Så bra det blev!

Om någon undrar varför det inte är så mycket bilder i mina bloggar längre så beror det på att Blogspot har varit lite kinkiga och "vill inte" lägga in dem hur mycket jag än försöker.

Nu skall jag i alla fall försöka lägga in bilder från klädkammaren/klädvårdsrummet och visa hur bra det blev! Värt fyra rutor, eller hur?



Funderar på hur jag skall få in en Dustin Hoffman* i klädkammaren också. Det vore bra att ha. Eller en Jeeves*. Får väl tejpa upp dem på väggen.


*1) Syftar på Kapp Ahl-reklamen - Dustin är smakråd och säger hela tiden "you look great"
*2) Den stilsäkre, problemlösande och allvetande betjänten ur P G Wodehouse's böcker om Bertram Wooster

En fin fasad

Under de senaste dagarna har uttrycket "prästen måste vara bättre än församlingen" använts lite då och då. I de fallen syftade det på att de politiker som skall styra landet skall ha något högre ideal och moral än folket för att vara trovärdiga.

Tyvärr förekommer det både i politik, ideella föreningar och religiösa församlingar avsteg från denna inställning. Ingen är ju mer än människa, heter det. Nu pratar vi inte mer om det här. Vi måste förlåta, glömma och gå vidare. Han/hon skall väl inte behöva hängas ut! Vilka blodsugare och gamar ni är som vill gotta er åt andras misstag! Personer i ledande ställning strävar i missriktad välvilja efter att "skydda" den felande, vilket kan ställa till med betydligt mer i kölvattnet efter den egentliga händelsen som utlöste skandalen. Hela organisationen får sig en knäck.

Den människa som jag har mest förtroende för, må vara som politiker, föreningsledare, pastor eller något annat, är den människa som kan erkänna sina svagheter och fel samt stå för konsekvenserna av dem. Träda fram öppet och be om ursäkt/förlåtelse för det man har orsakat och om nödvändigt stiga åt sidan för att markera att man menar allvar. Framför allt inse att det som blivit fel kan ha sårat eller skadat mer än vad man själv förstått från sin horisont. Montera ner all prestige och "göra en pudel" så fort som möjligt när situationen uppstått - man vinner mycket, mycket mer hos många, många fler på det sättet. De flesta människor är faktiskt inte gamar, utan vill förstå vad som blev fel och vill verkligen förlåta. Men man kan inte få förlåtelse om man inte träder fram och ber om det! Det behöver inte bli någon större uppmärksamhet alls runt en sådan sak om den sköts rätt.

Det är en fråga om trovärdighet för en hel organisation. En kulturminister kan t ex inte plädera för bevarande av Public Service-radio och TV om hon inte betalar licens. Helt självklart. Det skulle vara lika konstigt som att en ledare för ett gympapass samtidigt skulle stå och dricka läsk och äta chips, och göra rörelserna lite halvhjärtat. Skulle inte motivera någon att engagera sig, precis!

I sammanhang där vissa ideal premieras blir det lätt så att de som inte klarar att leva upp till dessa ideal går "under cover". När man upptäcker sin svaghet visar man upp en helt annan image av sig själv än den som är sann. Det förekommer tyvärr på både ledar - och gräsrotsnivå. Man trycker ner och förnekar saker tills det känns som att ruttna inifrån, trots att man helst av allt vill vara sig själv, få förlåta/bli förlåten och bli bekräftad som den man är. Med fel och brister. Det är skrämmande att det inte alltid fungerar ens i föreningar och församlingar som har detta som en del av sitt varumärke.

Jesus själv var ju inte nådig mot den här typen av problemhantering. Han jämförde de "rättrådiga" fariséernas livsstil med vitmenade gravar - snygga och fina utanpå men fulla av död och förruttnelse inuti. En liknelse värd att tänka på fortfarande.

Alla lik går heller inte att städa ur garderoberna. I vissa fall kanske man för sin egen skull bör avstå från att ta vissa uppdrag som man inte är lämplig för. I stället för att bli smickrad av förfrågan och "ställa upp" för att ingen annan gör det. Det är sällan en bra lösning. Så småningom sipprar lukten ut och kväljer allt i sin närhet. Och då går det kanske överstyr och blir till en ohanterlig skandal med både uthängning och kölhalning som följd.

Städa klädkammare = fyra rutor

Det finns många olika sätt att göra av med sin energi. En del människor ägnar sig t ex åt att resa omkring och lära ut hur man implementerar förändring i arkaiska, hierarkiska organisationer. Skulle jag också kunna, men jag vill inte...

Andra, "vänner av ordning", lägger anonyma lappar i brevlådor. Varför kan ingen människa begripa.

Själv ägnade jag min fredagsförmiddag åt att städa i vår enorma jätte-extra-super-lyx-klädkammare (sedan jag kollat att det inte fanns några passande tjänster för mig att söka, förstås). På köpet blev det också städat i tvättstugan och sonen T's garderob, något som verkligen behövdes.

Nackdelen med att ha rymliga förvaringsutrymmen är att man liksom bara breder ut grejorna, alternativt skyfflar in dem för att lägga dem på rätt ställe sedan - och med den här varma sommaren har det inte blivit något "sedan" förrän nu. Ingen har riktigt orkat! Dessutom var det ju tid att se över vinterutrustningen och lägga undan shortsen ungefär nu.

Så, om vi bortser från att jag inte hann med att städa resten av lägenheten ordentligt (måste ju se till tyskarna en sväng framåt eftermiddagen också, plus planera nattgäster från Göteborg), så känner jag mig hyfsat nöjd med min prestation. Det gick till och med att flytta in hela klädvårdsavdelningen (= strykbräda och mangel) i klädkammaren, och ändå få plats att slänga undan en och annan klädkorg där, som man inte hinner vika meddetsamma, om det skulle behövas. Och luftig plats för nystrukna/manglade persedlar. Ja, jag får nog säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Ska bara skaffa en timer till strykjärnsuttaget.

Till dess tar jag fyra rutor. Ja, ni har väl sett reklamen för Marabouchoklad där folk råkar ut för jobbigheter som graderas i hur många rutor av chokladkakan man får lov att ta som tröst eller uppmuntran. Har ni smakat den nya mjölkchokladen med Dajmbitar i, den är helt otrolig! Fast man får gömma den väl, och se till att man förtjänar de bitar man tar.

Snart skall jag städa vinden. Och putsa fönster.

Och så heter det DAJM och inget annat. Bevara svenska traditioner!

Att tala med tyskar

är rejält frustrerande och kan få vem som helst att få tunghäfta. Särksilt när man går runt i höga klackar med en skylt som det står "Fru Kihlström" på. Och inte kan mer tyska än på absolut basic-konversationsnivå. Visserligen förstår jag det mesta när jag hör det, i alla fall vid förutsägbara situationer som välkomsttal etc, men när jag skall prata själv kommer det en massa bra spanska och franska glosor, ja, hela perfekta meningar, och tränger sig före i munnen, så det är bättre att vara tyst. Genau.

Jag har fått ett nytt avundsjuke-objekt. I dagens Göteborgsposten fanns en stor artikel om en kille, född 1981 (bara det, alltså!) som började läsa latin som 13-åring och därefter satsat på utdöda språk och nu behärskade sådär 10-12 stycken... Det har hänt någon gång att han blandat ihop språken med något ord hit och dit, men det är ytterst sällan sådant händer. Jaså! Mmm. Som förmildrande omständighet kan nämnas att hans pappa var latinprofessor. Men ändå! Tänk att kunna försörja sig på att kunna utdöda språk - skriva en och annan artikel, översätta en och annan text - snacka om glidaryrke om det nu är ens största intresse! Då behöver man ju inte heller riskera att göra bort sig i direktsändning, eftersom utdöda språk inte är något som man talar. Med undantag av latin i Vatikanstaten, då.

Jag kommer att tänka på en annan artikel från GP för några veckor sedan. Då intervjuades Vd'n för Pixar, den stora fabriken för animerad film som vad jag förstår har gått ihop med Disney vid det här laget. Den killen rådde i alla fall sina barn att utbilda sig och skaffa ett yrke som samtidigt är det roligaste de kan tänka sig att göra. På så sätt behöver man inte "gå till jobbet" en enda dag i sitt liv, menade han. Ja, precis. Sedan är det bara att få jobbet inom den där sektorn, som är "det roligaste man kan göra". Hur man skulle bära sig åt därvidlag förtalte inte historien.

Att tala med hästar

hjälper upp ganska mycket när saker omkring känns allmänt träliga.

I förrgår följde jag med kompisen I som har lyckan att äga en islandshäst, och hälsade på i stallet där hon bor. Ja, hästen Freya alltså, inte I.

Det var första gången på evigheter som det blev av, och jag hade nästan glömt hur härligt det är. Jag fick låna en av Freyas stallkompisar som heter Minning. Jag har av olika skäl inte ridit henne förut men hon var om möjligt ännu mysigare än jag mindes Geysir, min förre ständige följeslagare i det här stallet. Geysir finns nu tyvärr i sällare jaktmarker.

Minning är en häst av det slaget som tror att hon är en hund. Supertrofast och tjänstvillig, man behöver bara tänka "tölta" eller "skritta" så gör hon det. Fast lite bus kunde de inte hålla sig från, flickorna - en liten ofrivillig galopptur blev det. Trots att båda hästarna nu är vuxna och till och med dräktiga, till försommaren kommer två nya föl att se dagens ljus på Gashult.

Temperament har de gott om, annars vore det tråkigt.

Synd att pappa inte hann stifta närmare bekantskap med islänningar. Han var ganska anti-häst till sin läggning över huvud taget, men jag tror att en islänning skulle fått honom att ändra sig. För honom var det arbetshästar som gällde under uppväxten i bondesamhället, och han begrep sig nog aldrig riktigt på dem. De var helt enkelt ett arbetsredskap som man förstås skulle behandla väl liksom alla andra djur och redskap, men de var hemskt dumma och skyggade och skenade så fort de fick chansen. Så har det i alla fall låtit i alla år. Klart att han lämnade "bonneriet" när han fick chansen!

När jag kom upp i häståldern fick jag i stället vända mig till min farbror S om jag ville ha någon förståelse. S höll sig med ridhästar under många år och skaffade även ett russ till sin dotter när den tiden kom och han hade egen gård. Själv fick jag aldrig någon egen, utan fick nöja mig med hästböcker och sporadisk ridskola. S har alltid förstått det där som är så svårt att förklara, vad det är som är så speciellt med just hästar. Sist vi träffades pratade vi just om det där med fyrgångare och hur man gör för att få hästen i tölt. Det lät som om han kunde tänka sig att pröva...(han fyller 86 om ett par veckor..)

Nu får det inte gå lika lång tid till nästa gång jag rider! Man får själv en rätt lustig gångart när man inte är tränad, nämligen. Tänk att det kan ömma på ställen som man inte visste att man hade!

Än är det sommar kvar säger mor

Igår var det så varmt när jag kom tillbaka från stavpromenaden så jag hoppade snabbt i baddräkten och gick ner och vältrade mig i böljan. Det var inte så kallt som jag trodde det skulle vara, troligen 15-16 grader...jag skall skaffa mig en termometer, det blir bara inte av! Det kan jag ju önska mig på min födelsedag i november. Ska det fortsätta så här håller jag nog på och badar då också.

Och fuchsian blommar och blommar. Nu har jag fått tips om hur jag skall förvara den över vintern av mina äldre släktingar som har haft samma jätteplanta i drygt 20 år. Så det finns hopp. Men den behöver nog inte tas in förrän efter allhelgonahelgen.

Det är nog dags att skriva om barnvisorna om årstider. "Det är höst i vårt land, men vi badar ibland..."

nya tider

sitta framför datorn
i morgonrock
timme efter timme

plötsligt är klockan 13

ringa
svara i telefon

surfa omkring på olika websites
från ams länksamling
försöka lista ut vilka jobb jag är kvalificerad för

skicka en ansökan hit och en dit
ändra lite i det personliga brevets formulering, så det skall låta bra;
som att detta jobbet är det enda jag någonsin har velat ha

handläggare, copywriter, art director, layoutman
lektör, pressombudsman, originalare...

vart tog den tiden vägen
när man gick till kontoret och frågade om det fanns jobb
eller satte en lapp i fönstret mot gatan
när man behövde mer personal?