Ja, det var inte i natt men det var så knasigt så jag måste berätta det.
Förhistorien var att vi såg Parkinson med bl a Elton John som gästartist. För första gången på mycket länge blev jag verkligen inspirerad att sätta mig vid pianot och spela. Det lät ju riktigt bra också, när det nu var stämt och allting.
Så jag tog min stora "bra-att-ha-pärm" och plöjde från a till h, det tog ett par timmar. Så mycket har jag inte spelat sammanlagt sedan vi flyttade hit.
Sedan drömde jag att jag var med M och skulle köpa en kostym. Han stod i provrummet och jag skulle assistera. Jag gick ut och frågade expediten: Vilken tonart finns den här kostymen i?
Sedan vaknade jag, innan jag fick svar. Det hade varit intressant annars.
30 november 2006
27 november 2006
Dèja vu
Det dunkar i brevlådan.
Ett misstänkt tjockt kuvert.
"Vi tackar dig för visat intresse och återsänder dina handlingar".
Igen.
NÄR ÄR DET MIN TUR?????
Ett misstänkt tjockt kuvert.
"Vi tackar dig för visat intresse och återsänder dina handlingar".
Igen.
NÄR ÄR DET MIN TUR?????
Life goes on without me...
Hur hamnade jag här? Sitter här och "tycker synd om mig", likt Madickens mamma.
De flesta dagar lyckas jag åtminstone svara att "det rullar på, jag söker jobb hela tiden, jag har en praktikplats" om någon frågar hur det är.
En del dagar står jag bara utanför livet. Och mår riktigt dåligt.
Om inte dagligen, så nästan varje vecka, får jag brev eller e-mail med "tack, men nej tack" utan att ens bli kontaktad personligen. Undrar om de ens läst mina välformulerade ansökningar?
Träffar jag någon ytligare bekant som frågar vad jag gör nuförtiden och jag svarar att jag söker jobb, händer det att man slår ner blicken och försöker tala om något annat, som om jag lider av en "skamlig sjukdom". Trots det försöker jag ständigt framhärda i att marknadsföra mig och tala om vad det är jag söker, för att kanske på något osannolikt sätt få en kontakt som kan leda till ett jobb. Och det är ett slitsamt heltidsjobb.
Det jag saknar mest är regelbunden kontakt med arbetskamrater. Trots att jag just nu har arbetsuppgifter att göra som praktik så saknar jag några att fika med, som ser till att jag äter lunch och skapar synergieffekter ihop med mig. Tillför nya idéer som stimulerar min egen kreativitet och får mig att känna att jag också kan. För jag vet ju att jag kan, det har jag ju fått papper på. Visst var vi trötta på grupparbetena i skolan, men en hälsosam blandning av teamwork och eget ansvar behövs för att utvecklingen skall gå framåt. Jag vill inte bestämma allt jag ska göra själv.
Jag sitter i min glaskupa och gör då och då en kraftansträngning för att uppehålla kontakten med de vänner jag har, som jag vet får mig att känna mig värd något för en stund. Men jag vet att de alla har mycket omkring sig med både arbete, familjer och andra åtaganden och varför skulle de prioritera mig? Om inte jag tar kontakt så blir det ingen kontakt på långa tider. Kanske har en del vant sig vid att det är jag som tar tag i saker. Det är väl mitt eget fel. Och så mår jag dåligt för att jag ger andra dåligt samvete. För det finns andra som har det värre.
Ibland får jag nästan känslan av att jag inte finns. Gör det någon skillnad om jag är här eller inte? Allt rullar på och det är sällan någon frågar efter min åsikt eller råd. Klart att jag är tacksam för att de jag tycker om har det bra och inte precis behöver söka upp just min axel att gråta emot. Men jag vill ju dela glädje också. Nu mer än någonsin.
Världen skulle vara en gladare plats utan mig. Det är jag övertygad om. I alla fall precis nu.
De flesta dagar lyckas jag åtminstone svara att "det rullar på, jag söker jobb hela tiden, jag har en praktikplats" om någon frågar hur det är.
En del dagar står jag bara utanför livet. Och mår riktigt dåligt.
Om inte dagligen, så nästan varje vecka, får jag brev eller e-mail med "tack, men nej tack" utan att ens bli kontaktad personligen. Undrar om de ens läst mina välformulerade ansökningar?
Träffar jag någon ytligare bekant som frågar vad jag gör nuförtiden och jag svarar att jag söker jobb, händer det att man slår ner blicken och försöker tala om något annat, som om jag lider av en "skamlig sjukdom". Trots det försöker jag ständigt framhärda i att marknadsföra mig och tala om vad det är jag söker, för att kanske på något osannolikt sätt få en kontakt som kan leda till ett jobb. Och det är ett slitsamt heltidsjobb.
Det jag saknar mest är regelbunden kontakt med arbetskamrater. Trots att jag just nu har arbetsuppgifter att göra som praktik så saknar jag några att fika med, som ser till att jag äter lunch och skapar synergieffekter ihop med mig. Tillför nya idéer som stimulerar min egen kreativitet och får mig att känna att jag också kan. För jag vet ju att jag kan, det har jag ju fått papper på. Visst var vi trötta på grupparbetena i skolan, men en hälsosam blandning av teamwork och eget ansvar behövs för att utvecklingen skall gå framåt. Jag vill inte bestämma allt jag ska göra själv.
Jag sitter i min glaskupa och gör då och då en kraftansträngning för att uppehålla kontakten med de vänner jag har, som jag vet får mig att känna mig värd något för en stund. Men jag vet att de alla har mycket omkring sig med både arbete, familjer och andra åtaganden och varför skulle de prioritera mig? Om inte jag tar kontakt så blir det ingen kontakt på långa tider. Kanske har en del vant sig vid att det är jag som tar tag i saker. Det är väl mitt eget fel. Och så mår jag dåligt för att jag ger andra dåligt samvete. För det finns andra som har det värre.
Ibland får jag nästan känslan av att jag inte finns. Gör det någon skillnad om jag är här eller inte? Allt rullar på och det är sällan någon frågar efter min åsikt eller råd. Klart att jag är tacksam för att de jag tycker om har det bra och inte precis behöver söka upp just min axel att gråta emot. Men jag vill ju dela glädje också. Nu mer än någonsin.
Världen skulle vara en gladare plats utan mig. Det är jag övertygad om. I alla fall precis nu.
14 november 2006
Sea view...
Jag hör till dem som verkligen måste försöka leta rätt på fördelar med hösten för att inte få panik för att det bara blir mörkare och mörkare.
När jag var liten var det inget problem, för halva släkten fyllde år under hösten, vilket gjorde att man aldrig hade tid för "grå är november", det var ju kalas hela tiden. Seriöst! 12/10, 17/10, 30/10, 4/11, 14/11 (grattis kusin L!), 16/11, 20/11 (jag) och 14/12. Och då var det ju redan advent och Lucia och jul av bara farten.
Numera firar man ju inte på det sättet som man gjorde när man var barn. I år har det varit totalt två kalas av ovannämnda födelsedagar. Två av de andra som fyllde år är döda och resten gratulerar vi inte längre om det inte är väldigt jämnt. Själv känner jag att jag inte vill fylla år och hitta på något att önska sig och något att bjuda på. Så förra året åkte jag bort med familjen, till dottern F i Sundsvall. Det gick utmärkt. I år skall vi åka, det blir ju nu till helgen men det beror på att vi inte kunde någon annan helg, och R och E var däruppe för några veckor sedan, och dessutom fyller jag ju en måndag.. helt kass! Har fått tid för koll av blodtryck samt tid för klippning (inte på samma ställe förstås) och så är det kören på kvällen. Så det blir att fira efter 21 eller så. Nej, jag tar det gärna i Sundsvall. Trots att det bara blir med M, F och T.
Jag ordnar hellre kalas med massor av folk en helt annan dag när det är ljust och varmt...Efter examensfesten vet jag ju hur man gör.
Nä, leta fördelar var det. En fördel är att vi får sjöutsikt allteftersom löven faller. Så här såg det ut i går morse. Inte så fult.
10 november 2006
Sömnlös vid Strömparterren
Högst fyra timmars sömn
Sedan kallsvettigt vakna
Vrida och vända
på tankar och kropp
Alla nivåers problem invaderar mina tankar
från klimatförändring och massaker på Gaza
till arbetsmarknad och celler i mitt innersta djup
95 av 100 problem kan jag inte påverka
- de flesta har jag inte ens med att göra -
Och vilka de återstående fem är kan jag inte urskilja i nattmörkret
Ännu mindre göra något åt förrän det dagas igen
om några sömnlösa timmar
i sällskap med månens tysta blänk i ån
avlövade träd
och ensamma båtar i hamnens svarta vatten
Sedan kallsvettigt vakna
Vrida och vända
på tankar och kropp
Alla nivåers problem invaderar mina tankar
från klimatförändring och massaker på Gaza
till arbetsmarknad och celler i mitt innersta djup
95 av 100 problem kan jag inte påverka
- de flesta har jag inte ens med att göra -
Och vilka de återstående fem är kan jag inte urskilja i nattmörkret
Ännu mindre göra något åt förrän det dagas igen
om några sömnlösa timmar
i sällskap med månens tysta blänk i ån
avlövade träd
och ensamma båtar i hamnens svarta vatten
06 november 2006
Alla helgon..
och plötsligt kom jag att tänka på att mormor inte finns i år. Hon ligger åter bredvid morfar efter nästan 32 år som änka. Jag tror de har det bra. Men jag saknar dem ibland, båda två.
Och pappa förstås. Och min lilla faster, och en rad andra som dyker upp i minnet plötsligt och opåkallat i vardagen.
Ibland är det ett uttryck eller en min som något av barnen använder. Ibland när jag gör något moment som är förknippat med någon. Det ligger nog i släkten.
Jag minns att pappa brukade få tårar i ögonen över ett gammalt avsågat kohorn som fanns i köket - det använde hans mamma att ta ut hålen i brödkakorna med. Och när någon sitter och trummar lite rastlöst på bordet är det mormor Elin, alltså mormorsmor, jag ser.
Ingen av de jag känt och känner är några helgon. Alla har haft och har sina fel och brister.
Men en tröst är, att när man upptäcker en riktigt tråkig sida hos sig själv, så finns det ofta någon som man minns som haft liknande drag. Kanske det är därför vi inte är perfekta. För att det ska finnas tröst någonstans.
"Man ska sträva efter å va bra" sa en ung man i TV-programmet 100 höjdare, där de samlat Sveriges mest originella personer. Mmm. Det är gott så. Sträva efter att göra gott, trots att man vet att man inte är något helgon. Och aldrig kommer att bli heller.
Och pappa förstås. Och min lilla faster, och en rad andra som dyker upp i minnet plötsligt och opåkallat i vardagen.
Ibland är det ett uttryck eller en min som något av barnen använder. Ibland när jag gör något moment som är förknippat med någon. Det ligger nog i släkten.
Jag minns att pappa brukade få tårar i ögonen över ett gammalt avsågat kohorn som fanns i köket - det använde hans mamma att ta ut hålen i brödkakorna med. Och när någon sitter och trummar lite rastlöst på bordet är det mormor Elin, alltså mormorsmor, jag ser.
Ingen av de jag känt och känner är några helgon. Alla har haft och har sina fel och brister.
Men en tröst är, att när man upptäcker en riktigt tråkig sida hos sig själv, så finns det ofta någon som man minns som haft liknande drag. Kanske det är därför vi inte är perfekta. För att det ska finnas tröst någonstans.
"Man ska sträva efter å va bra" sa en ung man i TV-programmet 100 höjdare, där de samlat Sveriges mest originella personer. Mmm. Det är gott så. Sträva efter att göra gott, trots att man vet att man inte är något helgon. Och aldrig kommer att bli heller.
01 november 2006
KULTUR!!!
Man gör vad man kan för att odla sin inre människa. Det kallas att utöva/ta del av kultur.
Under de senaste veckorna har jag utökat min stadiga kulturdos (körsång en gång i veckan och filmklubb en gång i månaden) ganska ordentligt. Till en del är jag själv orsak till det, för övrigt har jag blivit serverad.
Det som jag blivit serverad var det utbyte som ägde rum under v 42 när "tyskarna invaderade Hjo", som Hjo Tidning så finkänsligt formulerade det. (Och här har vi gått hemma och sagt "Don't mention the war" till varandra i flera dagar innan de kom...) Tre fina konserter med kör och blåsorkester samt en konstutställning väl värd att se. Ja, det fanns två utställningar till att beskåda, men jag hann faktiskt inte gå dit - det hände ju lite annat också under veckan, som jag har berättat om tidigare. Lite besviken blev jag för att cd-skivan som jag köpte med körmusik visade sig vara så taffligt inspelad att kören verkligen inte kom till sin rätt... en så bra kör kunde väl ha kostat på sig bättre, kan man tycka!
För ett par veckor sedan var M och jag och såg Teaterbåten med Skövde Operettsällskap på Skövde Stadsteater. Det är imponerande att det går att göra en sådan föreställning med i stort sett bara amatörer! Första akten kändes lite långsam men i andra akten ökade tempot och det blev mer action. Klart sevärd teater som helhet. Och dessutom roligt att se vännen U på scen i helt nya roller... Annars brukar han helst återfinnas bakom trumpeten.
Förra onsdagen spelade Bohuslän Big Band på Hotel Bellevue tillsammans med gästartisten Jesper Odelberg - han som varken kan bli fönsterputsare, för han har höjdskräck, inte bli kirurg, för han tål inte att se blod, eller frisör, för han är heterosexuell. Dessutom har han en grav CP-skada sedan förlossningen. Det var mycket tänkvärt han hade att säga mellan BBB's, som alltid, fantastiskt välspelade musik. Inte minst om hur man blir behandlad hos Arbetsförmedlingen. Med eller utan funktionshinder. De gjorde några låtar tillsammans också, och jag måste säga att både "Vals på Sunnanö" och "Mitt eget land" fick nya dimensioner. Även detta mycket se- och hörvärt.
Slutligen en något mer bestående kulturhändelse - jag har fått mitt piano stämt! Vilken skillnad det blev! Ja, egentligen var själva ostämningen inte det stora problemet, med tanke på att vi har flyttat plus att det var ett par år sedan det gicks över hade det hållit sig ganska bra ändå. Det tråkiga har varit att viss mekanik inte har fungerat riktigt bra på ett tag. Så nu gick pianostämmaren igenom det i flera timmar - han hade kunnat hålla på lite till sa han själv, men resultatet är betydligt bättre än förut. Förutom det rent musikaliska blev behållningen 2½ gem, en hårklämma, ett gammalt plåster, ett plektrum, ett suddgummi, en papperslapp med dottern F's namnteckning daterad 1993 samt en låtsasdiamant av plast.
Under de senaste veckorna har jag utökat min stadiga kulturdos (körsång en gång i veckan och filmklubb en gång i månaden) ganska ordentligt. Till en del är jag själv orsak till det, för övrigt har jag blivit serverad.
Det som jag blivit serverad var det utbyte som ägde rum under v 42 när "tyskarna invaderade Hjo", som Hjo Tidning så finkänsligt formulerade det. (Och här har vi gått hemma och sagt "Don't mention the war" till varandra i flera dagar innan de kom...) Tre fina konserter med kör och blåsorkester samt en konstutställning väl värd att se. Ja, det fanns två utställningar till att beskåda, men jag hann faktiskt inte gå dit - det hände ju lite annat också under veckan, som jag har berättat om tidigare. Lite besviken blev jag för att cd-skivan som jag köpte med körmusik visade sig vara så taffligt inspelad att kören verkligen inte kom till sin rätt... en så bra kör kunde väl ha kostat på sig bättre, kan man tycka!
För ett par veckor sedan var M och jag och såg Teaterbåten med Skövde Operettsällskap på Skövde Stadsteater. Det är imponerande att det går att göra en sådan föreställning med i stort sett bara amatörer! Första akten kändes lite långsam men i andra akten ökade tempot och det blev mer action. Klart sevärd teater som helhet. Och dessutom roligt att se vännen U på scen i helt nya roller... Annars brukar han helst återfinnas bakom trumpeten.
Förra onsdagen spelade Bohuslän Big Band på Hotel Bellevue tillsammans med gästartisten Jesper Odelberg - han som varken kan bli fönsterputsare, för han har höjdskräck, inte bli kirurg, för han tål inte att se blod, eller frisör, för han är heterosexuell. Dessutom har han en grav CP-skada sedan förlossningen. Det var mycket tänkvärt han hade att säga mellan BBB's, som alltid, fantastiskt välspelade musik. Inte minst om hur man blir behandlad hos Arbetsförmedlingen. Med eller utan funktionshinder. De gjorde några låtar tillsammans också, och jag måste säga att både "Vals på Sunnanö" och "Mitt eget land" fick nya dimensioner. Även detta mycket se- och hörvärt.
Slutligen en något mer bestående kulturhändelse - jag har fått mitt piano stämt! Vilken skillnad det blev! Ja, egentligen var själva ostämningen inte det stora problemet, med tanke på att vi har flyttat plus att det var ett par år sedan det gicks över hade det hållit sig ganska bra ändå. Det tråkiga har varit att viss mekanik inte har fungerat riktigt bra på ett tag. Så nu gick pianostämmaren igenom det i flera timmar - han hade kunnat hålla på lite till sa han själv, men resultatet är betydligt bättre än förut. Förutom det rent musikaliska blev behållningen 2½ gem, en hårklämma, ett gammalt plåster, ett plektrum, ett suddgummi, en papperslapp med dottern F's namnteckning daterad 1993 samt en låtsasdiamant av plast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)