Let's go surfing...

Idag har de varnat för stormvindar hela dagen.



Så här såg det ut ca kl 14.30. Men jag tror inte att jag vill surfa i alla fall. Dels är det lite kallt. Dels är det väldigt stenigt. Dels har jag ingen surf-bräda.

Spår i själen

Jag måste få citera en annan bloggare och medpassagerare på MKV-tåget i Jönköping med avstigning juni 2006. Hon sammanfattade sitt år 2007 bl a så här:

det som tärt på mig mest måste vara arbetssökandet. en utmärkt aktivitet för var person som suktar efter sänkt självförtroende och ständig ångest. ett tag kände jag inte igen mig själv.

(hennes blogg finns här)

Jag kunde inte formulerat det bättre själv. Även om man "har så man klarar sig" och hoppar på alla vik och småjobb som finns för att dra in några kulor till, så vill människovärdet inte riktigt infinna sig. Särskilt i de fall då man inte ens blir kontaktad med ett "tack för visat intresse". Det kommer att ta tid att komma över. De samtal/intervjuer jag haft har varit som högvinster, trots att de inte lett till jobb - någon har i alla fall varit seriöst intresserad av mig en liten stund.

Tack vare mitt samtal i Skövde i december står jag ut i några veckor till. Jag ringde igen i förra veckan och frågade om det fortfarande var intressant, och det var det. Så jag håller ut och väntar på uppdrag en dag, en vecka i taget och håller otåligheten stången genom att vikariera på Kulturskolan (min ständiga mentala räddning - fast det är klart att jag inte vill att folk skall vara sjuka). När jag inte är där ser jag till att ha något att göra hemma.

Jag har sytt ihop ett par av de tre par byxor som jag klippte till efter ett nytt mönster som var som ritat för mig! Fantastiskt, behövde inte ändra en millimeter någonstans! Och så har jag börjat så smått på balklänningen till min"lillkompis" som tar studenten i vår. Men hon är borta för tillfället, så vi får väl ta en provnings-sejour på sportlovet eller så. Än finns det ju gott om tid.

Annars - vattnar blommor, kör en tvättmaskin och kollar post och mail. Försöker skaffa nya kontakter och tänka ut nya produkter. Och har anmält mig till pingstens konstrunda, då jag skall ställa ut foton och andra bilder tillsammans med sonen T. Jag behöver deadlines!

(Hur det gick för min vän ovan? Hon har numera fast jobb med månadslön och allt. Det finns hopp.)

Nytt från Hamngatan

Medan jag väntar på att uppdragen skall ramla in, vikarierar jag timvis som bildlärare på Kulturskolan och försöker ta tag i saker här hemma emellan varven.



Jag har klippt till tre par långbyxor till mig efter ett nytt mönster som jag köpt på stoff och stil.
Ett par brun-svart-melerade, ett par mörkblå tunna stretch och ett par ljusa med liten rand i, typ sommar. Tänkte matcha med min nya Esprit- och Gudrun Sjödén-garderob från Stockholm (nej, inga enmanstält utan snygga skjortor, linne, kjolar, kavaj etc i lila-blå-jadegrön-svart färgskala. Varje plagg passar även till minst två andra plagg i min gamla garderob. Slow Consumer, det är jag!) Detta skall jag förstås ha när jag börjar jobba och blir en Framgångsrik Affärskvinna.

Ibland tittar jag ut genom fönstret mot norr och ser gänget med änder som går över gatan på övergångsstället med fem bilar i vardera riktningen som väntar med tomgången på. Jag fattar för det första inte varför änderna inte väljer att a) flyga över gatan eller b) simma under bron utan faktiskt går på övergångsstället. Och för det andra fattar jag inte varför bilförarna inte bara kör. När jag tog körkort någon gång under förra seklet, var nämligen en av väjningsreglerna följande: Väj ALDRIG för en fågel! De flyttar nämligen på sig. Vilket en gammal tant eller älg kanske inte hinner. Men det kanske är att änderna är så söta där de vaggar fram över övergångsstället - ännu ett exempel på att Disney har lyckats med sin humanifiering av djur.

Den lilla bordsgranen av sorten "vannlig schettgran" som sköt så fina, långa, ljusgröna skott har nu ledsnat och börjat barra. Den får nog åka med granriset från balkongen. Nästa helg.

Och slutligen skall jag skriva upp att det sköljmedel som doftar bäst efter en tvätt är Skona Sommarfrisk. När man står i affären och skall lukta sig fram till den man gillade sist blir man ju helt vimmelkantig. Och Comfort Sommarfrisk luktar inte alls så.

Säg inte att det är tråkigt i Hjo på vintern!

Idag är det MÖRKT

4 grader varmt och regn. Partiledardebatt i P1 precis hela förmiddagen och mer ont i knät än på mycket länge.

Idag hjälper inga apelsiner i världen.

Little miss Sunshine

Om ett gott skratt verkligen förlänger livet, så har jag förlängt mitt med flera minuter nu. Och alla som gick ut från biografen hade ett leende på läpparna.

Trots att vi alla är "losers" på ett eller annat sätt, så finns det hopp!

En riktigt sevärd film.

Det är så mycket som jag inte förstår

En liten sak är varför jag inte kan sova. Särskilt sådana här nätter.

När jag lägger mig och är så trött så ögonen går i kors och det kliar under huden på hela kroppen - jodå, jag somnar, men sedan vaknar jag vid halv 3. Det är ju inte jag, utan M, som skall gå upp kl 04 och åka iväg, dumma, dumma huvud, fatta det! Och jag är alldeles för trött för att gå upp eller ens läsa i vargtimmen, men för pigg för att somna om. Så där ligger man vaken och ältar allt som är dumt i världen, tills klockan är typ 6 och man somnar om som en stock.

Ska man lite senare upp och passa en tid (för en gångs skull) har man all möda i världen att få ur gruset ur ögonen. Jag känner mig som Kalle Anka på julafton - inte när han plåtar fåglar (det kanske jag gör andra gånger) men när han sitter i Musse Piggs husvagn och just blivit smälld under fötterna med täcket. Får lätt panik när jag tänker på att ett fast arbete kommer att innebära att komma upp i tid VARJE morgon . . . men å andra sidan innebär en fast rutin en bättre rytm för kroppen också, inbillar jag mig.

Ibland, om man har tur, kan man gå hem igen när man uträttat det man ska, och se till att komma i säng och sova ett par timmar till. Samtidigt är det ju viktigt att vara ute minst en halvtimme om dagen när det är som ljusast, för att producera rätt hormon för att man skall kunna sova. Och när det är ljust så kort stund som nu, så får man sannerligen passa på!

Fast det finns så mycket som jag inte förstår så tror jag att jag har förstått en sak i alla fall. Jag, och alla andra informationsmottagare här i västvärlden, vet alldeles för mycket för att det skall vara nyttigt för oss. Vi skulle säkert sova bättre om vi inte visste om svält, självmordsbombare, klimathot och övergrepp mot barn. Och om vi slapp kunskapen om dagsljusets inverkan på sömncykeln. Ibland vill jag likt de tre berömda aporna hålla för både ögon och öron, och även för munnen - slippa ha en åsikt och yttra mig om allt möjligt.

Kanske sover man bättre av att gå på Filmstudion och kura ihop i mörkret och se en bra film, som någon har valt ut åt mig. "Little miss Sunshine", t ex. Jag tror sannerligen att jag skall pröva.

För det fasta jobbet med rutiner och rytm, som jag verkligen ligger i startblocken för, det lär nog dröja - åtminstone någon vecka till, som det verkar.

I en centrifug

Senaste veckan har jag haft det helsnurrigt. Jag vet knappt vad jag har gjort sedan jul.

Och varje sak för sig har egentligen inte varit så betungande, det är när de staplas på hög och måste sorteras i prioriteringsordning som det blir en aning jobbigt. Dessutom har vi ju varit lediga allihopa, så allt jag har gjort har varit "helt frivilligt".

Det är roligt att bjuda vänner på mat och spela spel, även om det blir flera gånger inom loppet av ett par veckor. Det är roligt att planera med och få sy balklänning till en blivande student. Det är roligt att hitta fynd på rea och strosa runt i Stockholm. Det vill jag prioritera. Det är på sätt och vis även roligt att min person bestående av yrkesskicklighet, husmorskunskaper samt musikalitet efterfrågas, även när det är kommer till ideella insatser i föreningslivet.

Det är mindre roligt att när man har ideella uppdrag det plötsligt tas för givet att man skall göra allt som man brukar göra så här års PLUS det andra man blivit ombedd att göra extra just i år, för att plötsligt någon annan inte gör det längre. Så att man finner sig förberedande presentation samt skrivande olika saker i all oändlighet så datorn resp pennan går varm, samtidigt som man skall koka gröt och städa lokal samt helst spela lite också för att någon tredje har gått hem. "Och så väljer vi samma referent till tidningen också . . ." - Nej är inget svar, för det var visst redan bestämt. Och så gör jag det i alla fall.

Men nästa gång skall det bli ändring. Jag vill hellre göra tre saker bra än tio halvhjärtade. Och fortfarande tycka att det är åtminstone lite roligt. Även om andra inte märker någon större skillnad.

Om prinskorv

Några personer omkring mig har upptäckt boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson och konstaterar därför att all mat som inte är äcklig är direkt livsfarlig.

Mmm. Fast det mesta är ändå naturliga ingredienser, som i alla tider har använts och tagits tillvara för att dryga ut och helt enkelt få maten att räcka till. Får den dessutom en trevligare konsistens är det förstås en fördel.

Undantaget är alla de tillsatser som finns i lätt-produkterna; fett-ersättning, socker-ersättning och konsistens-ersättning... jag har faktiskt alltid hävdat att det är bättre med "riktiga" produkter och att äta mindre av dem, än att lura sig själv med allt som börjar på "light-". Även om jag också förstås har testat dem emellanåt.

Men jag vill att maten skall se ut som den brukar. Här kommer min filosofi om prinskorven in. Jag undrar om det finns folk som på allvar föredrar "skinnfri" prinskorv framför den trevliga variant som är buntad tre och tre med snöre, så man får upp en hel radda när man öppnar paketet och lyfter upp den första. Lite "Kalle Anka"-feeling (det brukat alltid vara någon hund där som springer iväg med korvar hängande som en girlang ur munnen).

Helst skall prinskorven förstås inhandlas över disk hos den lokale slaktaren. Men i brist på sådan duger t ex Willys färdigförpackade förvånansvärt bra. Bara det är snöre i den.

Dagens I-landsproblem

I min närmaste omgivning har jag bl a två personer som så här års brukar gå från det ena julbordet till nästa.

I år har det blivit så att den ene av dessa oavbrutet berättar för alla som vill höra på om hur han har lyckats komma undan vartenda julbord i år. Han har varit upptagen med andra saker i en annan del av landet, så det har bara inte varit möjligt att närvara.

Den andre har varannan kväll uppbokad med julbord än här och än där, på det stället var det ganska bra, men på det stället var det inget att ha. Pust och stånk. Åh, vad jobbigt. Han har ingen chans att slippa.

Jag är inte bjuden på något julbord, men skulle uppskatta det väldigt mycket om jag så vore. Tänk att få sitta ner och bara äta utan att behöva beräkna, laga till, duka, plocka undan och diska...

Men jag är bjuden på middag en gång i Advent i alla fall, men då på vanlig mat (eftersom omgivningen klagar så högljutt på den stackars julmaten). Det skall bli gott och trevligt det också.

Och jag är tacksam för att jag åtminstone får äta julmat en gång, fastän det blir jag själv som får stå för alla fiolerna. Det finns ju faktiskt många till och med i Sverige som inte ens har något att göra julmat av. Eller vet hur man gör. Eller bryr sig.

Dofter

Under veckorna före jul är det några dofter som inte får saknas hemma hos mig.

Nybakta lussekatter och pepparkakor. Söta ångor av kola och fudge. Stekta köttbullar och kokt grynkorv, trots att de närstående rynkar på näsan och kallar det "os". Och möbelpolish, ett särskilt märke skall det vara. Även om jag inte har så många möbler som kräver polering. (När vi hade "styling" före visningarna av huset innan vi sålde, sprayade jag polish UNDER möblerna, bara för doftens skull...)

I ett hem som lever finns det både dofter, lukter och os. Och det är vi själva som avgör vilket som är vad.

Luciamorgon

Tidigt begav jag mig ut i morgonkylan. Ljuset hade just börjat kämpa sig fram över horisonten på andra sidan Vättern.

Bilens kupévärmare hade gjort sitt jobb och jag kom ihåg att dra ur sladden innan jag backade ut. Termometern visade på -2, i luften singlade små, små snöstjärnor, och på marken låg ett tunt täcke likt florsocker på ett pepparkakshus.

Längs hela Hamngatan hade någon ställt ut och tänt maschaller. Så även i rondellerna. Flera hundra små eldar som lyste i mörkret och mötte det tilltagande ljuset från öster. Så vackert!

Både i Skultorp och inne i centrala Skövde hade de också varit uppe i ottan och placerat ut maschaller - längs trottoarer, på refuger, säkert tusentals. Så även i Stockholm, hörde jag på telefonen, medan bilradion spelade luciasånger från Radiohusets entré. Kanske är det någon ny, rikstäckande manifestation mot mörker? Vem vet, men vackert är det. Särskilt när eldarna placeras i små skyddande metallkorgar, så de är i lite säkrare förvar.

N Kyrketorps k:a ligger ruvande som en rödspräcklig höna nedanför Skövdevägen, den gamla genomfartsleden i Skultorp. Jag gick ett varv till alla mina kära som finns på kyrkogården; pappa, mormor, morfar, gamlamormor m fl - tog bort lite vissna och frusna blommor och talade om att jag var där. Sedan gick jag in i kyrkans värme och ljus.

Fler besökare tog plats, och sist kom lärare och barn från skolan intill. Min mellanstadieskola, där nu dottern R har vikarierat som lärare under hela terminen. Idag hade hon hand om Luciafirandet.

När alla kommit på plats genomfördes det fina programmet med gamla och nya sånger och verser i en stämningsfull blandning. Extra roligt var det att R hade tagit med min sång "När vintern är som mörkast", och att barnen hade tyckt så mycket om den. De hade själva föreslagit R att jag skulle bjudas in för att lyssna. Fast jag hade nog gärna kommit ändå. Så skönt att få sitta och bara lyssna - första gången efter 9 års mer eller mindre medverkan bakom Hjo Lucia.

Och R spelade piano som om hon aldrig gjort annat. Det var första gången hon gjorde det inför publik. Hon behöver ju inte det eftersom hon sedan många år är tillsammans med en av västsveriges bästa amatörpianister. Men trots att kyrkan var full och hon enligt egen utsago var iskall om händerna så gjorde hon det helt utan anmärkning, som vilken utbildad musiklärare som helst. Hon kan konsten att hålla nerverna på insidan.

Sedan var det lussefika på skolan, till vilket jag inbjudits, tillsammans med alla gamla lärare som gått i pension. Här började det roliga. Trots att R gått ut och in på skolan i flera månader hade ingen någon aning om att hon hade någon koppling till Skultorp. När så jag dyker upp som R's mamma - en del kände igen mig och en del fick jag presentera mig för - blev det nästan en liten chock för somliga. Min familj/släkt är ju lite av kändisar på orten sedan 1940-talet eller så, som handlare i den största och sedermera enda livsmedelsaffären. Tre av mina egna tidigare lärare var där, och två skolkamrater som valt lärarbanan och var tillbaka på samma gamla skolgård...

Varför hade hon inte sagt något??? Tja, ämnet hade helt enkelt inte kommit upp... och det kan kanske vara en fördel att få skapa sig ett rykte på egna meriter.

Jag är så stolt över alla mina barn! När jag får barnbarn kommer jag att bli helt odräglig!

Om någon undrar

hur det blev med min "wunderbaum" så blev det så här i år:

Lite glesare än förra året, men ändå samma intryck, tycker jag. Man skall inte överdriva.

Och detta är "vår gata i sta'n" med nya istappsdraperier. Personligen är jag lite kluven till dessa. De är fina, visst, men dels är de lite för moderna för de gamla trähusen, dels är den här typen av dekoration väldigt vanlig och dels sitter de för långt isär. De gamla ljusslingorna satt i gröna girlanger, lite mer klassiskt. Men nästa år har vi väl vant oss.



En del av julpyntet har fått komma fram redan, tillsammans med stjärnorna. Jag har ju haft "julbutik" här i hallen vid julmarknaden den 1/12 och skall ha öppet även på fredag när affärerna här har kvällsöppet, mellan 17 och 23 hade jag tänkt.

Detta är en av mina favoriter. Sonen T gjorde denna tomteljusstake som sexåring. Tyvärr ritade han ansiktet med det dåvarande favoritmediet blyerts, så det syns lite svagt. Han har fått fram en fullkomligt vansinnig glimt i ögonen! På baksidan har tomten någon slags mohikanfrisyr som avslutas med en hästsvans nedanför luvan.



Släng dej i väggen, Jenny Nyström!

Lasse Berghagen och jag

För en tid sedan skrev jag i min blogg om min stora likhet med Charlotte Perelli - en likhet som sedan visade sig ha vissa brister, men ändå.

Nu har jag även upptäckt att jag har gemensamma drag med Lasse Berghagen. Innan den känslige slutar läsa, vill jag skynda mig att påpeka att det varken är Flirtige Knut, Ding Dong, Tacka vet jag logdans eller Teddybjörnen Fredriksson som åsyftas. Inte heller den väl tilltagna kroppslängden.

Nej, en helt annan för mig okänd sida. Både hos Lasse Berghagen och mig själv.

För ett par veckor sedan medverkade den folkkäre sångaren i det utmärkta TV-programmet Videokväll hos Luuk. Där berättade han om sin hobby: att odla orkidéer. Det är väldigt lurigt att få orkidéer att blomma om, de skall ha speciell jord, duschas men inte få för mycket vatten osv. Kräsna krabater med andra ord. Han kunde detta på sina fem fingrar, förstod man, och gjorde allt "efter boken".

För ett par år sedan blev jag "fodervärd" åt en orkidé, som dottern R hade fått vid någon uppvaktning. Den hade blommat över och hon tyckte inte att hon hade plats för de gröna spretorna som var kvar. I synnerhet inte som växten skulle vara så nogräknad med sin skötsel. Den ömma modern tyckte att det var synd att slänga en frisk planta, så den hamnade bakom gardinen i TV-rummet. Fick en skvätt vatten då och då tillsammans med sina kamrater av andra, mer robusta sorter.

I somras när jag planterade om en del krukväxter som höll på att krypa ur krukan, såg jag att även denna stod i begrepp att göra det. Ingen orkidéjord hemma, förstås, och planteringen skulle ske på direkten eller inte alls, så vad gör man? Ja, jag tog det som var närmast. En överbliven slatt plantjord för balkonglådor och rabatter - den är ju inte lika gödslad som blomjord, utan lite mer torvig, som riktig orkidéjord. Tänkte att den fick väl dö, då, om det inte passade.

Sedan tittade jag inte så noga på den stackars plantan, utan den fick sin skvätt vatten lite då och då. Tills jag en dag kom att tänka på den - hur mådde den egentligen? Och gick och tittade efter.

Döm om min stora förvåning när jag drog undan gardinen och fann en stängel översållad med de perfekt utmejslade blommor som bara orkidéer kan ha! Ofattbart, efter som jag verkligen inte hade skött den som man skulle utan varit ganska "styvmoderlig". Ett Herrans underverk, som Kristina från Duvemåla skulle ha sagt.

Men alltså. Lasse Berghagen och jag HAR något gemensamt. Fast tvärt om. Räknas det?

Nej, jag klarar det inte!

Det går inte. Jag har verkligen försökt.

Jag kan inte titta på världscupen i störtlopp.
Jag glömmer att andas. Och jag får spänningsvärk i ryggen och benen.

När de åker nerför en fallhöjd på 750 meter, en bana på ett par km, på ett par minuter så går det RUSKIGT fort.

Vad gör de om det kliver ut en älg?

Times they are a-changing

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på mycket länge. Jag lagade kålpudding. Riktig, gammaldags, svensk kålpudding. Till på köpet lagade jag kålpudding efter recept, så länge sedan är det jag gjorde det.

M var hemma för en gångs skull, så vi åt först. Med kokt potatis, lingon och brunsås. Jag ställde undan en portion åt sonen T som han tog när han kom från skolan.

- Är det det här som är "maten"? - Ja, du kan värma den i mikron.

Efter en stund:
- Var det gott? - Uhmmmm. *tugg, tugg*

Efter ytterligare en stund:
- Vad var det för nå't?

Det har nog blivit för mycket pasta och "kinamat" på sistone...

Wonderbaum...

Idag, en typisk svensk gråmulen söndagseftermiddag i november, tog vi en tripp upp till ägorna i skogen. Tanken var att hämta granris till balkongräcket, för att om möjligt hinna få upp detta inklusive små ljuspunkter i detsamma inför nästa helg som är första advent. Det kan ju se trevligt ut för alla de människor som under sitt besök på Julmarknaden på lördag passerar vårt hus på Hamngatan, om det icke blott finnes adventsstjärnor utan även ljusdesignat granris som tindrar frampå eftermiddagen.

Alltnog. Under vägen sjönk molnen allt lägre och mer än ett fåtal vattendroppar föll över vår väg. Trots det höll det faktiskt upp så länge just över vår lilla plätt att vi hann såga/klippa ner det erforderliga antalet grenar och packa in det i bilens bagageutrymme innan regnet på nytt började skura.

När min pappa planterade det minst 40-50-tal olika plantor enbart av gransläktet som finns på och runt tomten hade han full koll på vad han gjorde. Inte bara var han satte ner de späda telningarna, utan också vad de hette - för- och efternamn - på latin, samt var han hade köpt/fått/tagit stickling på resp individ. Dessutom finns det förstås en stor mängd alldeles vanliga granar i skogen, samt alla andra träd och växter av möjlig och omöjlig art, alla lika kända till namn och utseende.

Nuförtiden råder en annan ordning. De nuvarande ägarna (=vi) har betydligt mindre kläm på vem som heter vad i Vår Herres Hage. Förlåt mig, pappa! Även om jag vet att det finns en hel del taraxacum vulgare, hepatica nobilis, anemone nemorosa, clematis jackmanni, ett stort prunus myrobellanum, rosa rugosa osv, så känner jag inte alla vid namn. Lite svårt har jag att motivera mig att lära in dem, ehuru de med stor sannolikhet inte kommer att gå någonstans, så jag behöver ropa på dem. Jag frågar mig också om de över huvud taget skulle lystra till dessa namn à la Linné om så skulle vara fallet.

När vi alltså skall pryda vår stadsbalkong med dessa utvalda delar av Billingens fauna, omnämner vi dem endast i två kategorier. "Blågraner" och "vannlig schettgran" (ja det skall uttalas så). Och avverkning sker enligt principen "luft och ljus". Det är enklare än att ta hänsyn till vilken ras som eventuellt är mera omistlig.

Och slutresultatet blir förhoppningsvis lika vackert. Se förra årets modell av dekoration nedan.

En mor är en mor är en mor?

Min Stora blev akut sjuk idag. Inte livshotande, doktorn fanns där och allt gick bra, men ändå.
När Min Stora blir akut sjuk är det inte till mig de ringer längre.

De ringer till någon annan som släpper allt, åker dit och ser till att hon kommer hem.
Håller henne om pannan när hon kräks och säger lugnande ord, när hon undrar varför detta skulle drabba henne.

Sedan, när allt är över, kan hon själv välja att ringa till mig. Om hon vill. Och det gör hon, när allt är över och har gått bra. Säger att hon inte ville oroa mig. Men oroar mig gör jag ju ändå. Så det gör ont.

Lite vemodigt och sorgligt kan jag medge. Att det inte är mig hon ringer efter i första hand längre.

Ändå är det på någon punkt skönt att veta att jag inte är oersättlig. Life goes on without me.

Å andra sidan - no man is an island... Så när det blir dags för tidsbokning och inte fullt så akut besök på sjukhuset och hon inte vill åka ensam - då kan det behövas en morsa att hålla i handen.

Ställer jag upp? Självklart gör jag det! Jag vill "bära mina barn som den sista droppen vatten"... (Ranelid)

Så länge som de vill.

trött...

Med sådan här "fritid" behöver man inget "jobb"...

Skall vi någonsin komma in i något som liknar en "normal" livsrytm igen? Plötsligt går allt i turbo när det inte står helt still. Är det någon slags ketchupeffekt?

Att vara "arbetslös" är mycket, mycket jobbigare än jag någonsin kunnat tro. Det jobbigaste är insinuationerna som avslöjar den allmänna föreställningen om att man inget har att göra.

Alltid morsa i alla fall

Jag vet att mina barn är vuxna och klarar sig själva. I alla fall de som fyllt 18, den som har ett år kvar dit får jag ju fortfarande lägga mig i litegrann. Formellt sett. (Fast han går till skolan i tygsneakers när det är snö i alla fall. )

Ändå slår jag knut på mig själv för att underlätta deras väg genom livet. Antingen det är fråga om mina egna hjärnspöken eller ett blixtlås som skall lagas. Befogad oro eller inte.

Ibland undrar jag om det skulle märkas om jag lade ner hälften så mycket energi på mina barn. Troligen inte. Men det får vi aldrig veta eftersom jag inte kan rensa ut den virus som intog min hårddisk till hjärna för nästan 25 år sedan, i samma ögonblick som jag fick veta att jag var gravid för första gången.

Ett orosvirus som heter "morsa".

Analys - njaa

Jag gjorde just en bildanalysövning på facebook - inte många siffror som stämde, inte... Så här bedömde de min personlighet:

Temperament
Flexible
Nothing seems to bother you - you sail through life crisis free. It's not that your life doesn't have its ups and downs, it's just that you handle everything without unnecessary drama and antics. You approach each day fresh, not worrying about yesterday or tomorrow. You are confident that you can handle anything that comes your way and experience has shown that you are absolutely right about this.

Interests
Simple Nja, något bättre matchning här!
You are continually pursuing a simpler and less complicated life - you don't allow yourself to fall victim to all of the "should do's" that society continually bombards you with. You are thoughtful about your life choices and think in terms of yourself, others and the world in which we live. You have a great sense that we are part of something much bigger and we must be good to others, if we want others and the world to be good to us.

Amusement
Thoughtful - ja, kanske det, fast hur går det ihop med ovanstående?
You are easily stressed out and overwhelmed - you need to take care of yourself first and foremost. Because you tend to be self reflective, you know your limits quite well and must remember to not exceed those limits. When you overwhelm your life with obligations and responsibilities, you tend to shut down and go into yourself even further. Take some time to find your serenity and kick back your feet.

Passion
Traditional - nja, inte så klockrent här heller faktiskt.
Your notions about romance are viewed as unrealistic by many, but don't let that stop you. When you think of romance, you think of huge gestures of commitment, sacrifice and love like we see in the movies. Flowers, chocolate, and wine are just some of the ways to your heart. You want to feel loved and treasured by your partner and you expect to be courted, admired and hotly pursued. You long for old fashioned dating. Fast det kanske är lite trevligt ändå...?

Bäst att ta det här med en stor nypa salt! Påminner om gamla tiders veckotidningsanalyser, som man roade sig med när man var 14 eller så.