito 50-talskeramik blev det ju riktigt snyggt. Och Laminofåtöljerna, som också är ärvda, numrerade från 50-talet.

Tavlan på väggen är målad av sonen T.

Ännu ett garninlägg...

Kanske är jag ännu mera "inne" än jag trodde. Håller man på tillräckligt länge, så!

Nu kan det avslöjas!

Eftersom Kungliga Postverket är så otroligt snabba ibland, så kan jag avslöja hemligheten från mitt förra blogginlägg en dag tidigare. Alltså idag, tjugondedag Knut. Och inte i morgon, Felicia och Felix.

Det som var lite pilligare att sticka än sockar, var alltså de här torgvantarna med "lock" att fälla upp och ner över fingertopparna. När jag var i Stockholm sist råkade dottern säga att hon tyckte sådana var smarta - vilket hon säkert har glömt nu - och så hittade jag en beskrivning när jag kom hem, vilken tur! Gammal Ica-kuriren, tror jag. Från den tiden när de hade vettiga beskrivningar och recept i den. Jag har skannat in en hel hög, så det var bara att bläddra.

Jag hann följaktligen sticka färdigt dessa varma och goa vantar lagom till namnsdagen, vilken tur! Och nyss ringde hon och tackade, och undrade om jag verkligen hade stickat dem själv. Hon tyckte de var jättesnygga, så jag hade väl prickat rätt med färgen rött/rosa också. (Skall åter reservera mig för färgåtergivningen på kortet, iPhone är inget bra på det... egentligen är de mörkröda och babyrosa!)

Det är sådant här och soffomklädsel man bara gör till sig själv och sina barn. Alla andra får betala DYYYRT!

Nu blir det sockar igen. Till dottern R. Men det är ingen hemlis.

Jag har kommit in i ett stim

Periodare som jag är kommer jag ofta in i stim av än det ena, än det andra.

Lämpligt nog för denna kalla årstid har jag nu kommit in i ett stim av varma sockar. Att sticka dem, alltså. Det går så bra att bli av med restgarn och dessutom få man lov att köpa ett och annat nytt garnnystan också. Strumpstickning är bättre än bloggning eftersom det tillåter att man samtidigt umgås med "nära och kära". Åtminstone är det mer socialt accepterat. Och det är smidigt framför TV.

Fyra par har det blivit nu på knappt lika många veckor. Ett par till skall det bli, fast just nu håller jag på med något som är mycket petigare. Det skall bli en överraskning, så det blir väl avslöjat senare. Efter den 14/1.

Hon stickar stora...

Hon stickar små...

Tyvärr rätt suddiga bilder, för hur bra min Ajjfåns än är, så inte är kameran något att skryta med... (Färgåtergivningen på de stora sockarna är dessutom helt fel, de är egentligen knallorange och gula i foten. De tillhör sonen T, om någon undrar.)

Man ska aldrig slänga något!!

Det är rent otroligt vad man kan vara inne ibland! *sträcker på mig*

Åter har jag fått min tes bekräftad att man aldrig skall slänga något, antingen det har gått tre, sju, tolv eller hur många år som helst sedan man såg åt det. Det mesta kan man få nytta av en vacker dag.

Nu när sonen T fick frågan om att hoppa in på sitt sommarjobb under en vecka och köra tidningar till exempel. Cykeln kunde man bara glömma att lasta ner med tidningsväskorna och trampa på genom flera decimeter djup snö, utan möjlighet att ställa ifrån sig cykeln i drivorna med lasten i behåll.

Hans första tanke var "pinnavagnen" - skrindan från 1984 - men tyvärr gick den hädan redan vid senare delen av 90-talet, då äldsta dottern R tillsammans med några kompisar någon gång strax före tonåren tog en åktur nedför pulkabacken bakom vårt dåvarande hus. Men kul hade de nog! Inget blev skadat utom själva fordonet...

Då fick jag snilleblixten! Barnvagnen ligger ju kvar, väl inpackad på vinden, inte använd på drygt 18 år men i bra skick. Underredet var inte lika inpackat och var därför lite rostprickigt, men till detta ändamål duger det perfekt. Det är ju ändå mörkt vid tre på morgonen, så vadå?? Lite silvertejp och saken är biff! Brio har bra kvalitet på sina grejor i alla fall, underredet har hållit för flitig användning åt tre barn varav några månader med extrasits på!

På bilden ovan syns flera bra saker med åtskilliga år på nacken. Dottern F's urvuxna skridskor passar utmärkt på lilla I. Min Stenmarksmössa från ca 1977 dras ner över öronen på sonen och uppskattas högeligen. De gröna vantarna med "halkskydd" på insidan är gamla trädgårdshandskar men funkar utmärkt för att dela tidningar med. Stövlarna som står vid elementet är mer än 10 säsonger gamla men fungerar utmärkt fortfarande. (Jag har ett par näbbstövlar från 1979 på vinden också!) Och dörrmattan inköptes till en helt annan dörr för en massa år sedan.

"That's why they call me Second hand Rose..." - fast jag är "first-hand" också!

Man kommer till korta...

Några av mina vänner håller på med en diskussion på Facebook om huruvida man kan bli "tillräckligt bra" på t ex piano eller orgel.

Även om man har detta till inkomstbringande sysselsättning kan man tydligen ha sina dubier. Att vi som spelar till husbehov tycker att vi egentligen inte duger, eller rentav är rädda för att bli avslöjade med hur lite vi "kan" spela och hur mycket vi "fuskar", är mindre konstigt tycker jag.

Och så dyker då filmerna på Youtube upp. Som gör att vi alla känner oss utklassade och golvsopade med. Kolla in den här killen!